Kategori: Litteratur

De senaste månaderna har jag inte skrivit så mycket om Klara Johanson här som jag gjorde i höstas. Under denna tid har jag emellertid gjort en upptäckt. Det skrivs om KJ både här och där nu. Detta har givit mig en idé: Varför inte försöka ge ut en antologi med texter om KJ? Jag har talat med en förläggare, som säger ”ja, om du kan hitta så och så många bra texter om KJ, så kan det vara värt ett försök”. Jag samlar ihärdigt och talar med skribenter. Och nu vänder jag mig till dig som läser det här: Känner du till någon som skriver/skrivit om KJ eller skriver du själv? Vill du inte svara rakt i kommentaren här under, kan du använda kontaktformuläret på min hemsida.

I ”Reflexer” i slutet av essäsamlingen ”Det speglade livet” finns en uppsjö av originella och egensinniga tankar och funderingar samlade. Jag har för dagen valt ut ett par små ”smakprov”.

Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.

Vilket ansikte blir inte vackert, intressant, fantasieggande i belysning av eldsken eller solnedgång? Avi för diktare. Man ser mänskorna i ett alltför blackt och nyktert ljus, förmiddags- och lampdager. Så platt är ingen som han gäller bland folk i allmänhet.

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie.

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

De vita häggarna på Djurgården sade mig i morse: ”Det sköna är förgängligt och evigt, men det borgerliga består och förgår.”

På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.

Leipziger Buchmesse är en mäktig upplevelse, ärligt talat blev lördagen där något övermäktig. De jättelika hallarna sväljer massor och åter massor, men lördagens anstormning nötte ändå lite på gränsen. Jag rekommenderar alltså torsdag-fredag till er som funderar på ett besök där nästa år.

Mellan hallarna och den stora dammen hade Brockhaus i år ställt upp en rad maxistora uppslagsböcker von a bis z. Jelena valde att ställa sig bredvid volymen som innehöll uppslagsord i spannet GOTT-HEG. Och det var ju inget dåligt val.

I Salongen har jag redan berättat en del om evenemangen jag var med om, men jag återvänder i alla fall genom en bild till förra årets vinnare av det stora paneuropeiska litteraturpriset Slavenka Drakulic – här tillsammans med tolken Alida Bremer. Drakulic samtalade med den ungerske författaren Peter Esterhazy om Europa och om förhållandet mellan Kroatien och Ungern.

Årets pristagare Jurij Andruchovytj från Ukraina höll ett tacktal som är värt att läggas på minnet. Han fick alltså priset för att "hans verk på ett betydelsefullt sätt bidragit till att stärka de inomeuropeiska banden", men i talet tog han artighetsbladet från munnen och sa att just hans land Ukraina hade blivit kvarlämnat utanför den europeiska dörren. Här är ett utdrag:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

(översättning Jelena Selin, hela talet i svensk översättning finns i Salongen)

En central plats i denne bokmässevärld är ”Das blaue Sofa”. Jag valde att fotografera den när den var tom, för annars är det svårt att tränga sig fram. Här intervjuades under mässans lopp den ena prominensen efter den andra och för dem som inte lyckades tränga sig tillräckligt långt fram fanns det hela på bildskärmar. En sådan här blå soffa har allt sin magi. Den gömmer kvar det som händer i den i sitt blåa tyg.

De olika TV-stationerna har sina krypin ”på andra våning” uppe under det välvda glastaket: Härifrån sänds intervjuer, läsningar och simultanöversättningsäventyr. Arte är en tysk-fransk kulturkanal och förra året lyssnade jag till en maratonläsöversättning där: fransk lyrik lästes på franska och sedan på tyska, tysk lyrik lästes på tyska och sedan på franska, dikt efter dikt efter dikt….

Naturligtvis besökte jag också Messebuchhandlung och jag köpte med mig tre böcker. Jag hade i förväg bestämt mig för att inte lassa på mig för många – jag har alldeles för många böcker hemma som väntar på att bli lästa – fast jag köpte några på ett av mässantikvariaten också. Nu tänkte jag läsa lite ur den ena boken för er. Den heter ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” och författaren heter Katja Lange-Müller. Jag har skrivit något om boken i Salongen, men jag ska inte upprepa mig, jag tänker titta in på ett annat ställe.

