Kategori: Litteratur

Nej, jag tror inte att det är höst, men plötsligt återfann jag en dikt som jag i många år bevarat som ett gäckande och oändligt vackert ljudminne utan att egentligen kunna få tag i själva orden. En gång hörde jag någon läsa den här dikten så perfekt att jag aldrig mer kunde befria mig ifrån de trånande å-ljuden, nasalerna och den smygande bindande rytmen. Det är Paul Verlaines ”Chanson d’automne”:

Les sanglots longs
Des violons
De l’automne
Blessent mon coeur
D’une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l’heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure;

Et je m’en vais
Au vent mauvais
Qui m’emporte
Deçà, delà
Pareil à la
Feuille morte.

Nu när jag vet så hittar jag också utan svårighet Erik Blombergs tolkning av den. ”Sång om hösten” låter han den heta:

Trånande lång
fiolernas sång
av höst som klagar
sårar mitt bröst
med sin röst
av döende dagar.

Blek som på bår,
då timmen slår
minnes jag åter
allt det som var
i flydda dar,
och jag gråter.

Och bort jag går,
i blåst som slår
jag bärs åstad
än hit, än dit,
liksom ett dött,
förvissnat blad.

Kanske minns några av er att jag skrev lite om den italienska poeten Ada Negri (1870-1945) någon gång förra sommaren. Det var Klara Johanson som först visade mig henne. Innan dess var Ada Negri inte mycket mer än ett namn för mig. Om någon vill titta så leder de här länkarna till:

Klara Johanson om Ada Negri

Några dikter av Ada Negri + mina försöksöversättningar.

Förra sommaren när jag var i Italien köpte jag två sammanställningar av dikter ur ett flertal diktsamlingar av henne, men jag lyckades inte hitta någon komplett. I alla fall verkar hon vara på väg tillbaka in i den erkända italienska litteraturen efter att ha varit bortglömd eller förträngd sedan andra världskrigets slut. Efter att som ung ha kallats för ”la vergine rossa” kom hon senare att få namnet ”la musa fascista” och det förde till tystnaden om henne. Hur mycket av de här ideologiska dräkterna som är sanning har jag svårt att avgöra. Jag ser bara att många av hennes dikter handlar om nöd och umbäranden, om systerskap, om kvinnan och lidandet, om den kvinnliga konstnärens ställning i en värld av män.

Den här gången har jag valt dikten ”L’orgoglio” (Stoltheten) och som omväxling tänker jag inte försöka mig på att ge en översättning av den utan jag vill bara kommentera den lite liksom från sidan eller från botten.

L’orgoglio

Soffri in silenzio. Non chiamar nessuno
a numerar le lacrime degli occhi
tuoi. Sia pure grave il colpo che ti tocchi,
chieder coraggio ad altri è inopportuno.

Conta nel tuo segreto ad uno ad uno,
se vuoi, curva e prostrata sui ginocchi,
i singhiozzi del cor – ma non trabocchi
la piena mai, per la pietà d’alcuno.

È un’orribile cosa esser compianti.
Conquista in te, con la tua forza sola
di volontà, l’oblio del tuo cordoglio.

T’insegnerò, per disseccare i pianti
fiacchi e cangiarli in riso entro la gola,
un peccato magnifico: l’orgoglio.

Ada talar här till någon, kanske en syster. Hon säger till henne att bära smärtan ensam att inte be om medkänsla. Räkna gärna dina tårar och snyfningar, men låt ingen veta det. Stäng in smärtan i dig själv. Att vara ett offer för medlidande är ohyggligt.

Och i slutstrofen säger hon: Jag vill lära dig att förvandla den matta gråten till skratt. Jag vill visa dig en praktfull synd: stoltheten.

Jag läste Edith Södergran under kvällen igår och sparade den här dikten i minnet:

Solen gick ned över havets skum och stranden sov
och uppe på bergen stod någon och sjöng…
När orden föllo i vattnet voro de döda…
Och sången försvann bakom tallarna och skymningen
förde den med sig.

När allt var tyst, tänkte jag blott
att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.

Och hur nordiska berget och klipporna än verkar och även om blodet var hjärteblod, så tänker jag på Orfeus’ sjungande blodiga huvud…

För många år sedan när jag vistades en tid i Los Angeles köpte jag mig en tunn grön bok som bär titeln ”Indian Tales of North America” på ett antikvariat.

Förordet börjar så här:

The tales that follow were edited by a folklorist trained in the history of literature. Clearly, the presentation is not that of the anthropologist with his interest in the ethnological, psychological, and sociological role of narrative art. Rather, it is that of a "littérateur" using the admittedly ethnocentric and artificial point of view of the intelligent, curious Western European reader.

Boken är tryckt 1961. När köpte jag den? 1980?

Jag ska läsa en av sagorna eller berättelserna för er. Den heter ”The Origin of Corn” och hör till wabanaki-indianernas sagoskatt:

A long time ago, when Indians were first made, one man livet alone, far, far from any others. He didn´t have any fire and lived on roots, barks, and nuts. This Indian became very lonesome. He was tired of digging roots. He lost his appetite, and after a while just lay dreaming in the sunshine.

