Aleš Šteger: Knutar

Någon gång i slutet av september förra året läste jag för första gången diktsamlingen ”Tingens bok” av Aleš Šteger.

Tingens bok

Under läsningens gång skrev jag några rader om den här under pausträdet och på slutet mumlade jag något om att vi i en framtid kanske kunde läsa dikten ”Knutar” tillsammans och nu är framtiden här, så vi kan läsa loss på knutarna:

Knutar

Det finns knutar vars konst du kan utantill.
Och sådana som kommer från Smyrna.

Det finns systrar som du inte kan befria ur minnet.
Och bröder som är bundna vid dig rygg mot rygg.

Och mödrar som är vävda till utslitna koftor.
Och fäder som om natten vrider och vänder sig i sina egna fällor.

Men med dessa knutar är det som om någon
I hemlighet dragit repet genom ditt öra.

Som om du själv är detta rep och knutarna din familj.
De är inte av det gordiska släktet och de kommer inte från Smyrna.

De är från när och fjärran och med lätthet och med svårighet
Har de flyttat in i dig. Nyligen sedan tidernas begynnelse.

Var tålmodig med dina knutar.
Låt dem växa, låt dem dras åt i lugn och ro.

Det kommer en dag då repet reser sig i slummerns tystnad.
Som en fakir kryper du ut ur dig själv.

(översättning från slovenskan – Morgan Nilsson, förlag – Rámus)

Umberto Saba: Ulisse

Umberto Saba hör till mina ”huspoeter”. Han har visat sig här under pausträdet en gång med dikten ”La capra” (Geten) och jag tror också med kärleksdikten ”A mia moglie” (Till min hustru), där han bland annat liknar hustrun vid en ung höna med vindrufs i nackfjädrarna. Och här idag kommer ”Ulisse”, den dikt som jag nog är mest fäst vid av alla Sabas:

mare
Un altro mare – men inte det hav Claudio Magris talar om där…

Nella mia giovinezza ho navigato
lungo le coste dalmate. Isolotti
a fior d’onda emergevano, ove raro
un uccello sostava intento a prede,
coperti d’alghe, scivolosi, al sole
belli come smeraldi. Quando l’alta
marea e la notte li annullava, vele
sottovento sbandavano più al largo,
per fuggirne l’insidia. Oggi il mio regno
è quella terra di nessuno. Il porto
accende ad altri i suoi lumi; me al largo
sospinge ancora il non domato spirito,
e della vita il doloroso amore.

Och detta är dikten i Anders Österlings översättning:

I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte –
täckta med alger, slippriga, och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten höljde över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.

Bertil Malmberg: Ett övergivet hus

Jag övar mig i tigandets konst. Jag läser Bertil Malmbergs ”Under månens fallande båge” och stannar vid ”Ett övergivet hus”:

hus

1.

*Här bor ingen.

  • Jag går genom tomma rum.
    Vinden suckar
    vinden suckar
    in och ut
    ut och in
    genom krossade
    rutor.
    Överallt
    blotta de söndervittrade
    förblåsta tapeterna
    timrets maskbon.
    Minnen
    av brännvinsstank
    otidigt tal
    av skatskratt
    ur käringtrut
    spöka under spindelvävarnas
    grå fladdrande lakan.
    Här droppade den tandlösa
    tjänarinnan
    i öron med gula hårtofsar
    sin misstankes viskningar:
    ”Husbonden ska ge akt
    ty hustrun
    syndar med tankar.
    Hon går ensliga vägar.
    Hon älskar
    vägarnas lösa vind…”
  • Här regerade
    smorlädersstövlarna
    grisögonen
    den spända byxbaken.
  • Här rådde svordomens
    och tystnadens
    tyranni.
  • Här sönderdelade sig
    den kalla inpyrda
    kättjans utdunstningar.
  • Här ristades
    bakom stängda dörrar
    av otympliga fingrar
    de falska namnen.
    Men hon som våndades
    här inne
    utan ro:
    den skrämda, rådjursögda
    vad såg
    vad tänkte hon
    år efter år
    innan hon flydde till tjärnen?*

2.

*Ty äntligen
flydde hon dit.

  • Man draggade
    och fann den döda.
    Någon dag efteråt
    hittades mannen
    Sedan man skurit ned honom
    från bjälken
    tog man den gamla i förhör.
    Mer känner ingen.
    Tiden led.
    Allt blev skugga.
    Otydligt.
    Avlägset.*

*Jag går genom tomma rum.
Jag öppnar den kvarglömda
rankiga byråns
enda låda.
Där ligger ett trasigt
stycke papper
ett brevfragment

  • skrivet
    för länge sedan
    långt före våld
    långt före lögn
    långt före vanärans tid:
    ”… och jag är yr av glädje.
    Snart snart
    får jag stiga upp.
    Snart snart
    kommer jag hem
    hem till mitt hem hem till dig till allt –
    hästarna som stampa
    i spiltorna
  • lammen kalvarna de fyllda
    linneskåpet
    de muntra mortlarna
    och äppelträden under ljumma
    sommarregn.
    Spelar min lind?
    Sjunger min näktergal?
    Längtar min man
    som jag?”*

Långt
långt
långt före våld
långt före lögn
långt före vanärans tid
spelar en lind
sjunger en näktergal…

Spindelvävarna fladdra.

Här är det inte svårt att tiga.

Lorca: De profundis

Jag har återvänt till Federico García Lorca och ”Poema del Cante Jondo”, till flamencovärlden som här senast skakade mig med sitt smärtfyllda utrop ¡Oh pueblo perdido, en la Andalucía del llanto!

ryttare

Det är något helt och slutet i det Lorca säger oss i sina dikter; där finns ett kompromisslöst glödande grepp kring livet som sådant. Men vilka är egentligen de hundra älskande som sover under den torra jorden för alltid?

De profundis

Los cien enamorados
duermen para siempre
bajo la tierra seca.
Andalucía tiene
largos caminos rojos.
Córdoba, olivos verdes
donde poner cien cruces,
que los recuerden.
Los cien enamorados
duermen para siempre.