Paul Verlaine: Chanson d’automne

![Verlaine](/wp-content/verl0.jpg @alignright)Nej, jag tror inte att det är höst, men plötsligt återfann jag en dikt som jag i många år bevarat som ett gäckande och oändligt vackert ljudminne utan att egentligen kunna få tag i själva orden. En gång hörde jag någon läsa den här dikten så perfekt att jag aldrig mer kunde befria mig ifrån de trånande å-ljuden, nasalerna och den smygande bindande rytmen. Det är Paul Verlaines ”Chanson d’automne”:

Les sanglots longs
Des violons
De l’automne
Blessent mon coeur
D’une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l’heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure;

Et je m’en vais
Au vent mauvais
Qui m’emporte
Deçà, delà
Pareil à la
Feuille morte.

Nu när jag vet så hittar jag också utan svårighet Erik Blombergs tolkning av den. ”Sång om hösten” låter han den heta:

Trånande lång
fiolernas sång
av höst som klagar
sårar mitt bröst
med sin röst
av döende dagar.

Blek som på bår,
då timmen slår
minnes jag åter
allt det som var
i flydda dar,
och jag gråter.

Och bort jag går,
i blåst som slår
jag bärs åstad
än hit, än dit,
liksom ett dött,
förvissnat blad.

5 tankar om “Paul Verlaine: Chanson d’automne

  1. Det där var poesi som jag kan uppskatta. Jag är normalt en rätt dålig poesiläsare, men melodiska saker som det här, Poe, Ferlin och annat sånt gillar jag.

  2. Ett par accenter fattades: ”Deçà, delà” ska det vara.

    Översättningen är väldigt exakt när det gäller innehållet, men det är svårt att återge det snyftande, vinddrivna i franskans nasala ljud och diftonger, och de öppna e-n som uppläsare gärna betonar. Svenskan blir så knastrig av alla konsonanter. Ett knaprigt språk.

    (Et je m’en vais – e schö manvÄ
    Au vent mauvais – å va(n) måvÄ
    Qui m’emporte – ki mampoR-tÖ
    Deçà, delà – dösA dölA
    Pareil à la – paRejjallA
    Feuille morte. – föj(ö)mårtÖ)

    Det här var lite för melankoliskt för mig, en regngrå måndag. Kan du inga dikter med lite tjofaderittan? 😉

  3. Hans: Det gläder mig att ha berett dig en glädje – med det här smärtfyllda…

    Jorun: Jag tackar och rättar. Vad gäller översättningen så är det här väl ännu ett exempel på hur omöjligt det är att översätta poesi. Erik Blomgren har väl nått så långt det går inom det här språket – just här var väl vägen versperrt ganska tidigt.

    Det som ljudit i mitt inre öra i över tjugofem år är just det här ljudmåleriet, de här slingorna av vokalljud och nasaler…

    Jag är nog lyckligast som melankoliker – apropå tjofaderittan.

  4. Ja, de ser ju happy ut. Här riskerar vi snart att kasta loss in i rena melankolieuforin, om vi inte aktar oss!

Kommentera