Kategori: Litteratur

För någon dag sedan nådde mig ett mail från Jānis Oga som förestår Latvian Literature Centre i Riga. I höstas på bokmässan i Göteborg talade vi om att samarbeta lite kring lettisk litteratur i svensk översättning. Det är dags att ta sig an det projektet nu.

En av de böcker jag köpte på bokmässan i höstas är ”Hjärtat på trottoaren” av Aleksandrs Čaks (i översättning av Juris Kronbergs). Jag läser om diktsamlingen för att vända tankarna till den lettiska världen igen. Och för er läser jag ”Mariagatan”:

O, Mariagatan,
judars
och nattfjärilars
monopolistiska gata –
låt mig besjunga dig
i verser långa och slanka
som giraffhalsar.

*Mariagatan

• eviga månglerska –
  sol eller måne,
  säljer och köper du
  allt,
  från skrot
  till det gudomliga människoköttet.*

O, i din darrande kropp
känner jag
att det som är timligt
hos det glimrande ormskinnet –
är nära släkt
med min själ;
fylld av oändlig rastlöshet
skjuter den hit och dit
som tungan på en flåsande hund.
O, Mariagatan.

Jag tar fram en bok till från bokmässan, en bok till av en lettisk författare. ”Igelkotten i brunnen” heter den och författaren är Dzintars Sodums – översättaren är Juris Kronbergs här också.

Jag väljer två mycket korta dikter, som båda når tillvarons kärna med ett kattsprång:

Att möta en ungdomsvän

Så det är i detta utseende vi möts.
Annorlunda klädda i årens narrspegel.

•

Husdjur

Hunden och hästen missbrukar i alla fall inte alkohol,
slår inte barnen, skäller inte på hustrun.

Håkan Lindgren har skrivit en mycket läsvärd essä i DN om Karl Kraus. Så här börjar texten:

Folk som gillar den österrikiske satirikern Karl Kraus, en av 1900-talets elakaste skribenter, för att inte säga en av de mest säregna, såg fram mot nyårsafton av en särskild anledning. I fjol var det 70 år sedan Kraus dog och när tolvslaget passerades blev hans samlade verk fria från upphovsrätt. Österrikes vetenskapsakademi hade meddelat att de skulle göra hans tidskrift Die Fackel gratis tillgänglig på nätet den 1 januari – ingen liten sak om man vet att det handlar om 37 årgångar och över 20.000 sidor.

Själv kände jag egentligen hittills bara till Karl Kraus genom Else Lasker-Schüler; det är för övrigt med hennes ögon jag också ser många andra av den tidens betydande kulturpersonligheter. Mellan Lasker-Schüler och Kraus rådde en mångårig vänskap, även om det var mycket som de inte alls var överens om.

Kraus uppskattade långt ifrån allt som Lasker-Schüler skrev, men vissa av hennes dikter tog han, hur underligt och okrausigt det än kan låta, verkligen till sitt hjärta. Jag läser på sidan 75 i rororo:s lilla Else Lasker-Schüler-monografi:

In dem 1911 erschienenen dritten Gedichtband ”Meine Wunder” steht neben dem Gedicht ”Leise sagen” auch ”Ein alter Tibetteppich”, das ihr höchstes Lob von einem so gnadenlosen Kritiker wie Karl Kraus einbrachte:

Hon fick alltså högsta beröm av en så obarmhärtig kritiker som Kraus för dikten. Här finns ”Ein alter Tibetteppich” om ni vill läsa.

En definitiv brytning mellan Lasker-Schüler och Kraus orsakades av att Kraus inte ville ta emot hennes son Paul hos sig i Wien. I ett brev till Kraus avslutade hon vänskapen med dessa ord:

Ich aber sage Ihnen: was wären Sie, wenn Sie inniger wären.

Hon anklagade Kraus för brist på värme.

Det finns dikter av Gottfried Benn som jag aldrig kommer helt ur greppet på. Benn var läkare och mycket av stoffet till dikterna är hämtat från sjukdomens och det kroppsliga sönderfallets värld. ”Mann und Frau gehn durch die Krebsbaracke” ur diktsamlingen ”Morgue und andere Gedichte” (1912) är en dikt om kropparnas sönderfall, en dikt som uppehåller sig i flödet mellan den kroppsliga kärleken och kroppens oundvikliga väg mot upplösning. Stanna till exempel vid sekvensen ”Sieh, dieser Klumpen Fett und faule Säfte, das war einst einem Mann groß und hieß auch Rausch und Heimat”.

Mann und Frau gehn durch die Krebsbaracke

Der Mann:
Hier diese Reihe sind zerfallene Schöße
und diese Reihe ist zerfallene Brust.
Bett stinkt bei Bett. Die Schwestern wechseln stündlich.

Komm, hebe ruhig diese Decke auf.
Sieh, dieser Klumpen Fett und faule Säfte,
das war einst einem Mann groß
und hieß auch Rausch und Heimat.

Komm, sieh auf diese Narbe an der Brust.
Fühlst du den Rosenkranz von weichen Knoten?
Fühl ruhig hin. Das Fleisch ist weich und schmerzt nicht.

Hier diese blutet wie aus dreißig Leibern.
Kein Mensch hat so viel Blut.
Hier dieser schnitt man
erst noch ein Kind aus dem verkrebsten Schoß.

