Kategori: Litteratur

Så här två dagar efter Kleists dödsdag tänker jag besöka hans och Henriette Vogels gravar i en av Berlins utkanter.

Själv tänker jag låta mig ledsagas till graven av Theodor Fontane som skriver så här om den i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” (”Fünf Schlösser”: ”Dreilinden”):

Der Weg von Dreilinden her aber ist ein anderer und mündet erst in verhältnismäßiger Nähe von ”Kleists Grab” in einen sowohl dem Neu-Babelsberger wie dem Dreilindner Wege gemeinschaflichen, von Werft und Weiden umstandenen Wiesenpfad ein, der auf die (wie schon hier bemerkt werden möge) sich dem Auge völlig entziehenden Begräbnisstätte zuführt.

An eben erwähntem Einmündungspunkte gesellte ich mich einer ”Partie” zu: vier Personen und einem Pinscher, die, den Pinscher nicht ausgeschlossen, mit jener Heiterkeit, die, von alter Zeit her, allen Gräberbesuch auszeichnet, ihre Pilgerfahrt bewerkstelligten. Es waren kleine Leute, deren ausgesprochenster Vorstadt- und Bourgeoischarakter mir, in dem Gespräche, das sie führten, nicht lange zweifelhaft bleiben konnte.

Die Tochter ging ein paar Schritte voraus. ”Er soll ja so furchtbar arm gewesen sein”, sagt sie mit halber Wendung, während sie zugleich mit einem an einer Kette hängenden großen Medaillon spielte. ”Solch berühmter Dichter! Ich kann es mir eigentlich jar nich denken.”

”Ja, das sagst du wohl, Anna”, sagte der Vater. ”Aber das kann ich dir sagen, arm waren damals alle. Und der Adel natürlich am ärmsten. Und war auch Schuld. Denn erstens diese Hochmütigkeit und dann dieses Kladderadatsch und diese Schlappe. Na, Gott sei Dank, so was kommt nicht mehr vor. Davor haben wir jetzt Bismarcken.”

"Ach, Hermann", unterbrach ihn hier die Frau, "laß doch den. Hier sind wir ja doch bei Kleisten. Und arm? Ich hab es janz anders gehört; um eine kranke Frau war es. Und er soll sie ja so furchtbar geliebt haben."

"I, Gott bewahre", sagte der Mann in einem Ton, als ob es sich um das denkbar Unglaublichste gehandelt hätte.

Den här underbart ironiska och ändå finstämda texten kan jag tyvärr inte översätta i en handvändning – om den inte ska förlora stora delar av sin underfundighet och charm – och mer än en handvändnings tid har jag inte just nu, men en eller annan passage kan jag stå till tjänst med om någon skulle vilja det.

Jag vill läsa ännu en dikt av Adam Zagajewski här. Den finns i diktsamligen ”Anteny” och det är Anders Bodegård som har översatt den – och skickat mig den (tack!).

Vår värld

. . . . . . . . . . . .W. G. Sebald in memoriam

Jag träffade honom aldrig, jag känner bara
hans böcker och märkliga fotografier, liksom
hittade på ett antikvariat, och mänskliga
öden, liksom hittade på ett antikvariat,
och rösten som berättar så lugnt,
blicken som sett så mycket,
blicken som var vänd bakåt
och varken såg bort från fasan
eller hänförelsen;
och vår värld i hans prosa,
vår värld som är så lugn — men
full av fullkomligt bortglömda brott
till och med i de söta småstäderna
vid havets eller oceanens strand,
vår värld full av tomma kyrkor,
skårad av järnvägsspår, ärrad
av forna skyttegravar, autostrador,
skårad av ovisshet, vår blinda värld,
nu berövad dig.

Novembertag

Nebel hängt wie Rauch ums Haus,
drängt die Welt nach innen;
ohne Not geht niemand aus;
alles fällt in Sinnen.
Leiser wird die Hand, der Mund,
stiller die Gebärde.
Heimlich, wie auf Meeresgrund,
träumen Mensch und Erde.

