Bertil Malmberg: Ett övergivet hus

Jag övar mig i tigandets konst. Jag läser Bertil Malmbergs ”Under månens fallande båge” och stannar vid ”Ett övergivet hus”:

hus

1.

*Här bor ingen.

  • Jag går genom tomma rum.
    Vinden suckar
    vinden suckar
    in och ut
    ut och in
    genom krossade
    rutor.
    Överallt
    blotta de söndervittrade
    förblåsta tapeterna
    timrets maskbon.
    Minnen
    av brännvinsstank
    otidigt tal
    av skatskratt
    ur käringtrut
    spöka under spindelvävarnas
    grå fladdrande lakan.
    Här droppade den tandlösa
    tjänarinnan
    i öron med gula hårtofsar
    sin misstankes viskningar:
    ”Husbonden ska ge akt
    ty hustrun
    syndar med tankar.
    Hon går ensliga vägar.
    Hon älskar
    vägarnas lösa vind…”
  • Här regerade
    smorlädersstövlarna
    grisögonen
    den spända byxbaken.
  • Här rådde svordomens
    och tystnadens
    tyranni.
  • Här sönderdelade sig
    den kalla inpyrda
    kättjans utdunstningar.
  • Här ristades
    bakom stängda dörrar
    av otympliga fingrar
    de falska namnen.
    Men hon som våndades
    här inne
    utan ro:
    den skrämda, rådjursögda
    vad såg
    vad tänkte hon
    år efter år
    innan hon flydde till tjärnen?*

2.

*Ty äntligen
flydde hon dit.

  • Man draggade
    och fann den döda.
    Någon dag efteråt
    hittades mannen
    Sedan man skurit ned honom
    från bjälken
    tog man den gamla i förhör.
    Mer känner ingen.
    Tiden led.
    Allt blev skugga.
    Otydligt.
    Avlägset.*

*Jag går genom tomma rum.
Jag öppnar den kvarglömda
rankiga byråns
enda låda.
Där ligger ett trasigt
stycke papper
ett brevfragment

  • skrivet
    för länge sedan
    långt före våld
    långt före lögn
    långt före vanärans tid:
    ”… och jag är yr av glädje.
    Snart snart
    får jag stiga upp.
    Snart snart
    kommer jag hem
    hem till mitt hem hem till dig till allt –
    hästarna som stampa
    i spiltorna
  • lammen kalvarna de fyllda
    linneskåpet
    de muntra mortlarna
    och äppelträden under ljumma
    sommarregn.
    Spelar min lind?
    Sjunger min näktergal?
    Längtar min man
    som jag?”*

Långt
långt
långt före våld
långt före lögn
långt före vanärans tid
spelar en lind
sjunger en näktergal…

Spindelvävarna fladdra.

Här är det inte svårt att tiga.

5 tankar om “Bertil Malmberg: Ett övergivet hus

  1. En aning mångordig, skulle jag säga. Malmberg befinner sig här i ett skifte mellan två stilar.

  2. Mångordig eller inte, så är det en av de dikter som fullständigt sköljt omkull mig – inte minst vissa av omtagningarna är oerhörd drabbande.

  3. Jag tittar på bilden av det övergivna huset. Landskapet skulle kunna vara sydsvenskt, men det sorgsna huset känns sydligare i sin arkitektur.

    Diktens spindelväv fick mig att minnas en bok ”Minnet sliter i spindelväv” av Carl-Emil Englund, som jag plockade fram ur hyllan. En bok inte med så mycket drama som i Malmbergs dikt utan med små berättelser spunna av vemod, längtan, minnen och iakttagelser. Den inleds med:

    »Några nötta ord från finnskogen, från de
    grå giktbrutna stugorna inspunna i en grön väv
    av ensamhet och tystnad. De gömmer männi-
    skor, fåordiga som trädets rot och strävsamma
    som om de vore strävsamheten själv. Här går
    fotspår från landet Längesedan, i gruset letar
    skimret från i går. Ej kan bindas med grova
    band, ej kan fångas det ogripbara. Hemlig
    dagg med glöd på pannan dricker bild som ej
    ord kan spegla. I ordens skåp vittrar stämnings-
    glöden, i kalla höstregn slocknar alla liljor.«

  4. Agneta,
    du är skarpögd – jag menar särskilt ditt vetande – huset står på ett berg ovanför Nowa Ruda/Neurode i Dolny Śląsk/Niederschlesien. (Om du tittar på kartan till texten ”Ordet ‘gräns'” så hittar du förresten Nowa Ruda nere till höger.)

    Tack för den vemodiga lilla texten.

Kommentera