Kategori: Litteratur

Thomas Böhme är en poet som jag för bara någon dag sedan inte ens visste att han fanns. Men igår hittade jag honom i programmet till Leipziger Buchmesse. Sedan hittade jag några dikter av honom här. En av dem – som börjar med orden ”Stenarna parar sig genom utbyte av ljudvågor” – gjorde ett särskilt intryck på mig:

DIE STEINE PAAREN SICH mittels
Austausch von Schallwellen.
Die Art ihrer Fortpflanzung
haben sie sich von den Sternen,
ihren großen Verwandten im Universum,
……abgeschaut.
Wie diese versuchen sie
genügend Abstand zu halten.
Nur so können sie ungestört
eine Liebesbotschaft empfangen.

Es gibt kindliche Steine,
die es bis zu acht Vätern
und sieben Müttern bringen.
(Das Ungleichgewicht ist schon
im Schöpfungsplan vorgesehen.)
Wo immer sich steinerne Schallwellen
……kreuzen,
wird ein Steinkind gezeugt.

Unter Wasser wachsen sie still
und von Geburt an mit Weisheit gesegnet
……heran.
Wers nicht glaubt,
sollte mal nachts durch
die Flüsse und Ozeane spazieren.

         (Dem Andenken Christian Saalbergs, 1926-2006)

Om en dryg vecka är det dags för Leipziger Buchmesse igen och jag håller som bäst på att förbereda mig med att läsa igenom programmet på längden och på tvären. Här kan den som vill se vilka författare som deltar i det stora evenemanget ”Leipzig liest”.

Det utdelas ett antal prestigefyllda priser på den här mässan, men det viktigaste är nog det stora paneuropeiska priset ”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung”. År 2005 gick priset till den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulić. På bilden här tillsammans med tolken Alida Bremer:

Förra året var det den ukrainske författaren och essäisten Jurij Andruchovytj som fick det:

I år kommer priset att delas mellan den tyske historikern Gerd Koenen och den ryske filosofen och författaren Michail Ryklin.

I centrum för det här årets mässa står litteratur från Slovenien:

Eines der wichtigsten Anliegen der Leipziger Buchmesse, ist die Vermittlung der Literaturen der mittel- und osteuropäischen Länder auf den deutsprachigen Buchmarkt. Deswegen freuen wir uns ganz besonders, über die große Präsentation von Slowenien“, sagt Oliver Zille, Direktor der Leipziger Buchmesse.

En av de slovenska författare som kommer till mässan i år är Aleš Šteger. Om honom har jag skrivit bland annat här. Honom tänker jag lyssna på under programpunkten ”Zu zweit nirgendwo: Erzählungen aus Slowenien”. Annat som jag redan nu – innan jag kommit in i programmet på allvar – vet att jag vill lyssna på är ”European Borderlands: Draußen vor der Tür?”, där unga författare och poeter från Vitryssland och Ukraina läser ur sina texter. Två som jag är särskilt intresserad av där är vitryskan Valzhyna Mort och ukrainaren Serhij Zhadan.

För eventuella nytillkomna läsare finns här länkar till tidigare texter jag skrivit om bokmässan i Leipzig:

Tillbakablick på Leipzigmässan 2005 och lite praktiska upplysningar om kommunikationer och sådant.

Inför förra årets mässa.

Om Buchmesse 2006.

Idag tänker jag låta er möta den första lilla djurhistorien i Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” som jag nämnde härom dagen.

Die Nachtfalter

Die Nachtfalter sind die Freunde der Einsamen, der Nachdenklichen, der Unglücklichen – aller jener, die in den stillsten der stillen Stunden die Zeit spüren, wenn die Feder kritzt und die Uhren ticken. Sie suchen die wenigen Fenster, die erleuchtet der Sommernacht, der dunkle träumenden Welt offenstehen, als müsse noch jemand hereinfinden.

Sie schlagen in blindem Flug mit einem Knall auf das Briefpapier, sie stoßen gegen den Lampenschirm und bleiben wie betäubt im Lichtkreis sitzen. Und die Herren der Lampe denken, was es sein muß für die Falter, dieser Schein in der Nacht, der nicht Mondlicht ist, milde den großen Raum erhellend. Aber sie können es sich nicht ausdenken. Sie können sich nur vorstellen, daß man darauf losfliegen muß auf den fremden Schein, auf das plötzliche Gestirn, ohne Besinnen, ohne Widerstand, weg vom heimatlichen Dunkel der Gärten und Wiesen, darin die Blüten der Nacht wie Inseln aus schwerem Duft sind. Die Falter fliegen herein, die Gedanken fliegen hinaus, sie fliegen zu den Blüten der Nacht und wollen wieder heimfinden, woher sie einmal kamen.

Die Herren der Lampe schauen die Falter an, und sie wundern sich wieder, wie das Dunkel ein solches Leuchten, eine so zarte Helle erschaffen kann, und sie denken an Achate und Topase in finsterem, stumpfem Gestein. Eine unbegreifliche, sanfte, innige Köstlichkeit ist auf die kleinen Flügel verschwendet.

Tief im Herzen der Dunkelheit ist die Königin der Nacht und schaut die Sterne an, und die Falter fliegen von ihren Fingern.

Jag översätter den lilla texten på försök:

Nattfjärilar

Nattfjärilarna är de ensammas, de eftertänksammas, de olyckligas vänner – de är vänner till alla dem som i de tystaste tysta timmarna förnimmer hur pennan raspar och klockorna tickar. De söker efter de få upplysta fönster som står öppna mot sommarnatten och den dunkelt drömmande världen, som om ännu någon måste hitta in.