Man läßt sie schlafen. Tag und Nacht. – Den Neuen
sagt man: Hier schläft man sich gesund. – Nur sonntags
für den Besuch läßt man sie etwas wacher.

Nahrung wird wenig noch verzehrt. Die Rücken
sind wund. Du siehst die Fliegen. Manchmal
wäscht sie die Schwester. Wie man Bänke wäscht.

Hier schwillt der Acker schon um jedes Bett.
Fleisch ebnet sich zu Land. Glut gibt sich fort.
Saft schickt sich an zu rinnen. Erde ruft.

Några år var Gottfried Benn och Else Lasker-Schüler ett par. Hon skrev under den tiden en serie dikter om honom eller till honom. Här är den som avslutar den lilla samlingen ”Gottfried Benn – Der hehre König Giselheer stieß mit seinem Lanzenspeer mitten in mein Herz”:

O ich möcht aus der Welt

Dann weinst du um mich.
Blutbuchen schüren
Meine Träume kriegerisch.

Durch finster Gestrüpp
Muß ich
Und Gräben und Wasser.

Immer schlägt wilde Welle
An mein Herz;
Innerer Feind.

O ich möchte aus der Welt!
Aber auch fern von ihr
Irr ich, ein Flackerlicht

Um Gottes Grab.

För ett par dagar sedan skrev jag en text om ”Stanza 411” av Simona Vinci i Salongen. Slutraderna i det jag skrev lyder så här:

Man skulle också kunna beskriva romanen som ett slags essä över människokroppen och människovarandet. Gång på gång inventerar Simona Vinci kroppens och då särskilt kvinnokroppens olika delar och sammanställer dem sedan på olika sätt med kvinnolivets och i förlängningen med människolivets villkor. Kärlekens roll i detta liv modelleras fram i all sin oerhörda kraft och all sin skrämmande bräcklighet. Tyngpunkten i romanen ligger rakt på denna bräcklighet.

Men jag har något mer att komma med här än detta självcitat. En relativt stor del av boken utspelar sig i ett hotell nära Pantheon i Rom och Simona Vinci låter ofta sin huvudperson vandra runt denna byggnad eller så får hon betrakta den eller meditera över den. På sätt och vis påminner beskrivningarna av Pantheon om Vincis beskrivningar av människokroppen. Vi hittar samma slags välbalanserade och lite distanserade anslag här som där:

Oggi pomeriggio ho percorso il Pantheon per tutto il suo perimetro, lentamente, un piccolo passo dopo l’altro. E intanto che camminavo, pensavo al movimento circolare della sua pianta, perfetto, immutabile, senza inizio né fine, né varizione, identico al movimento del tempo, delle stagioni, del cielo cosmico e del ciclo annuale dello zodiaco.

Idag på eftermiddagen har jag följt hela Pantheons omkrets, långsamt, ett litet steg i taget. Och medan jag gick, tänkte jag på planritningens cirkulära rörelse, perfekt, oföränderlig, utan vare sig början eller slut eller variation, identisk med tidens, årstidernas, världsrymdens och djurkretsens rörelser.

Adam Zagajewski läser jag ofta och gärna. Just nu läser jag i essäsamlingen ”Två städer” igen.

På de två sista sidorna i boken finns den här korta texten:

Oskuld och erfarenhet

William Blake har begåvat oss med de berömda ”Oskuldens och erfarenhetens sånger”. Instinktivt är vi benägna att läsa Blakes dikter kronologiskt: först kommer oskulden och sedan – till priset av lidande – erfarenheten. Är det verkligen så? Är oskulden någonting vi förlorar som vi blir av med barndomen, en gång för alla? Är det inte så att vi också kan förlora erfarenheten? Erfarenhet är en sorts kunskap; och ingenting spricker sönder lika lätt som kunskapen. Det gäller också etisk kunskap – eller etisk vishet. Den som har genomlevat ett koncentrationsläger och gjort det på ett värdigt, moraliskt sätt, kan sedermera förvandlas till egoist och skrävlare, han kan kränka ett barn. Om han märker det och börjar ångra sig återvänder han till oskuldens tillstånd.

Därför är det långt ifrån säkert att erfarenheten finns i slutet. Efter erfarenheten kommer oskulden, inte omvänt. En oskuld som är rikare på grund av erfarenheten men fattigare genom förlusten av självsäkerheten. Vi vet så lite. Vi förstår någonting en stund, och sedan glömmer vi det ögonblicket eller sviker det. I slutet finns oskulden, en bitter oskuld av okunskap, frågor, förtvivlan och nyfikenhet.

Den här texten både oroar och tröstar mig. Den oroar mig för att den vänder på perspektivet, så att jag, åtminstone för några ögonblick, råkar ut för vacklan i mitt hemgjorda tankebygge. Men den här okunskapens förtvivlade och ändå nyfikna oskuld som föds efter erfarenheten eller ur den (åter)ger mig ett slags svindlande jämvikt. Jag ställer alltsammans på marken och tittar på det och behöver inte veta. Kanske menade Zagajewski inte så här, men han fick mig att tänka det. (Och ännu en gång sänder jag ett tack till Anders Bodegård för översättningens klarhet.)