After he had been sleeping several days, he awoke and saw something standing near. At first, he was quite scared. But when it spoke, his hart became glad, for it was a beatiful woman with long light hair. She was not like any Indian. He wanted her to come to him, but when he asked her she refused him. When he tried to approach her, she seemed to go farther away. He sang to her of his lonliness and begged her not to leave him. At last she told him that if he would do just what she said, he would always have her with him. He promised her he would.

She led him to a spot where there was very dry grass. Then she told him to get two very dry sticks and to rub them together quickly. Soon a spark flew out and caught on the grass. Quick as an arrow the ground was completely burned over. Then the beautiful girl said, ”When the sun sets, take me by the hair and drag me over the burned ground.” The Indian didn’t want to do this, but she told him that wherever he dragged her something like grass would spring up, and between the leaves he would be able to see her hair. When this happened, the seeds would be ready for him to use. He did what she asked, and ti this day when the Indians see the silk on the cornstalks they know the girl has not forgotten them.

Och för att vi inte ska känna oss för lugna eller tycka att det här var väl en ganska harmlös blondinhistoria, så står det så här i den korta presentationen av sagan:

Tale 19, ”The Origin of Corn”, was pretty standard among the woodland tribes in the East. The maiden is usually slain before she is dragged across the ground, though that is not evident in the text printed here.

Jag kommer ju aldrig ifrån Fontane – hur skulle jag kunna det? – och igår satt jag och blädderläste lite i ”Der Stechlin”, den roman som han avslutade bara några månader före sin död. Minnen från en resa i trakten av sjön Stechlin som jag gjorde för två vårar sedan fick färg och liv igen:

Monica, hennes hund Barry och jag är på väg till Stechlin, den sägenomspunna sjön som kanske är den egentliga huvudpersonen i Theodor Fontanes roman ”Der Stechlin”:

I norra delen av grevskapet Ruppin alldeles intill gränsen mot Mecklenburg sträcker sig från den lilla staden Gransee till Rheinsberg (och ännu längre bort) en flera mil lång kedja av sjöar genom ett nästan obebott skogsområde, bara här och där finns en gammal by, annars är det mest skogvaktarboställen, små glashyttor och tjärugnar. En av sjöarna i kedjan heter Stechlin.

I Neuglobsow stannar vi, Monica är inte riktigt säker på den sista biten av vägen. Några grönklädda ungdomar i grova svarta stövlar står tätt ihop i en busskur. Vi frågar dem, men först låtsas de inte höra och sedan mumlar de något fientligt och till sist skriker en av dem åt oss att sticka därifrån. Vi ångrar vårt tilltag och fortsätter snabbt vidare. Konstigt, Monicas bil har ju den lokala bokstavkombinationen OPR för Ostprignitz på sin nummerplåt.

Vi kommer in på en liten skogsväg och vi ser på avstånd vatten blänka fram här och där mellan trädstammarna. Här är det nog. Monica parkerar i en liten glänta och vi fortsätter till fots. Barry skuttar glatt iväg bland löven, hittar en pinne och pilar med den i munnen ner mot sjön. ”Ja, det är Stechlin”, säger Monica. Ett vidsträckt vatten omgivet av mörka skogar ligger framför oss. Ljuset reflekteras på ett sällsamt sätt av vattenytan.

Nere vid sjön ligger ett litet värdshus som heter ”Roter Hahn”. I Fontanes roman är Stechlin en förtrollad sjö och när det händer ovanliga och dramatiska saker ute i världen, blir sjön levande – på en bestämd plats sprutar en hög vattenstråle upp ur sjön och när det är någonting alldeles särskilt märkligt som sker någonstans i världen, då kommer den röda tuppen, der rote Hahn, upp ur djupet:

När det händer något stort ute i världen, som för hundra år sedan i Lissabon, då inte bara sjuder och bubblar och porlar det här, då stiger i stället för vattenstrålen en röd tupp upp ur vattnet och gal högt över vidderna.

Vi sätter oss på en bänk vid ett tungt träbord nära vattnet. Det är lite kyligt för det är bara början av april, men vi vill sitta ute. Servitrisen kommer ner från värdshuset med en bricka med varsin öl till oss. Vi spanar ut över sjön och jag söker efter dess hemlighet, men sjöns ansikte döljer sitt uttryck. Barry springer i vattenbrynet så att det skummar om honom.

På vägen upp stannar Monica till framför ett litet hus. På trappan sitter en gammal man med lurvigt skägg, bredvid honom sitter en stor lurvig katt – de är så lika varandra. ”Får jag ta en bild?” frågar Monica. Det får hon. ”Jag kommer tillbaka till sommaren med bilden”, säger Monica till avsked.

• • •

”Der Stechlin” är ett slags filosofisk samtalsroman utan någon egentlig handlingstråd. Romantexten skildrar en serie möten mellan människor, tankar över livets villkor, dess korthet. Och mitt i allt detta finns sjön Stechlin som en lite immig spegel som livet ibland lutar sig över.

Det finns ingen svensk översättning av romanen.