Nattfjärilar

Idag tänker jag låta er möta den första lilla djurhistorien i Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” som jag nämnde härom dagen.

Die Nachtfalter

Die Nachtfalter sind die Freunde der Einsamen, der Nachdenklichen, der Unglücklichen – aller jener, die in den stillsten der stillen Stunden die Zeit spüren, wenn die Feder kritzt und die Uhren ticken. Sie suchen die wenigen Fenster, die erleuchtet der Sommernacht, der dunkle träumenden Welt offenstehen, als müsse noch jemand hereinfinden.

Sie schlagen in blindem Flug mit einem Knall auf das Briefpapier, sie stoßen gegen den Lampenschirm und bleiben wie betäubt im Lichtkreis sitzen. Und die Herren der Lampe denken, was es sein muß für die Falter, dieser Schein in der Nacht, der nicht Mondlicht ist, milde den großen Raum erhellend. Aber sie können es sich nicht ausdenken. Sie können sich nur vorstellen, daß man darauf losfliegen muß auf den fremden Schein, auf das plötzliche Gestirn, ohne Besinnen, ohne Widerstand, weg vom heimatlichen Dunkel der Gärten und Wiesen, darin die Blüten der Nacht wie Inseln aus schwerem Duft sind. Die Falter fliegen herein, die Gedanken fliegen hinaus, sie fliegen zu den Blüten der Nacht und wollen wieder heimfinden, woher sie einmal kamen.

Die Herren der Lampe schauen die Falter an, und sie wundern sich wieder, wie das Dunkel ein solches Leuchten, eine so zarte Helle erschaffen kann, und sie denken an Achate und Topase in finsterem, stumpfem Gestein. Eine unbegreifliche, sanfte, innige Köstlichkeit ist auf die kleinen Flügel verschwendet.

Tief im Herzen der Dunkelheit ist die Königin der Nacht und schaut die Sterne an, und die Falter fliegen von ihren Fingern.

Jag översätter den lilla texten på försök:

Nattfjärilar

Nattfjärilarna är de ensammas, de eftertänksammas, de olyckligas vänner – de är vänner till alla dem som i de tystaste tysta timmarna förnimmer hur pennan raspar och klockorna tickar. De söker efter de få upplysta fönster som står öppna mot sommarnatten och den dunkelt drömmande världen, som om ännu någon måste hitta in.

I blind flykt slår de med en knall mot brevpappret, de stöter emot lampskärmen och blir sittande i ljuskretsen som bedövade. Och lampans herrar tänker, vad det kan vara för fjärilarna, detta sken i natten, som inte är månljus och som milt lyser upp det stora rummet. Men de kan inte tänka sig in i sig det. De kan bara föreställa sig att man måste flyga mot det främmande skenet, mot den plötsligt uppdykande himlakroppen utan besinning, utan motstånd, bort från det välbekanta mörkret i trädgårdarna och på ängarna, där nattens blomster finns som öar av tung doft. Fjärilarna flyger in, tankarna flyger ut, de flyger till nattens blomster och vill hitta hem igen, dit, varifrån de en gång kom.

Lampans herrar ser på fjärilarna och förundras åter över hur dunklet kan skapa ett sådant sken, ett sådant milt ljus och de tänker på agater och topaser i det mörka dystra berget. De små vingarna är täckta av ett överflöd av obegriplig, mild, innerlig ljuvlighet.

Djupt inne i dunklets hjärtas finns nattens drottning, hon ser på stjärnorna och fjärilarna flyger från hennes fingrar.