Kategori: Litteratur

I sydösthörnet av Wismars stora torg mitt emot den berömda brunnen står ett harmoniskt format gult hus med texten Reuterhaus över porten.

Vem var då Reuter eller mera exakt Fritz Reuter? Plattyskans störste författare eller berättare. Jag känner bland annat till honom från Theodor Fontanes roman ”Effi Briest” (som jag ju ägnat år åt att närläsa). I romanen finns en kantor Jahnke i byn intill herrgården där Effi växer upp. Jahnke är en stor beundrare av Fritz Reuter. Så här introduceras han och hans båda döttrar i romanens första kapitel:

Zwei der jungen Mädchen – kleine, rundliche Persönchen, zu deren krausem, rotblondem Haar ihre Sommersprossen und ihre gute Laune ganz vorzüglich paßten – waren Töchter des auf Hansa, Skandinavien und Fritz Reuter eingeschworenen Kantors Jahnke, der denn auch, unter Anlehnung an seinen mecklenburgischen Landsmann und Lieblingsdichter und nach dem Vorbilde von Mining und Lining, seinen eigenen Zwillingen die Namen Bertha und Hertha gegeben hatte.

Reuter mest bekanta berättarverk heter ”Ut mine Stromtid” (ungefär ”Från min tid som lantbrukselev”). En gestalt ur den som fortfarande är ett begrepp i åtminstone vissa nordtyska kretsar är Onkel Bräsig. Så här beskrivs han på ett ställe (på plattyska förstås):

Dor kamm in’t Dur en lütten Mann r’inne mit en rödlich Gesicht un ’ne recht staatsche rode Näs’, de hei wat in de Luft höll; up den Kopp hadd hei ’ne virtimpige Mütz, vör mit ’ne Troddel, äwer ’ne eigentliche Kalür hadd sei nich; up den Liw hadd hei en grisen, linnen Kittel mit langen Slippen, un sine korten Beinings, die hellschen utwarts stunnen un so leten, as wiren sei in dat lange Babenliw verkihrt inschrawen worden, staken in ’ne korte blagstripige Drellhos’ un in lange Stäweln mit gele Stulpen. Hei was grad ’nich vüllig; äwers mager was hei ok nich, un Eener kunn seihn, dat hei all anfung, sick en lütten Buk stahn tau laten…

Strax bredvid porten till Reuterhaus i Wismar finns en liten skylt fastskruvad i väggen. Nu ska vi se vad det står på den:

I februari 1865 besökte den kände plattyske författaren Fritz Reuter sin förläggaren Dethloff Carl Hinstorff i dennes huvudkontor i Wismar och blev glansfullt hyllad. (Eller hur man nu ska översätta det pampiga ”triumphal gefeiert”…)

Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.

Brand brinner av brand…

Igår mötte vi Heinrich Heine i hans allra lättaste ironisk-romantiska gestalt. Idag lägger jag en dikt till läsning här från den andra polen av hans författarskap – den politiskt engagerade sidan, den som med kraft vänder sig emot missförhållandena i samhället. Dikten ”Die schlesischen Weber” från 1844 tar avstamp i uppror och demonstationer bland arbetarna på väverierna i Schlesien vid samma tid. I dikten anklagas kyrkan, kungen och fosterlandet för de eländiga förhållandena i fabrikerna. Och varje strof avslutas med de envist malande orden ”vi väver, vi väver”:

Die schlesischen Weber

Im düstern Auge keine Träne,
Sie sitzen am Webstuhl und fletschen die Zähne:
"Deutschland, wir weben dein Leichentuch,
Wir weben hinein den dreifachen Fluch –
Wir weben, wir weben!

Ein Fluch dem Götzen, zu dem wir gebeten
In Winterskälte und Hungersnöten;
Wir haben vergebens gehofft und geharrt,
Er hat uns geäfft, gefoppt und genarrt –
Wir weben, wir weben!

Ein Fluch dem König, dem König der Reichen,
Den unser Elend nicht konnte erweichen,
Der den letzten Groschen von uns erpreßt
Und uns wie Hunde erschießen läßt –
Wir weben, wir weben!

Ein Fluch dem falschen Vaterlande,
Wo nur gedeihen Schmach und Schande,
Wo jede Blume früh geknickt,
Wo Fäulnis und Moder den Wurm erquickt –
Wir weben, wir weben!