Christian Morgenstern 

Genom åren har jag då och då, oftast helt flyktigt, stött på Renzo och Lucia, de båda huvudpersonerna i Alessandro Manzonis roman ”I promessi sposi” (”De trolovade”), det mest kända verket från den italienska romantiken, men inte förrän nu har jag läst mig igenom hela tegelstenen. I Italien hör romanen eller hörde åtminstone förr till italienska elevers pliktläsning i skolan, därför är den både välkänd och avskydd (fast den är också älskad). Det finns nog få romaner som både genom sin uppbyggnad och på grund av det här lästvånget inbjudit till så många överhoppningar av stora textfält.

Manzoni skrev romanen under lång tid och den kom ut i tre versioner mellan 1821 och 1840. Handlingen utspelar sig i Norditalien – nära Lago di Como, i Lecco, Milano, Monza och trakten kring Bergamo. Tiden är början av 1600-talet, långt ut i periferin finns trettioåriga kriget.

Grundhandlingen i romanen utgörs av det unga parets kamp för att få gifta sig, en kamp som sträcker sig över år, jag vet inte längre hur många. Det är denna tråd ur berättelsen som de som hoppat som vildast i texten behållit som den enda och det var den jag kände till ur romanen innan jag nu äntligen läste den.

Jag tänker nu inte ge mig in på att berätta romanens handling. Jag vill bara peka på lite av varje som jag la märke till under läsningen, särskilt sådant som inte hör till själva grundhandlingen. Man blir som läsare grundligt invigd i de politiska förhållandena i Milano och Lombardiet under det spanska herraväldet, med alla de övergrepp mot befolkningen som hängde samman med detta, och man blir klart medveten om betydelsen den gräns som gick mellan detta spanskdominerade område och Republiken Venedig dit exempelvis Bergamo hörde (genom sommarens resa i Bergamotrakten hade jag i och för sig detta i färskt minne) – och dit Renzo flydde för en tid. Ungefär hundra sidor av boken ägnas åt noggranna beskrivningar av en svår hungersnöd i Milano och trakten runt omkring, bland annat får vi vara med om våldsamma upplopp och attacker mot några av stadens stora ugnar eller bagerier, attacker som främst resulterade i att nöden försvårades ytterligare och som förde till avrättning av många av ledarna. Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.

En intressant sak i romanen är berättarens roll eller sätt att handskas med oss som läsare. Han släpper oss inte med blicken och han tilltalar oss gärna direkt och han ser när vi börjar frestas att hoppa över något stycke och tar oss då i nackskinnet och manar i uppmuntrande ton oss till uthållighet. Samtidigt är han också självkritisk och medger gärna att han till exempel för ett slag tappat tråden eller uppehållit sig för länge vid någon detalj. Och i slutkapitlet kommenterar han på ett lustigt men ändå ömsint sätt de båda huvudpersonerna. Han säger att folket i byn där i Bergamotrakten väntat sig att Lucia skulle vara ett under av skönhet efter allt som Renzo berättat om henne och de är väldigt nyfikna på henne, men när hon kommer ser de att hon ser ut som vilken annan bondtjej som helst. Märkligt nog ger just det här kärlekshistorien mellan Renzo och Lucia ytterligare en dimension – ett slags storhet.

Och när jag nu ändå var i Frankfurt/Oder, så ville jag förstås till Kleist-Haus.

Jag fick snart klart för mig att det vackra huset inte alls är hans födelsehus, men i alla fall är huset från Kleists tid och det inrymmer ett fint litet Kleistmuseum. Bland annat finns där en målning som föreställer just födelsehuset som inte längre finns i verkligheten:

Geburtshaus

Kleist är en av de författare som jag bär med mig hela tiden och om Kleist har jag skrivit lite då och då här under pausträdet. Här är några exempel för de av er som eventuellt kan vara intresserade:

Ett Kleistcitat

Kleist – non è mai per fame che i poeti si uccidono

Kleist – Über das Marionettentheater

Jag kan inte låta bli att än en gång skriva in mitt kleistska favoritcitat här – en översättning till svenska finns i länken ”Ett Kleistciat”:

Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt.

Och strax innan jag lämnade museet fann jag på en vägg de här orden: