Kategori: Litteratur

I Salongen är det just nu repetitionstid för översättningen av Natalka Bilotserkivets’ dikt ”Repetitionstid”. Den ukrainske översättaren Lev Hrytsyuk står för själva grundutkastet och vi andra försöker nu att putsa vidare på den svenska språkdräkten.

Vill ni vara med och bidra med tankar och formuleringar så är ni välkomna att stiga in i Salongen. Det är bara att slå sig ner i soffan där borta till exempel.

Här är dikten i sin originalversion:

ПОРА РЕПЕТИЦІЙ

наша кожна закоханість кожна тісніша та ближча

смертоносною голкою вишито флер цей і дим

поверни місяць так щоб він падав на рідне обличчя

і тремти як художник і плач як убивця над ним

це пора репетицій дерева виходять на сцену

кров старого актора стіка листопад листопад

о наївний глядачу ти віриш ця смерть достеменна

смерть завжди достеменна тебе научає Театр

і на сад що тепер помира і воскресне весною

на зів’ялі оголені плечі старої гори

і на рідне обличчя що збліднуло перед тобою

накладає мистецтво широкий підкреслений грим

це пора репетицій вже текстом великої драми

перетруджено губи ремарки горять із пітьми

хай не будуть проклятими ролі що обрано нами

ми як пізні дерева готові уже до зими

°°

Och översättningen i sin grundversion är här:

varje vår förälskelse är intimare och närmare

det här floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål

vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet

och darra som en målare och gråt som en mördare över det

det är repetitionstid träd uppenbarar sig på scenen

den gamle aktörens blod rinner det är november november

å naiva publik du tror den här döden är äkta

döden är alltid äkta lär Teatern dig

på trädgården som nu dör och kommer att återuppstå om våren

på det gamla bergets vissnade bara axlar

och på det älskade ansiktet som bleknat framför dig

lägger konsten en accentuerad nästan heltäckande sminkning

det är repetitionstid läpparna har för mycket

av det stora dramats text replikerna brinner ur mörkret

låt de roller vi valt slippa förbannelsen

vi är redan beredda för vintern likt de sena träden

 

Igår nådde mig en hälsning från Prag med den här bilden:

Jag läser om den avbildade kvinnan som står där så stram och allvarlig i sin stengestalt bland parkens lummiga träd. Hon heter Eliška Krásnohorská eller egentligen Alžběta Pechová (eller Henriette Pech?) och hon levde mellan 1847 och 1926, en tid då det knappast fanns någon plats i världen för en kvinnlig intellektuell och det var en sådan hon var. Klara Johanson dyker upp i mina tankar under läsningen av den lilla texten jag hittat. Eliška är en syster eller föregångare till Klara, tänker jag. Deras vägar var på många sätt olika, men ändå så lika.

Eliška utbildade sig i musikvetenskap och sång och var en tid sångerska, läser jag. Hon skrev libretton för bland andra Smetana och Bendl. En mångkonstnär vill jag kalla henne: hon var förutom sångerska och librettist lyriker och kritiker, hon var Prags första kvinnliga jounalist, hon var under 35 år redaktör för kvinnotidskriften ”Ženské listy”, hon var en ledande gestalt inom den tjeckiska kvinnofrigörelsen, hon grundade det första tjeckiska gymnasiet för flickor och hon översatte skönlitteratur från polska, ryska, engelska, tyska och franska.

Här finns lite mer att läsa om henne.

Nu frågar jag er som läser det här: Är det någon som vet något mer än detta lilla summariska om Eliška Krásnohorská? Det känns som om detta bara kan vara den allra första början på något…

Och mitt där ute på kalhygget i det bländande solljuset hörde jag:

Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.

Ja, ni känner igen orden, de tillhör Salvatore Quasimodo.

Idag får den litauiske poeten Sigitas Geda tala, så ska jag tiga:

De avlidna barnens kollektiva bön i byn Paterai

Kanske skulle ändå någon kunna – förvandla sig
till en liten sparv ifrån vår barndom –
och åt oss – hämta – syrliga päron –
från Petrukas gamla päronträd –
vid sjön?

Skallarna i dessa gravar – så
stora – och vi har –
varit så små

ur ”Bortom det låsta havet – poesi från ett litauiskt nittonhundratal”

Många år efter den första läsningen har jag nu läst om Alberto Moravias ”Gli indifferenti”.

Det som oroar mig mest med den här romanen, som verkar vara skriven av en desillusionerad och utlevad gammal vivör, är vetskapen om att den skrivits av en mycket ung man – Moravia var knapp tjugo år när han skrev den.

Hela skeendet är sammanträngt på något som påminner om en teaterscen. Det finns bara fem personer och de är fastlåsta vid varandra genom olika sexuella och ekonomiska bindningar – ingen slipper någonsin ut ut sin egen kalkylerande egoism (kanske säger någon emot mig här) och förhållandena mellan dem saknar värme och äkthet. Huvudpersonen Michele – om han nu verkligen är huvudperson mer är de andra – plågas eller plågas kanske just inte på riktigt av sin allt överskuggande likgiltighet och handlingsförlamning.

Under större delen av romanen hasar sig händelseförloppet fram som en serie likartade scener: trista måltider, gräl, känslolösa och ofta lite perversa sexscener (det ska gärna ingå en kvinna med jättestora bröst och överrunda höfter som kräks eller kränks). Nästan identiska scener upprepas eller varieras om och om igen. Grundkänslan är utvägslöshet och instängdhet. Man är inne i en burk och fyller den helt.

Plötsigt i sista kapitlet börjar det hända saker som radikalt eller skenbart radikalt bryter med romanens grundmönster. Michele grips av desperation eller iscensätter ett slags desperationsmim. Han köper en pistol, går hem till Leo, moderns och systerns älskare, och börjar skjuta mot honom, men då visar det sig att han har glömt att ladda pistolen. Det här är den enda scenen i boken som har någon form av liv eller i alla fall nerv, men det rör sig om en kort episod. Strax efteråt är allting lika kvalmigt och trångt igen och boken rinner trött ut i en ännu en lögn eller ännu ett svek…