Den kvinnliga huvudpersonen vandrar med märkligt lätta eller ska jag kalla det frikopplade steg omkring i en djurpark i Moskva. Hon har passerat en speciell åldersgräns (detta sägs inte så här direkt i boken) och rör sig därför i en annan dimension, där den enda möjliga faran finns inne i henne själv. Hon är sorglös för att sorgen har löst upp sig och blivit tunn och genomskinlig och en del av luften. Hon är allvarlig på ett flytande och lätt sätt. Hon tittar på sparvarna och tänker på något som den tyske författaren Durs Grünbein en gång sagt:

och jag måste ge Durs Grünbein rätt, i det han skrev om att ansiktena hos vissa sparvar i Moskva påminner om kamrat Lenins ansikte.Och i Moskva, det måste Durs Grünbein ge mig rätt i, lever många fler sparvar än i Berlin. Och ja, Durs, alla de här sparvarna ser ut som Lenin – det vet jag nu, men det gör kanske inte du -, också de i Berlin. Är det kanske så att samtliga sparvar på hela vårt stora jordklot bär Lenins drag? Och om det är så, vad skulle det kunna betyda?

Kära läsare, de av er som också läser ”Notiser från en ö” vet redan om det här och några av er har fått reda på det på andra vägar. Nåväl, idag – eller var det igår eller i förrgår – öppnar Jelena och jag Salongen, en plats för möten kring europeisk litteratur. Varmt välkomna att läsa och delta i samtalen!

Tidigt imorgon bär det för mig av söderut. De närmaste dagarna kommer jag att ägna åt bokmässan i Leipzig, så det här får bli ett slags pausbild tills jag är tillbaka.

Imorgon kväll slår Leipziger Buchmesse upp sina portar och evenemanget pågår till och med söndagen. Förra året var jag där och skrev bland annat det här om bokmässan och Leipzig. Det som speciellt finns kvar i mitt minne är mitt möte med författarinnan Irina Liebmann efter hennes läsning ur den senaste romanen ”Die freien Frauen” och reseromanen ”Letzten Sommer in Deutschland”. När jag kom hem från Leipzig sträckläste jag båda två. Här kommer några smakprov ur dem: På första sidan i ”Die freien Frauen” fångar Liebmann in sin huvudperson med det här inzoomningssvepet:

In der Straßenzeile gegenüber fällt ein altes, grünliches Haus auf, darin ist ein Fenster erleuchtet, dahinter ein Schreibtisch, daran eine Frau.

De här svepande rörelserna verkar vara något karakteristiskt för hennes sätt att skriva. Jag hittar dem också i ”Letzten Sommer in Deutschland”, ja, ännu mer, för där släpper hon allt emellanåt sina ord nästan helt fria och låter dem rinna över sidorna i ett slags glatt ombytliga vågrörelser. Det här är lite om hennes besök i Frankfurt/Oder:

Die
Straßen waren alle menschenleer,
die Süßkirschbäume dagegen voll, und ihre
Äste hingen tief, ich griff in einen rein und fasste
einer Frau beinahe ins Gesicht, die schrie vor Schreck,
da rief ich Guten Tag!
worauf die Frau noch mal erschrak. Ich musste
meinen Arm zurückziehen, und tats, indem ich schnell
mit großen Schritten weiterging, hörte dabei
die Frau im Garten
vor sich hin reden, sie sagte: Nein. Nein!
Na ja, das war
also so ein Erlebnis in Frankfurt/Oder, ich hoffte auf den
Sonnabend, der kam.

Det är en lätthet i hennes sätt att skriva och ändå finns där allt allvar man kan önska sig.

Snart bär det av till Leipzig igen – fast jag hinner dyka upp här imorgon också – jag håller på och skriver en liten lista över författare jag vill lyssna på. Här finns programmet för författarframträdandena i årets ”Leipzig liest” om ni vill titta.

Jag ritar upp Faustägget här igen – en del av er känner kanske igen det från mina tidigare fausterier här. I mittfältet ser ni den lilla staden där Gretchentragedin har sin början.

Det här är morgonen efter Gretchens ödesnatt eller innesluter denna enda natt i sig en hel rad kärleksnätter? Om man följer logikens regler kan det nog inte vara så: Gretchens mor blev ju förgiftad av sömndrycken redan denna första natt och då ter det sig orimligt att Gretchen och Faust skulle ha fortsatt att leva sitt kärleksförhållande med modern liggande död i rummet intill. Men kanske följer förloppet en annan logik. Kanske finns det flera tidsskikt som ligger ovanpå varandra. Jag kan inte hitta något helt övertygande svar på detta, så jag går vidare.

