Kategori: Litteratur

För några dagar sedan kom höstkatalogen från det lilla spännande österrikiska förlaget Droschl.

Jag har bläddrat och funderat över vad jag skulle kunna beställa. Det lutar åt diktsamlingen ”Mein papierener Garten” (Min pappersträdgård/ Min trädgård av papper) av Elfriede Gerstl. Här kan ni läsa ett exempel ur samlingen, ”Selbstgespräch mit dir” (Monolog med dig):

mitten in der ewigkeit
kommst du auf mich zu
offerierst biskotten zum tee
ich esse sie ungern

dass ich dich nicht immer gekannt habe
geht mir durch den kopf
mehrere leben in eines gezwängt
kein grund unzufrieden zu sein
kein grund zufrieden zu sein
ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

(Jag ger upp att försöka få radindragen att se ut som de ska; i alla fall ser raderna lite löst utblåsta ut.)

ein blatt im wind
und nimmt sich so wichtig

Jag läser Moravia igen – pliktläsning. Nu är det ”La noia” (Ledan) jag är i och även om jag känner en viss leda vid Moravia, i alla fall för tillfället, så verkar den här romanen gripa mig mer än ”Gli indifferenti” som jag läste för inte så länge sedan.

”La noia”, inte minst romanens prolog, får mig att tänka på Gombrowicz och närmare bestämt på vissa av mina associationer kring Markowskis bok om Gombrowicz ”Svart ström”. Markowski talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” som två grundkomponenter i Gombrowicz’ författarskap och liv. Och det jag associerar till är en ofta återkommande barndomsmardröm – drömmen om ”ojämnt” eller om alltings sönderfall. (Om ni följer länken så hittar ni min text om ”Svart ström”, ”det kusliga” och ”ojämnt”.) Själva ledan i ”La noia” verkar var besläktad med Gombrowicz’ kuslighet, särskilt prologens kyliga inventering av vad leda är för mina tankar direkt dit och naturligtvis också till min barndoms skräckdröm om tingens sönderfall.

Större delen av romanprologen är en beskrivning av ledan som huvudpersonen nästan ständigt plågas av och ett slags analys av vad leda egentligen är. En av resonemangskedjorna slutar med de här orden:

Oppure, terzo paragone, la mia noia potrebbe essere definita una malattia degli oggetti, consistente in un avvizzamento o perdita di vitalità quasi repentina; come a vedere in pochi secondi, per trasformazioni successive e rapidissime, un fiore passare dal boccio all’appassimento e alla polvere.

(Eller, en tredje jämförelse, min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, som består i ett plötsligt vissnande eller en förlust av vitalitet; som att se en blomma inom loppet av några sekunder förvandlas från knopp till vissnande och stoft.)

De här raderna påminner mig på ett starkt och obehagligt sätt om drömmen om alltings sönderfall. De framkallar också en vag och luddig känsla av illamående.

Moravia talar också om hur han, eller rättare sagt romanens huvudperson, som barn inte alls kunde besvara sin mors frågor om vad det egentligen var med honom vid de här attackerna av livsleda. Han visste bara att det inte gick att göra något för att komma ur tillståndet.

Ma come avrei potuto spiegare a mia madre che il sentimento di noia di cui soffrivo non poteva essere alleviato in alcun modo? Ho già notato che la noia consiste principalmente nell’incomunicabilità.

(Men hur skulle jag ha kunnat förklara för min mor att känslan av leda som jag pinades av inte kunde lindras på något sätt? Jag har redan sagt att ledan främst består i oförmågan att kommunicera.)

Också det här att det inte går att beskriva tillståndet är olustigt bekant för mig. Jag kunde inte heller göra klart för någon vad det var som var så hemskt med den där drömmen om ”ojämnt” (det var det ord jag använde som barn och fortfarande tycker jag att det är det mest adekvata ordet, även om jag vet att jag inte når någon annan med det) eller för att uttrycka det normalare sätt: drömmen om tingens sönderfall.

Mot slutet av första kapitlet får vi ännu en beskrivning av ledan och av ett väl fåfängt sätt att hantera den:

la vita, in fondo, era proprio questo continuo cambiare di posizione, come in un letto scomodo nel quale è impossibile dormire a lungo sullo stesso fianco.

(Livet är i grund och botten just detta fortlöpande ändrande av kroppsställning, som i en obekväm säng, där det är omöjligt att sova på samma sida någon längre stund.)