Das Schiffchen fliegt, der Webstuhl kracht,
Wir weben emsig Tag und Nacht –
Altdeutschland, wir weben dein Leichentuch,
Wir weben hinein den dreifachen Fluch –
Wir weben, wir weben!"

Långt senare – 1893 – tog Gerhart Hauptmann upp samma tema i sitt drama ”Die Weber”.

Och bilden ovanför Heines dikt återger Käthe Kollwitz’ skildring – från 1897 – av samma händelser.

Den här morgonen läser jag i Heinrich Heines ”Buch der Lieder”.

Die Rose, die Lilie, die Taube, die Sonne,
Die liebt ich einst alle in Liebeswonne.
Ich lieb’ sie nicht mehr, ich liebe alleine
Die Kleine, die Feine, die Reine, die Eine;
Sie selber, aller Liebe Bronne,
Ist Rose und Lilie und Taube und Sonne.
 

Än en gång har jag blivit påmind om dockteaterns svindlande märkliga värld.

Först en blick bakåt:

För kanske två månader sedan fick jag en text av Heinrich von Kleist i händerna som heter ”Über das Marionettentheater”. Det är ett slags essä om dockteater och teaterdockor som är utformad som en dialog. Två män samtalar, den ene är en framstående dansare och den andre är den undrande jagpersonen. Denne frågar varför dansaren besöker något så folkligt och oexklusivt som marionetteatern på stadens torg. Dansaren svarar och går steg för steg allt djupare in på marionetternas fantastiska kvaliteter, deras överlägsenhet över dansare av kött och blod. Han talar om tyngdpunkten i dockan, om hennes själ. Lyssnaren försöker först värja sig emot dansarens ord, men blir så småningom mer och mer gripen ja, trollbunden. Samtalet eller snarare dansarens monolog närmar sig och uppnår ett slags klimax då han på lyssnarens fråga, vad det då egentligen är som gör dockan så överlägsen, svarar:

Fördelen? Först och främst en negativ, min förträfflige vän, nämligen den att han aldrig gör sig till. – För tillgjordhet uppstår, som Ni vet, när själen (vis motrix) befinner sig någon annanstans än i rörelsens tyngdpunkt. Eftersom maskinsten nu en gång, genom strängen eller tråden, inte har någon annan punkt i sitt våld än just denna, så är alla övriga lemmar så som de skall vara, döda, rena pendlar, och följer enbart tyngdlagen; en förträfflig egenskap, som man förgäves letar efter hos större delen av våra dansare.

Lite längre fram fortsätter dansaren i sin jämförelse mellan marionetten och den verklige dansaren så här:

Dockorna behöver marken bara – som älvorna – till att snudda vid och till att genom det korta avbrottet ge lemmarnas flykt nytt liv; vi behöver den för att vila på den och hämta oss från dansens ansträngning; ett ögonblick som helt uppenbart inte självt är dans och som man inte kan göra annat av än att i möjligaste mån låta det försvinna.

Och härom dagen for marionetterna över mig igen, när jag läste en text skriven av Laura Welmont, där en teaters dockor på ett liknande sätt framställs som överlägsna mänskliga skådespelare. I texten möter vi Nasrin Barati som förestår Teater Sesam i Göteborg.

Här följer några rader ur texten:

Nasrin Barati har ofta fått frågan om varför hon har valt att ägna sitt liv åt just dockteater. Varför dockor, vad är det som är så speciellt med det? Och svaret är:

– Det finns ingenting som man inte kan få fram med dockteater. Man har mer utrymme för fantasin, fler möjligheter. Känslan man får fram kan aldrig jämföras med en vanlig teaterupplevelse, säger hon och ger ett exempel från en föreställning hon såg på en festival i Tyskland:

– En två meter hög docka med svepande kläder skred in och skapade en av de mäktigaste scenerna jag sett. Ingen skådespelare hade kunnat gestalta det lika bra.

Dockor är förmer än människor när det gäller scenisk gestaltning, dockor är lösgjorda från människans bojor och verklighetstyngd, dockor är nästan (lätta) som tanken eller fantasin.

foto Ola Kjelby

foto Ola Kjelby