Kategori: Litteratur

I essäsamlingen (eller hur man nu ska genrebestämma den här boken) ”Dame, galline e regine – La scrittura femminile italiana fra ’800 e ’900” av Antonia Arslan, som presenterar några kvinnliga italienska författarskap från 1800- och 1900-tal, har jag hittat en intressant passus om översättarens roll. Kapitlet där den finns handlar om Anna Radius Zuccari (1846-1918), som skrev under pseudonymen Neera. Under några decennier lästes hennes romaner av en relativt stor publik i Italien och även i några andra länder i Europa. Ett land som var speciellt viktigt för italienska författare att nå ut till med sina böcker var Frankrike och översättarna som förvandlade de italienska romanerna till franska sådana hade en påfallande stark ställning. Även mycket kända och framgångsrika författare som D’Annunzio fick finna sig i att till exempel få sina verk nedkortade och beskurna ”för att passa en sofistikerad fransk läsekrets”.

Nå, i det här kapitlet handlar det om Neeras roman ”L’Indomani” (”Dagen därpå” eller ”Följande dag”) och dess väg in i franskan. Översättaren Georges Hérelle hade bland andra strykningar valt att utelämna hela sista kapitlet i boken. Neera protesterade och det utspann sig en flera år lång och mycket infekterad brevväxling mellan författaren och översättaren. I en not till ett av Hérelles brev finns en intressant anmärkning som berör (den här) översättarens ställning:

si vede chiaramente il montare dell’irritazione del traduttore, non abituato a doversi giustificare, ma anzi di solito vezzeggiato e blandito dai ”suoi autori”, quale indispensabile tramite culturale fra le due civiltà letterarie e le due lingue.

här syns tydligt den tilltagande irritationen hos översättaren, som inte brukar behöva försvara sig utan som tvärtom är van vid att omhuldas och smickras av ”sina författare”, då han ju är en oumbärlig förmedlare mellan de två litterära kulturerna och de två språken.

The Frogs in the Moon

The three Frog sisters had a house in the swamp. They lived there together. Not very far away a number of people lived in another house. Among them were Snake and Beaver, who were friends. They were handsome men and wanted to marry the Frog girls.

One night Snake went to Frog’s house. The girls were in bed. He crawled in with one of them and put his hand on her face. She awoke and asked him who he was. He said he was Snake. When she learned this, she said she wouldn’t marry him and told him to leave at once. She called him bad names like ”slimy-fellow”, ”small-eyes”, and so forth. Snake returned and told Beaver of his failure.

The next night Beaver went to Frog’s house. He also crawled in bed with one of the girls and put his hand on her face. She awoke, but when she found out who he was, she told him to get out. She called him names like ”short legs”, ”big belly”, ”big butt”, and so forth. Beaver felt hurt, and going home began to cry. His father asked him what the matter was, and Beaver told him. The father said, ”That’s nothing. Don’t cry. It will rain too much if you do.” But Beaver said, ”I will to cry.”

As Beaver continued to cry, much rain fell. Soon the swamp where the Frogs lived was flooded. Their house was under the water which covered the tops of the tall swamp-grass. The Frogs got cold and went to Beaver’s house. They said to Beaver’s father, ”We wish to marry your sons.” But old Beaver said, ”No! you called us bad names.”

The water was now running in a regular stream. The Frogs swam away down the stream until they reached a wirlpool. The wirlpool sucked them in, and they descended to the house of the Moon. The Moon invited them to warm themselves at the fire. But they said, ”No, we don’t want to sit by the fire. We want to sit there.” They pointed at him. – – – He said, ”Here?”, pointing at his feet. They said ”No, not there.” Then he pointed at one part of his body after another. They didn’t like any of the places, until he reached his brow. When he said ”Will you sit here?” and pointed at his brow, they all cried out ”Yes!” and jumped on his face. This spoiled his looks. The Frog sisters can be seen on the Moon’s face even today.

(Lillooet)

PS Jag har tidigare publicerat en annan berättelse ur samma samling här: The Origin of Corn

Då och då blädderläser jag i den här lilla lettiska antologin, som jag köpte mig på bokmässan i september:

En del av författarna känner jag till från förut till exempel Inga Abele, som jag har skrivit om både här och i Salongen, Pauls Bankovskis, som jag lyssnade på i Leipzig i våras, Juris Kronbergs, som jag hittills mest känner som översättare av lettisk och även estnist litteratur. Ytterligare några känner jag igen namnen på och jag har väl också läst en eller annan rad av den ena eller andra av dem. Men nu till min nyupptäckt: Guntars Godiņš. I den här boken finns det sex dikter av honom, flera av dem ett slags figurdikter som jag inte kan återge här. Jag väljer i stället att läsa dikten ”Rummet” för er och det är också den som gjort det starkaste intrycket på mig:

Rummet

Stolarna kom högtidligt fram till bordet.
Från taket sänkte sig lampan,
elegant som en spindel.
Böckerna lyfte sina vingar
och sökte ljus likt nattfjärilar.
Soffan sträckte på benen och gäspade.
Fönstren öppnande gardinerna och gnuggade sig i ögonen.
Dörren öppnade munnen
för att säga eller svälja någonting.
Ut ur skåpet klev –
skjortor, byxor, rockar, slipsar –
och började hänga runt tystnadens hals.
På fönsterblecket förvandlades en nyligen
död fluga till sin egen skugga,
föll ner på gatan och gick sin väg.
Jag satt i ett hörn likt en bortkastad väska
och tänkte att det icke-levande är så levande.
Tidigt på morgonen återfanns jag död av en blomma,
som av en händelse råkat gå förbi mig på väg till köket
för att släcka törsten.

översättning: Juris Kronbergs

När jag för några veckor sedan på en av mina lunchpromenader i trakten av Kollwitzplatz slank in på ett litet antikvariat, hittade jag en bok av Karl Kraus med ett innehåll som överraskade mig. Nej, jag vill inte påstå att jag är någon kännare av Kraus, tvärtom, men jag har gång på gång genom andra människor stött på honom och hans skrivande. Till exempel minns jag hur problematiskt förhållande mellan honom och poeten Else Lasker-Schüler var – hon klagade över hans hårdhet och oresonlighet och såg sig till sist tvingad att säga upp bekantskapen. Nu på senare tid så är det genom Bengt O:s men ännu mer genom Håkan Lindgrens Krausläsande som jag fått mina Krausintryck – Kraus som intelligent, hänsynslös och knivskarp kritiker. Så här skriver Håkan bland annat om Kraus:

Österrikaren Karl Kraus var en av 1900-talets elakaste och mest säregna skribenter. Han brukar beskrivas som satiriker, men man skulle snarare kunna säga att han var en av 1900-talets strängaste mediekritiker, långt innan det fanns ett ord för det han sysslade med. Från 1899 till 1936 gav han ensam ut en egen tidskrift, Die Fackel, där han ägnade sig åt att angripa sin tids största massmedium, pressen, med allt från elakt utklippta citat till manglande långa utläggningar. Flera av de tankegångar som vi känner igen och förknippar med postmodern mediekritik formulerade han medan första världskriget pågick, som att sanningen om samtiden finns på ytan, i reklamen och masskulturen, och att media helst handlar om media: den verkliga nyheten är inte längre vad som hänt, utan medias reaktion på vad som hänt.

Hela texten finns i Salongen.

Men det jag hittade på det lilla antikvariatet var alltså något helt annat: En diktsamling med namnet ”Wiese im Park” (Äng i parken) tillägnad hans kärlek Sidonie Nádherný. Jag känner mig nästan som en voyeuse när jag tittar in här bland dikterna och bilderna. Efterordet, som är skrivet av Friedrich Pfäfflin, börjar så här:

Am 8. September 1913 wird der 39jährige Schriftsteller Karl Kraus von dem Sportarzt Max Graf Thun im Wiener Hotel Imperial seiner sehr weitläufigen Verwandten, der damals 28jährigen Baronesse Sidonie Nádherny von Borutin vorgestellt.

Lite längre ner i samma text kan man läsa:

Karl Kraus entführte Sidonie Nádherný anderntags in jenen Teil des Wienerwaldes, der für ihn mit frühesten Kindheitserinnerungen verbunden ist, nach Hainbach, und ”Hainbach” ist in den wechselvollen Jahren ihrer Beziehung, zwischen 1913 und 1936, ein Schlüsselwort für tiefstes Einverständnis.

Och här är de två i Janowitzparken, en park som hörde till det gods med samma namn, där Sidonie växt upp. Både Rilke och Kraus har diktat om den här parken:

Karl Kraus und Sidonie Nádherný im Park von Janowitz. Sommer 1914 (Privatsammlung)

Jag väljer att läsa dikten ”Verwandlung” ur samlingen – kanske hade ni valt en annan…

Verwandlung

Stimme im Herbst, verzichtend über dem Grab
auf deine Welt, du blasse Schwester des Monds,
süße Verlobte des klagenden Windes,
schwebend unter fliehenden Sternen –

raffte der Ruf des Geists dich empor zu dir selbst?
nahm ein Wüstensturm dich in dein Leben zurück?
Siehe, so führt ein erstes Menschenpaar
wieder ein Gott auf die heilige Insel!