Det är morgon och Gretchen står vid brunnen. En väninna skvallrar ivrigt och full av skadeglädje om en annan flicka som ”råkat i olycka”. Gretchen försöker säga emot och menar att det är synd om den andra flickan. Hon tänker på sitt eget öde och på hemvägen låter Goethe henne hålla en liten monolog:

Wie konnt ich sonst so tapfer schmälen,
Wenn tät ein armes Mägdlein fehlen!
Wie konnt ich über andrer Sünden
Nicht Worte gnug der Zunge finden!
Wie schien mir’s schwarz, und schwärzt’s noch gar,
Mir’s immer doch nicht schwarz gnug war,
Und segnet mich und tat so groß,
Und bin nun selbst der Sünde bloß!
Doch – alles, was dazu mich trieb,
Gott! war so gut! ach war so lieb!

*(Vad jag har smädat utan ände
när någon förr kom i elände!
Så hätsk och elak var min tunga
när jag fann synd hos andra unga.
Var synden svart, jag bredde på
så den blev svartare ändå.
Jag korsade mig, stolt och stor

• nu är jag själv i syndens klor.
  Men gode Gud, jag drevs ju blott
  av något kärt och ljuvt och gott!*

På detta följer sedan scenen ”Zwinger”, där Gretchen går till en Mariabild som finns i en nisch i stadsmuren för att i bönen söka efter stöd. Hon vet att hon är gravid och att detta innebär en katastrof för henne som ogift kvinna. Kanske borrar också tanken på modern som dött av sömnmedlet i henne, men det finns inga spår efter det i texten – ännu.

Hilf! Rette mich von Schmach und Tod!
Ach neige,
Du Schmerzenreiche,
Dein Anlitz gnädig meiner Not!

(Hjälp! Rädda mig från skam och död!
Benåda
mig arma! Skåda,
du smärtans moder, till min nöd!)

I den följande scenen ”Nacht. Straße vor Gretchens Türe” som jag har snuddat vid tidigare får vi uppleva hur hennes bror Valentin spyr ur sig fruktansvärda anklagelser över henne:

Du fingst mit einem heimlich an,
Bald kommen ihrer mehre dran,
Und wenn dich erst ein Dutzend hat,
So hat dich auch die ganze Stadt.
Wenn erst die Schande wird geboren,
Wird sie heimlich zur Welt gebracht,
Und man zieht den Schleier der Nacht
Ihr über Kopf und Ohren;
Ja, man möchte sie gern ermorden.
Wächst sie aber und macht sich groß,
Dann geht sie auch bei Tage bloß
Und ist doch nicht schöner geworden.
Je häßlicher wird ihr Gesicht,
Je mehr sucht sie des Tages Licht.

(Först börjar du i smyg med en,
så kommer det alltflera sen.
Ett dussin har dig, du blir van
och står till tjänst åt hela stan.
När skammen föds får ingen höra
och se och veta hur det är fatt.
Man döljer den i ett dok av natt,
man höljer huvud och öra.
Ja, man ville mörda den fula,
men hon växer och gör sig bred
och går naken på dagen med,
fast hon inte förskönats en smula.
Ju vidrigare hennes drag,
dess mera söker hon ljusan dag.)

I nästa scen, ”Dom. Amt, Orgel und Gesang”, går Gretchen till kyrkan för att söka hjälp, men där får hon bara höra anklagelser och hot om straff. En ond ande talar till henne och räknar upp hennes brott:

*Betst du für deiner Mutter Seele, die
Durch dich zur langen, langen Pein hinüberschlief?
Auf deiner Schwelle wessen Blut?

• Und unter deinem Herzen
  Regt sich’s nicht quillend schon
  Und ängstet dich und sich
  Mit ahnungsvoller Gegenwart?*

(Beder du för din moders själ som
du sövde in i långa, långa pinan?
Vems blod på din tröskel?
Och under ditt hjärta,
pulserar där icke ett liv
som ängslas och ängslar dig
med aningsfull närvaro?)

