Klara Johanson-renässans på väg…

De senaste månaderna har jag inte skrivit så mycket om Klara Johanson här som jag gjorde i höstas. Under denna tid har jag emellertid gjort en upptäckt. Det skrivs om KJ både här och där nu. Detta har givit mig en idé: Varför inte försöka ge ut en antologi med texter om KJ? Jag har talat med en förläggare, som säger ”ja, om du kan hitta så och så många bra texter om KJ, så kan det vara värt ett försök”. Jag samlar ihärdigt och talar med skribenter. Och nu vänder jag mig till dig som läser det här: Känner du till någon som skriver/skrivit om KJ eller skriver du själv? Vill du inte svara rakt i kommentaren här under, kan du använda kontaktformuläret på min hemsida.

I ”Reflexer” i slutet av essäsamlingen ”Det speglade livet” finns en uppsjö av originella och egensinniga tankar och funderingar samlade. Jag har för dagen valt ut ett par små ”smakprov”.

Det speglade livet

Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.

Vilket ansikte blir inte vackert, intressant, fantasieggande i belysning av eldsken eller solnedgång? Avi för diktare. Man ser mänskorna i ett alltför blackt och nyktert ljus, förmiddags- och lampdager. Så platt är ingen som han gäller bland folk i allmänhet.

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie.

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

De vita häggarna på Djurgården sade mig i morse: ”Det sköna är förgängligt och evigt, men det borgerliga består och förgår.”

På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.

2 tankar om “Klara Johanson-renässans på väg…

  1. ”Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie.”

    Det är perfekt! Så brukar jag känna mig när jag nån gång går på stor fest, typ 50-årskalas !

Kommentera