Heute ist Frühling. Zitternder Bote des Glücks,
kam durch den Winter der Welt der goldene Falter.
Oh knieet, segnet, hört, wie die Erde schweigt.
Sie allein weiß um Opfer und Thräne.

För ett tag sedan läste jag om en bok jag tycker mycket om, ”La coscienza di Zeno” av Italo Svevo. Boken finns i svensk översättning under titeln ”Zenos bekännelser”. Det är, tycker jag, Svevos bästa roman. Inte för att han har skrivit så många, egentligen kan man väl bara nämna två till ”Una vita” och ”Senilità”, men den är absolut den mest fullgångna. ”La coscienza di Zeno” har allt det de två första romanerna har och dessutom har den en underbar humoristisk distans som de andra två inte riktigt når fram till. Det är en riktig centraleuropeisk roman besläktad med till exempel ”Radetzkymarsch” av Joseph Roth och ”Der Mann ohne Eigenschaften” av Robert Musil.

Ett intressant kuriosum är att James Joyce under en tid var Svevos engelsklärare. Ur den här kontakten föddes en vänskap mellan de båda författarna och Joyce bidrog till att Svevos romankonst blev känd utanför en trång krets. Det sägs att Italo Svevo kan ha varit förebild för Joyce’s Leopold Bloom och att Svevos fru Livia inspirerade Joyce till Anna Livia Plurabelle i ”Finnegans Wake”.

Siegmund Freuds teorier och praktik spelar en framskjuten roll i ”Zenos bekännelser”, ja, hela romanen är egentligen en drift med psykoanalysen. En tematisk tråd i romanen är Zenos försök att genom psykoanalysen sluta röka för att därigenom bli en bättre människa. Hans oupphörliga självanalyser som följer i soffanalysernas spår stjälper emellertid alla hans försök att nå någonstans alls med sina föresatser. Han röker vanemässigt ”sin sista cigarett” vid så gott som alla på något vis viktiga tillfällen i livet och han hittar så småningom ett speciellt värde i dessa sista cigaretter. De blir att slags universalmedel mot allt ont och hos Zeno blir bekänna och bortförklara i många lägen till ett. Han är en charmerande naiv och ändå in i den innersta hjärnvindlingen genomanalyserad och medveten person. Och han är något som man skulle kunna kalla för en storslagen hypokondriker.

Här låter jag nu till sist en rad citat ur romanen i original och översättning (min) ringla fram – för att förhoppningsvis glädja er:

Si arriva all’assassinio per amore o per odio; alla propaganda dell’assassinio solo per malvagità.

Till mord drivs man av kärlek eller av hat; till att propagera för mord enbart av ondska.

•

Quando si muore si ha ben altro da fare che di pensare alla morte.

När man dör har man minsann annat att göra än att tänka på döden.

•

Una cosa definitiva è sempre calma perché staccata dal tempo.

Det som är definitivt är alltid stilla för att det är avskilt från tiden.

•

Non potevo stare un momento tranquillo senz’invecchiare. Ad ogni giro del mio sangue qualche cosa s’aggiungeva alle mie ossa e alle mie vene che significava vecchiaia.

Jag fick inte vara ifred ett ögonblick från åldrandet. För varje varv som blodet flöt genom min kropp så lade sig något på mitt skelett och mina ådror som betydde ålderdom.

•

Da allora quelle sedute furono una vera tortura ed io le continuai solo perché m’è sempre stato difficile di fermarmi quando mi movo o di mettermi in movimento quando son fermo.

Från och med den stunden blev de där sittningarna till en ren tortyr och jag fortsatte med dem enbart för att jag alltid har haft svårt för att stanna upp när jag är i rörelse eller att sätta mig i rörelse när jag är stilla.

•

Dimostravo così anche di aver capito perfettamente la malattia che il dottore esigeva da me.

På så sätt visade jag också att jag hade förstått perfekt vilken sjukdom det var som doktorn krävde av mig.

•

La miglior prova ch’io non ho avuto quella malattia risulta dal fatto che non ne sono guarito.

Det bästa beviset på att jag inte har haft den där sjukdomen är att jag inte har tillfrisknat från den.

•

Sto già molto meglio dacché ho saputo eliminare la libertà che quello sciocco di un dottore aveva voluto concedermi.

Jag mår redan mycket bättre sedan jag lyckats göra mig av med den frihet som den där dumskallen till doktor velat ge mig.

•

A differenza delle altre malattie la vita è sempre mortale.

I motsats till de andra sjukdomarna är livet alltid dödligt.