Kategori: Litteratur

Efter min läsning av Jurij Andruchovytjs essäsamling ”Das letzte Territorium” återvänder jag gång efter annan till någon av dessa små texter. För ett tag sedan skrev jag om ”Das Stadt-Schiff”:

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Den här kartan ska närmast ses om en inspiration till att ta fram en tydligare. Visserligen syns både Stanislau, Lemberg och Krakow…

Idag tänker jag jag läsa lite ur essän med den spännande titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller morrmor – vilket det är kan jag inte utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendstilhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germansimer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad sägs om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnanden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’ ” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner.

”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

För en tid sedan fick jag några texter om och av den polsk-judiske författaren Bruno Schulz av en god vän. De här texterna är dels på tyska dels på italienska. Jag har nu upptäckt att två av hans böcker finns på svenska ”Sanatoriet timglaset” (som jag har beställt från ett antikvariat) och ”Kanelbutikerna” (vet någon var jag kan få tag i den?).

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz i Galizien. Han sköts ner på öppen gata av en SS-officer 1942. Han var förutom författare också en framstående tecknare, men de flesta av hans teckningar har gått förlorade. En del av hans texter är också försvunna. Jag läser att Schulz hade en längre brevväxling med Thomas Mann. Tyvärr har alla dessa brev gått förlorade, men man vet att Schulz 1937 skickade Mann berättelsen ”Die Heimkehr” som han skrivit på tyska och som han ville att Mann skulle hjälpa honom att få publicerad. (Var?)

Ofta jämförs Schulz med Kafka, förvandlingsnumret och motivet med labyrinten eller vilsegåendet hör till exempel till deras gemensamma idégods, men Schulz är i sina texter vildare och mera frisvävande ut i det fantastiska.

Med Schulz glider jag som läsare ner i en av det gamla Galiziens djupaste och dunklaste fickor. Därinne lyser mörkret. Jag skymtar i ”Kanelbutikerna” berättarens far som en man som genom sina övernaturligt skärpta sinnen befinner sig i intensiv kontakt med ”en osynlig värld av mörka gömställen, råtthål, förfallna, tomma skrymslen under golven”. Platserna är labyrintiska gångar och gränder som ändrar form allteftersom vandrarna rör sig i dem. Ljuset är ett vagt skymningsskimmer, ett slags ljusmörker. Och människorna sover eller halvslumrar eller är försänkta i trance. Ljuden är ofta dämpade och dova eller mumlande som om man hörde dem genom lager efter lager av tunga tygdraperier.

Vid ett nattligt biografbesök andas bioduken som en mystisk himmel eller en flimrande hemlighet mot åskådarna. Och utanför i natten byter gränderna plats och fördubblas och rinner bort runt hörnen. En pojke går ut i mörkret och sugs iväg från plats till plats. Plötsligt befinner han sig i ett varmt snölandskap som doftar av viol. Himlen löser upp sig och månen fördubblas och tredubblas. Pojken drivs genom snön och gatorna utan att kunna styra sina steg och så är han inne i ett hus, i en skola där en märklig professor håller nattliga teckningslektioner för halvslumrande elever: ”Det var tyst och sömnigt. Här och där la sig mina skolkamrater ner för att sova. Ljusen i flaskorna slocknade undan för undan.”

Tiden förflöt omärkligt i sömniga samtal; den flöt fram i oregelbunden takt samtidigt som den gjorde knutar för timmarnas gång och emellanåt svalde den tomma intervaller i sitt förlopp.

Och så är han ute igen, på väg någonstans dit han inte kan nå fram. Tiden och rummet böjer ihop sig till en glidande rörelse. Nu har han sällskap av några andra pojkar. De går längs ”mörkrets toviga strand” och stryker emot ”buskars björnfäll”. De sätter sig i den ”sommaraktigt mjuka snön” och äter nötter som de plockat från buskarna. De tittar på mårdar, illrar och vesslor som springer omkring i halvdunklet:

Vi misstänkte att det bland dessa fanns exemplar från skolans biologisal, som både urtagna och kala i denna vita natt i sitt tomma inre hade hört den gamla instinktens röst, brunstens röster och för ett kort illusoriskt liv hade återvänt till urskogen.

Sedan somnar några av pojkarna i snön, men så småningom reser de sig igen och beger sig famlande och trevande hemåt i det svaga gryningsljuset.

Pojken jag följer i spåren kommer sedan in i ett palats med underbara prunkande gemak. Han är ensam men känner närvaron av andra varelser från andra dimensioner.

Den djupa stillheten i dessa tomma salonger var full av hemliga blickar som speglarna kastade till varandra och av paniken hos arabeskerna som högt upp mot friserna flydde längs väggarna och förlorade sig i de vita takens stuckatur.

Förflyttningarna och förvandlingarna fortsätter längs slingrande oändligt tänjbara drömspår. Tid och rum, ljus och mörker böljar och buktar, går in i varandra, går isär, flyter ihop, stiger, sjunker, suddas ut, blir till stoft och lätta moln. Bruno Schulz har skapat en värld av drömmar och tyngdlöshet, en värld som kanske är ungdomligare (det vill säga äldre) och ursprungligare än den här.

På Leipziger Buchmesse köpte jag mig på antikvariatet där en liten tunn bok med dikter av Hugo von Hofmannsthal. Den första dikten heter ”Vorfrühling” och här talar Hofmannsthal med sin farligt glidande och gäckande röst om denna farliga isheta tid av året och livet:

Vorfrühling

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Er hat sich gewiegt,
Wo Weinen war,
Und hat sich geschmiegt
In zerrüttetes Haar.

Er schüttelte nieder
Akazienblüten
Und kühlte die Glieder,
Die atmend glühten.

Lippen im Lachen
Hat er berührt,
Die weichen und wachen
Fluren durchspürt.

Er glitt durch die Flöte
Als schluchzender Schrei,
An dämmernder Röte
Flog er vorbei.

Er flog mit Schweigen
Durch flüsternde Zimmer
Und löschte im Neigen
Der Ampel Schimmer.

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Durch die glatten
Kahlen Alleen
Treibt sein Wehn
Blasse Schatten.

Und der Duft,
Den er gebracht,
Von wo er gekommen
Seit gestern nacht.

Detta är förvårens ansikte här.

Den här dikten av Ales Razanau talar om just den här morgonen:

Welcher Brand hat nachts
ringsum die Dächer
abgeleckt?
Tauwetter.

Strax åker jag för ett par dagar till Varberg, kanske möter mig våren där eller jag den… men berätta gärna fler Hossihistorier under förra inlägget även när jag inte är här.

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå – också? – se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han mig – åtminstone lite – med att kalla Lviv för Venedigs antipod:

Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.

Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”

För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.

I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, läser jag. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.

En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.

Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrics bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.

Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”