I blind flykt slår de med en knall mot brevpappret, de stöter emot lampskärmen och blir sittande i ljuskretsen som bedövade. Och lampans herrar tänker, vad det kan vara för fjärilarna, detta sken i natten, som inte är månljus och som milt lyser upp det stora rummet. Men de kan inte tänka sig in i sig det. De kan bara föreställa sig att man måste flyga mot det främmande skenet, mot den plötsligt uppdykande himlakroppen utan besinning, utan motstånd, bort från det välbekanta mörkret i trädgårdarna och på ängarna, där nattens blomster finns som öar av tung doft. Fjärilarna flyger in, tankarna flyger ut, de flyger till nattens blomster och vill hitta hem igen, dit, varifrån de en gång kom.

Lampans herrar ser på fjärilarna och förundras åter över hur dunklet kan skapa ett sådant sken, ett sådant milt ljus och de tänker på agater och topaser i det mörka dystra berget. De små vingarna är täckta av ett överflöd av obegriplig, mild, innerlig ljuvlighet.

Djupt inne i dunklets hjärtas finns nattens drottning, hon ser på stjärnorna och fjärilarna flyger från hennes fingrar.

Idag läser jag några korta kärnfulla rader där Immanuel Kant definierar vad han menar med ”upplysning”:

Was ist Aufklärung?

Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.

Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.

Det är naturligtvis först av allt innehållet i det här som tilltalar mig, men själva formuleringarna fascinerar mig nästan lika mycket. Jag kan inte tänka mig annat än att det här är översatt till svenska, men jag har inte någon svensk översättning tillgänglig, så jag ger mig in på det möjligen vanskliga företaget att göra en egen översättning. Här:

Vad är Upplysning?

Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.

Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.

Under Wismarbesöket stack jag också in näsan i Buchhandlung Weiland, som väl är den största bokhandeln i stan. Allt jag letade efter hittade jag inte, men jag fann å andra sidan ett och annat intressant som jag inte visste att jag var ute efter. Och håller man i minnet att Wismar bara har omkring 45. 000 invånare, så tycker jag att ”bokhandelsnivån” är god. Med mig ut förde jag Joachim Fests ”Ich nicht – Erinnerungen an eine Kindheit und Jugend” – den har jag velat ha ända sedan den kom ut i höstas:

Det rör sig alltså om Fests självbiografiska verk om uppväxten under nazitiden och om familjens motståndskraft mot diktaturen. Jag har skrivit några rader om den här tidigare, fastän jag då bara hade läst några texter om boken och ett fåtal utdrag ur den.

Den här lilla boken av Immanuel Kant hamnade också i min kasse:

Jag vet inte riktigt vad den innehåller, men Friedrich Schlegels text på baksidan låter inbjudande:

Der Geist, den die Kantische Schrift ”Zum ewigen Frieden” atmet, muß jedem Freunde der Gerechtigkeit wohltun, und noch die späteste Nachwelt wird auch in diesem Denkmale die erhabene Gesinnung des erwürdigen Weisen bewundern.

Den lilla skriften ska alltså vara välgörande för varje vän av rättvisan, lovar Schlegel.

Den tredje boken här säger jag nästan inget om för det behövs inte någon presentation: ”Gesammelte Gedichte” av Rainer Maria Rilke:

Jag tänker mig att det för varje lyrikläsande människa som inte har Rilkes samlade dikter är naturligt att önska sig dem.

Uwe Johnson är en författare som fascinerar mig. För inte så länge citerade jag lite ur brevväxlingen mellan Johnson och Hannah Arendt. I alla fall kände jag nu att det var dags att föra in en Uwe Johnsonbiografi i hemmet:

Där jag strövade omkring i bokhandeln fick jag syn på en vacker liten bok med titeln ”Tierskizzenbüchlein”. Författaren heter Hellmut von Cube:

Boken innehåller korta texter (en eller två sidor per text) om djur av mycket olika slag. Några exempel är ekorren, hunden, draken, duvsvärmen och huggormen. Så här skriver Hermann Hesse om ”Tierskizzenbüchlein”:

Jede dieser liebenswürdigen und hochbegabten Betrachtungen führt uns ins Große, ins Herz der Welt.

Till sist valde jag också en roman av den ungerske författaren Péter Esterházy (som jag för övrigt hörde samtala med Slavenka Drakulić under förra årets Leipziger Buchmesse). Romanen handlar om den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal och den heter på tyska ”Das Buch Hrabals”. Översättningen från det ungerska originalet ”Hrabal Könyve” är gjord av Zsuzsanna Gahse.

Så här lockande beskriver baksidestexten romanen:

Wie in jedem richtigen Roman gibt es auch hier einige Personen, von denen man sich am Schluß des Romans nur ungern trennt. Da ist der große tschechische Dichter Bohumil Hrabal, Anna, die diesen liebt, ferner der Schriftsteller, er ist der Ehemann von Anna, und außerdem spielt noch ein Herr eine Rolle, der oben im Himmel sitzt und Saxophon spielen können möchte.

In diesem schillernden, bewegten Bild von Mitteleuropa tritt noch eine Person auf. Sie heißt: ich. ”Alles, was es nicht gibt, hat sich von seinem Platz bewegt und ist ineinandergerutscht, Namen sind unwichtig.”

Det blir kanske den här boken jag läser först, för vem är den där herrn som sitter uppe i himlen och skulle vilja kunna spela saxofon?