Elia Barceló: Guldsmedens hemlighet

Böcker om tidsresor brukar inte vara något för mig, i alla fall inte om detta tidsresande tematiseras och markeras på ett (alltför) tydligt sätt. Jag tycker om böcker som är vandringar kors och tvärs genom tid och rum på ett mera dolt sätt och flätor och spiraler av tid och rum fascineras jag av.

Nu har jag, trots min misstänksamhet ändå läst en miniatyrroman (det är förresten en attraktiv form) som explicit handlar om resor i tiden – årtalen som resan går mellan är dessutom demonstrativt markerade – redan på omslaget och om och om igen inne i boken – som ett slags knutar på tidstråden: 1952, 1974 och 1999. ”Där har du”, säger årtalen till mig, ”nu backar du väl, en sådan här bok är väl inget för dig?”. Men något lockade mig i alla fall över gränsen. Det som fångade in mig var baksidestexten eller snarare den sista meningen i baksidestexten:

Erbjuder kärleken en andra chans? Det kan se så ut när guldsmeden från bokens titel försätts fyrtiosju år tillbaka i tiden och som medelålders man möter den sjuttonåriga kvinna, som han som tonåring kommer att ha en skandalös kärleksaffär med, han nitton, hon fyrtiotvå. 1952, 1974 och 1999 står på tidtabellen för guldsmedens tidsresa, tillika tidsmaskinens stationer. Även om science fiction-sidan av Guldsmedens hemlighet ser ut vilja ge kärleken en andra chans, vederläggs den drömmen av kärleksromanens realitet och tragiska insikt; kärleken finns men de inblandade är sällan i fas, möts antingen för tidigt eller för sent.

Kanske inget märkvärdigt kan någon tycka, men det var i alla fall det som fick mig att välja att läsa boken – den handlar om detta jordiska liv, som är så hissnande andlöst stort, för att det är så tragiskt kringskuret, för att det är ändligt och för att vi lever, kämpar och älskar trots att vi vet att vi ska dö.

Och nu när jag har läst boken så vet jag att tidsresan mest är ett slags farkost eller ett ytfenomen som finns där för att bära fram historien om en kärlek mellan två människor, en kärlek som haltar för att det alltid är någon som älskar mindre, ena tiden han andra tiden hon. De möts förbi varandra.

Jag hade tänkt sluta här, men jag vill nog säga något mer om tidsstrukturen i alla fall. Egentligen är den ganska okomplicerad: 1999 är nuet som kommer till ytan i bokens början och slut, 1974 är minnet av berättarjagets omöjliga kärlekshistoria med Celia, när hon var 42 och han 19. Det är bara 1952 som vi är utanför verklighetens tidsaxel och om man vill, kan man se det som sker i den tidsfickan som en spegel, en spegeldröm om det som hände 1974 – här är han 47 och hon 17 (om jag minns åldrarna rätt). Jag väljer ett citat ur spegeldrömmens tid, tempus irrealis (som ju också finns):

Men för två veckor sedan skulle vi ha gift oss. Atmosfären i Villasanta år 1952 var kvävande: alla jalusier hade ögon, i alla burspråk stod kapabla och välförståndiga damer som utnämnt sig till den offentligen moralens väktare. Innan vi hittade den övergivna gården älskade vi på ängarna utanför staden, på frosthård mark under senhöstens nakna grenverk, alltid rädda att de bägge civilgardisterna skulle dyka upp och med dem skandalen.

Den här drömtiden har inget gemensamt med väloljade lyckodrömmar – den är full av verklighetens, det jordiska livets alla hinder och gränser, av smärta och hopplös kamp. Och bokens slut får mig (jag tiger om det mer konkreta) att tänka på slutraden i den dikt av Salvatore Quasimodo som jag citerade här för några dagar sedan: Ed è subito sera. Och diktens två första rader (den har bara tre rader) är ett koncentrat av resten av romanen: Ognuno sta solo sul cuor della terra/ trafitto da un raggio di sole.

Något annat som den här lilla romanen får mig att tänka på är Alessandro Bariccos ”Senza sangue” (Utan blod). I den finns visserligen inte det där extra (externa) tidsklivet, men i mycket påminner de båda böckerna om varandra och det inte bara när det gäller stilen och det lilla avskalade formatet.

Och apropå det ständiga temat översättningar, så är det här en mycket väl översatt bok. Ulf Eriksson heter översättaren. Kanske är jag nu redo att läsa romanen på spanska. Min spanska är lite mager och vag, men efter den här läsningen är jag nog rustad och boken är väl värd en omläsning.