Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Essays

Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå – också? – se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han mig – åtminstone lite – med att kalla Lviv för Venedigs antipod:

Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.

Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”

För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.

I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, läser jag. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.

En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.

Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrics bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.

Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”

Jurij 1 Jurij 2 Jurij 3 himmel

8 tankar om “Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

  1. På min barndoms ”radioapparater” var Lvov ett av dessa fantasieggande namn som lät tanken flyga: Lvov, Hilversum, Beromünster, Motala….

    A propos: Har du sett Axel Cortis förfilmning av Radetzkymarsch? Kommer du ihåg Max von Südow utanför Schönbrunn? Tänker ofta på det, speciellt vid Sverigebesök.

  2. Hej Bengt,

    väl mött här under ”suddiga bilden”. Jag känner också igen de där namnen från en ”radioapparat” vi hade på landet (mellan Jönköping och Gränna) i min barndom. jag försöker komma på fler namn nu, men lyckas inte. Däremot minns jag en radioserie – ett slags rysare tror jag – vi lyssnade på under vissa regniga kvällar. ”Fallet Walentine” hette den – ja, namnet uttalades alltid med tydligt engelskt ”w”och med ett lätt olycksbådande tonfall.

    Nej, jag har inte sett någon alls Radetzkymarsch-film. Annars hade jag gärna mints Max von Sydow utanför Schönbrunn… Men jag har naturligtvis många scener, som fritt spelats i mitt huvud – i mitt huvud.

  3. Den där essän tyckte jag också mycket om. Faktum är att jag under läsningen av essäbandet tog fram kartboken för att kunna följa den berättande topografin i texterna. Och fick se att kartboken, Europabilatlasen, inte har Ukraina i något helhetsperspektiv utan klipper av det, än horisontellt längs mitten, än i bara några kvarhängande västbitar som hör till Polen, Rumänien, Bulgarien – i sin tur framställda som helheter. Och då tänker jag att det nog ligger en hel del i det där med Västukraina, vattendelare och bergskedjor.

  4. Sedan är det intressant att se hur dubbelmonarkin gång efter annan dyker upp i essäsamlingen och liksom blir aktuell med sina brister ja, men också med sina förtjänster. Jag tänker lite på Bettiza igen – Bettiza och Andruchovytj hör visserligen till olika generationer och ser väl på världen med mycket olika ögon, men båda verkar har mycket reella eller betydelsefullt irreella förbindelser bakåt till Österrike-Ungern.

  5. Ja det här hör kanske inte hit men jag kom just ihåg två andra platser på radioapparaten nämligen Beograd och Joensuu. Det sistnämnda använde f.ö. Håkan Nesser som egennamn i en av sina böcker.

    Desperat försök att närma sig det egentliga ämnet: För ca 20 minuter sedan ringde en 90-årig dam till ett språkprogram i TV och sade ungefär. ”Hemma hos oss i Bukovina sa vi alltid…” och så kom en fras på obegriplig österrikiska som inte ens språkprofessorn förstod.

  6. Bengt, när du säger detta, så minns jag en fras från en bok – jag vet inte vilken – som började så här: ”Bei uns in der Batschka…”

    Det ligger ju lite västligare, men frasen har i mina öron en mycket suggestiv klang.

Kommentera