Det här sista textstället är kusligt på ett smygande sätt för att det som skildras skenbart inte är särskilt hemskt. Det otäcka kommer krypande när man märker att detta ”halvhemska” aldrig upphör.

I gårdagens SvD läste jag en recension av Jonas Gardells bok ”Jenny” som liksom klistrade sig fast i mitt minne eller rättare sagt var det en bestämd rad i recensionen fastnade. Av texten framgår att recensenten inte tycker att det är någon riktigt lyckad bok, men det är inte det jag har kletande i hjärnan.

Jag läser bit för er:

”Jenny” är egentligen en mycket otäck historia. Jonas Gardell beskriver tonårstidens iskalla uppdelning i de som räknas och de som inte gör det, och blottlägger med sorgsen klarsyn utfrysningens råa mekanismer.

Nej, det var inte det här. Texten fortsätter:

Han hyser en stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga.

Vad är det här? ”men sympatiskt nog också för de skyldiga”. Det är den här frasen som ringer i öronen på mig: men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…

Texten går vidare:

Själva våldtäkten är grymt och skoningslöst skildrad, en scen som det borde vara svårt att värja sig mot.

Men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…

Böcker om tidsresor brukar inte vara något för mig, i alla fall inte om detta tidsresande tematiseras och markeras på ett (alltför) tydligt sätt. Jag tycker om böcker som är vandringar kors och tvärs genom tid och rum på ett mera dolt sätt och flätor och spiraler av tid och rum fascineras jag av.

Nu har jag, trots min misstänksamhet ändå läst en miniatyrroman (det är förresten en attraktiv form) som explicit handlar om resor i tiden – årtalen som resan går mellan är dessutom demonstrativt markerade – redan på omslaget och om och om igen inne i boken – som ett slags knutar på tidstråden: 1952, 1974 och 1999. ”Där har du”, säger årtalen till mig, ”nu backar du väl, en sådan här bok är väl inget för dig?”. Men något lockade mig i alla fall över gränsen. Det som fångade in mig var baksidestexten eller snarare den sista meningen i baksidestexten:

Erbjuder kärleken en andra chans? Det kan se så ut när guldsmeden från bokens titel försätts fyrtiosju år tillbaka i tiden och som medelålders man möter den sjuttonåriga kvinna, som han som tonåring kommer att ha en skandalös kärleksaffär med, han nitton, hon fyrtiotvå. 1952, 1974 och 1999 står på tidtabellen för guldsmedens tidsresa, tillika tidsmaskinens stationer. Även om science fiction-sidan av Guldsmedens hemlighet ser ut vilja ge kärleken en andra chans, vederläggs den drömmen av kärleksromanens realitet och tragiska insikt; kärleken finns men de inblandade är sällan i fas, möts antingen för tidigt eller för sent.

Kanske inget märkvärdigt kan någon tycka, men det var i alla fall det som fick mig att välja att läsa boken – den handlar om detta jordiska liv, som är så hissnande andlöst stort, för att det är så tragiskt kringskuret, för att det är ändligt och för att vi lever, kämpar och älskar trots att vi vet att vi ska dö.

Och nu när jag har läst boken så vet jag att tidsresan mest är ett slags farkost eller ett ytfenomen som finns där för att bära fram historien om en kärlek mellan två människor, en kärlek som haltar för att det alltid är någon som älskar mindre, ena tiden han andra tiden hon. De möts förbi varandra.

Jag hade tänkt sluta här, men jag vill nog säga något mer om tidsstrukturen i alla fall. Egentligen är den ganska okomplicerad: 1999 är nuet som kommer till ytan i bokens början och slut, 1974 är minnet av berättarjagets omöjliga kärlekshistoria med Celia, när hon var 42 och han 19. Det är bara 1952 som vi är utanför verklighetens tidsaxel och om man vill, kan man se det som sker i den tidsfickan som en spegel, en spegeldröm om det som hände 1974 – här är han 47 och hon 17 (om jag minns åldrarna rätt). Jag väljer ett citat ur spegeldrömmens tid, tempus irrealis (som ju också finns):

Men för två veckor sedan skulle vi ha gift oss. Atmosfären i Villasanta år 1952 var kvävande: alla jalusier hade ögon, i alla burspråk stod kapabla och välförståndiga damer som utnämnt sig till den offentligen moralens väktare. Innan vi hittade den övergivna gården älskade vi på ängarna utanför staden, på frosthård mark under senhöstens nakna grenverk, alltid rädda att de bägge civilgardisterna skulle dyka upp och med dem skandalen.

Den här drömtiden har inget gemensamt med väloljade lyckodrömmar – den är full av verklighetens, det jordiska livets alla hinder och gränser, av smärta och hopplös kamp. Och bokens slut får mig (jag tiger om det mer konkreta) att tänka på slutraden i den dikt av Salvatore Quasimodo som jag citerade här för några dagar sedan: Ed è subito sera. Och diktens två första rader (den har bara tre rader) är ett koncentrat av resten av romanen: Ognuno sta solo sul cuor della terra/ trafitto da un raggio di sole.

Något annat som den här lilla romanen får mig att tänka på är Alessandro Bariccos ”Senza sangue” (Utan blod). I den finns visserligen inte det där extra (externa) tidsklivet, men i mycket påminner de båda böckerna om varandra och det inte bara när det gäller stilen och det lilla avskalade formatet.

Och apropå det ständiga temat översättningar, så är det här en mycket väl översatt bok. Ulf Eriksson heter översättaren. Kanske är jag nu redo att läsa romanen på spanska. Min spanska är lite mager och vag, men efter den här läsningen är jag nog rustad och boken är väl värd en omläsning.

Pausträdets utsände (självutsände) korrespondent r bjuder oss här på inblickar i en Jelinekföreställning i Prag:

I Prags Metro såg jag i tisdags att Elfriede Jelinekovás Sportštyk skulle ha repris på fredag på Komediteater.

Den skulle jag se, hennes Pianolärare kunde jag inte läsa.

Ikväll var det dags. Scenen var uppbyggd över salongen, på en sida en bänk, öltapp och en kastrull med korv och på motsatta sida samma ställning som domaren på tennismatcher huserar i. För fotbollens skull två symboliska mål. Vi satt på scenen i trästolar. Ok, det har jag sett förr…

På scenen är fyra kvinnor varav den ena är författarinna och sex män i fotbollskläder, vi börjar i omklädningsrummet. En kvinna i trikåer och med depilerad kropp vill vara med grabbarna. Sexuella anspelningar samt kroppsvisning pågår ända till våldtäkten.

Då går vi vidare till sporten som inkörsport till krig och våld som vi får uppleva både verbalt och sceniskt. Vid det här laget slutar prepubertalt fnitter i publiken. Man utser en man i gänget till att bli misshandlad. Mamma får stå till svars för varför pojken skulle spela med i laget samtidigt som hon vill ha honom hemma hos sig och bilda ett vackert leende par för all framtid.Misshandel.Lite fetisch kan man ha, man spottar öl på den misshandlade mannen som sedan får mikrofon inkört i munnen och blir tyst en bra stund. Talande och bildligt.

Skådespelarna äter korv och dricker öl. Nu delas det öl bland publiken och då jag får min beskärda del blir jag genast mera positivt inställd. Kanske en korv också och röka som skådespelarna gör hela tiden?

Författarinnan får stå till svars som författare, en som har åsikter, en domare. Även hon utsätts för fysiskt våld. Så nära har du väl aldrig varit med förr, frågar man henne.

Nu piggnar den misshandlade mannen till och bildar tillsammans med en kvinna Pietá. Vackert. Sång, kyrklocka som vid mässan skanderar där. Gruppvåld, gängbildning verbalt och mera misshandel på scenen.

Vidare då, nu blir det duschen efter matchen. Avklädning, två män på scenen. Spänningen stiger och den ena blir så småningom näck, fast han skyler sig. Däremot vill han inte böja sig efter tvålen, den fick han få framsträckt. Elfriede då! Fast (skåde)spelarna frågar, har vi verkligen spelat? Varför duscha?

Skådespelet eller diskussionen avslutas med författarinnans monolog om barndomen, fadern och en tack till det Nobla priset.

Alla har vi en mor och jag är glad att vara född som man. En omskakande upplevelse var det, Jelinek stegrar skickligt i pjäsen. Min inställning till Jelinek är nu helt annorlunda trots att någon bok av henne tänker jag inte läsa. Det Nobla priset är henne väl unnat!!

Kvällen avslutades för min del med en gulasch Hos Vejvodů som har godare öl än U dvou koček men vars gulasch är fabelhaft, alltså felsatsning. Så på vägen hem kunde jag ha en Elfriedemonolog om detta.

En länk till teatern ifall någon vill se pjäsen, det finns några repriser kvar.

r