Faust och Mephisto lämnar under tiden staden. Faust har ju med Mephistos benägna hjälp dödat Valentin den där natten utanför Gretchens dörr. De far ut i valborgsmässonatten och lever och leker vilda lekar i en värld av häxor och djävulsväsen. Men plötsligt får Faust mitt där i virrvarret en vision. Han ser en flicka med fötterna i bojor och med förstelnad blick långsamt hasa sig fram. Flickan är Gretchen:

Wie sonderbar muß diesen schönen Hals
Ein einzig rotes Schnürchen schmücken,
Nicht breiter als ein Messerrücken!

(Men halsens smycke är av sällsamt slag!
Jag ser ett blodrött snöre rita
en knivsmal linje på det vita.)

Faust och Mephisto lämnar häxdansen. Faust får veta att Gretchen kastats i fängelse och att hon har dömts till döden. Han vill rädda henne. De rider genom natten mot staden, de rider förbi platsen där Gretchen kommer att avrättas.

Låt oss här kasta en blick på slutet av citatet ur Klara Johansons text om Benedetto Croces Fausttolkning:

under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

När vi kommer till den sista scenen ”Kerker” har i ”vecken” mellan scenerna detta hunnit hända: Gretchen har fött barnet och dödat det. Mordet har upptäckts och Gretchen har kastats i en fängelsehåla, där hon nu väntar på att dödsdomen ska verkställas. Hennes förstånd har förmörkats och hon yrar och sjunger underliga sånger i sin förtvivlade ensamhet. Faust kommer ner i fängelsehålan. Han känner knappt igen Gretchen. Och hon vet först inte vem han är. När hon så småningom förstår det börjar hon prata om vad hon gjort:

Meine Mutter habe ich umgebracht,
Mein Kind hab ich ertränkt.
War es nicht dir und mir geschenkt?

(Min mor har jag förgjort,
mitt barn har jag dränkt.
Åt dig och mig blev det ju skänkt,)

Faust försöker få henne att följa med ut från hålan, men förgäves. Gretchen vill inte, hon vill stanna och dö.

Ich darf nicht fort; für mich ist nichts zu hoffen.

(Omöjligt. Jag ingenting att hoppas på.)

En stund verkar hon se klarare, men sedan får villorna överhanden igen:

Geschwind! Geschwind!
Rette dein armes Kind.
Fort! Immer den Weg
Am Bach hinauf,
Über den Steg,
In den Wald hinein,
Links, wo die Planke steht,
Im Teich. Faß es nur gleich!
Es will sich heben,
Es zappelt noch!
Rette! rette!

(Skynda dig!
Rädda ditt stackars barn!
Gå vägen fram
längs en å,
över bron,
över mon
till en damm
med en kvarn,
till vänster sen.
Tag det genast,
det vill opp,
det sprattlar än.
Rädda det! Rädda!)

Gryningsljuset silar in i hålan. Faust försöker dra henne med sig med våld, men Gretchen vägrar. Hon föreställer sig folkvimlet på avrättningsplatsen och hon ropar i förtvivlan:

Die Glocke ruft, das Stäbchen bricht.
Wie sie mich binden und packen!
Zum Blutstuhl bin ich schon entrückt.

(Klockan dånar, staven bryts av,
jag släpas till avrättningsbacken,
min stupstock står beredd och klar.)

Sedan händer något inne i Gretchen. Hon går över en gräns. Plötsligt är hon samlad och intensivt stilla. Hon har fattat ett beslut och hon släpper ”med fast hand” det jordiska:

Dein bin ich Vater! Rette mich!
Ihr Engel! Ihr heiligen Scharen,
Lagert euch umher, mich zu bewahren!

(Fräls mig, Fader! Din är jag.
Ack änglar, heliga skara,
min skyddande mur må ni vara!)

Är ni kvar? Det här blev visst alldeles för långt och ändå skulle jag vilja säga så mycket mer om den här sista scenen. Någon gång längre fram tänker jag återvända till ”Kerker” och försöka gräva lite djupare…

En tanke som nu kom över mig: Kanske kan det här dramat ses som en allegori om kvinnans så mycket mer dramatiska förhållande till sexualiteten än mannens. Kvinnans sexuella väg är kantad av blod och död i långt större utsträckning än mannens: menstruationen, den brustna mödomshinnan, abort, våldtäkt, barnafödande… Och risken för förnedring är långt större – fler än en älskare, eller helt enkelt ”fel” älskare och hon förvandlas till hora – detta händer fortfarande. Ingen man riskerar en sådan förvandling. Men mer om det här en annan gång.