Utdrag ur en novell av Kafka

Lundaförlaget Bakhåll ger nu undan för undan ut Kafkas samlade verk i nyöversättning. Nyss fick jag en bok i min hand med fyra noveller av Kafka utgiven av detta förlag, en liten vacker bok, som inte hör till denna stora serie, utan som räknas som en introducerande ”sidobok”.

bild
Det inte samma urval i de här båda utgåvorna, men här och där möts de.

Redan efter läsningen av den första novellen, ”Domen”, i den här lilla samlingen, tänkte jag att det här är en mycket lyckad översättning. Egentligen brukar jag läsa Kafka på tyska, men i bokhyllorna här finns hans böcker dessutom både på svenska och tjeckiska. Efter läsningen av ”I straffkolonin och andra noveller” fick jag idén att göra en liten jämförelse mellan någon text i originalet och de båda svenska översättningarna av denna, den gamla av Teddy Brunius och Arne Hägglund och Bakhålls nya av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Jag valde novellen ”En läkare på landet”. Eftersom jag inte har tid att skriva av hela novellen tre gånger och ni inte heller har tid eller lust att läsa alltsammans här på skärmen, så har jag tagit ut ett mindre stycke. Jag har inte valt det för att peka ut några svagheter i den gamla översättningen, det lockar mig inte att göra så. Man kan säga att jag tagit ut ett avsnitt på måfå eller att jag tagit ut ett spännande textställe. Stycket börjar där läkaren efter en färd genom snöstorm just kommit fram till den sjuke och jag har skrivit av de tre versionerna efter varandra här. Vad jag vill med det här? Dels vill jag visa hur svårt det är att översätta Kafka, trots att han egentligen inte har något särskilt komplicerat språk, men det smiter på ett svårefterhärmligt sätt som en handske kring tanken. Dels vill jag tillsammans med er titta på vad det är som skiljer de två översättningarna åt.

Mager, ohne Fieber, nicht kalt, nicht warm, mit leeren Augen, ohne Hemd hebt sich der Junge unter dem Federbett, hängt sich an meinen Hals, flüstert mir ins Ohr: ”Doktor, laß mich sterben.” Ich sehe mich um; niemand hat es gehört; die Eltern stehen stumm vorgebeugt und erwarten mein Urteil; die Schwester hat einen Stuhl für meine Handtasche gebracht. Ich öffne die Tasche und suche unter meinen Instrumenten; der Junge tastet immerfort aus dem Bett nach mir hin, um mich an seine Bitte zu erinnern; ich fasse eine Pinzette, prüfe sie im Kerzenlicht und lege sie wieder hin. ”Ja”, denke ich lästernd; ”in solchen Fällen helfen die Götter, schicken das fehlende Pferd, fügen der Eile wegen noch ein zweites hinzu, spenden zum Übermaß noch den Pferdeknecht -” Jetzt erst fällt mir wieder Rosa ein; was tue ich, wie rette ich sie, wie ziehe ich sie unter diesem Pferdeknecht hervor, zehn Meilen von ihr entfernt, unbeherrschbare Pferde vor meinem Wagen? Diese Pferde, die jetzt die Riemen irgendwie gelockert haben; die Fenster, ich weiß nicht wie, von außen aufgestoßen; jedes durch ein Fenster den Kopf stecken und, unbeirrt durch den Aufschrei der Familie, den Kranken betrachten.

Den äldre översättningen:

Pojken som är mager, feberfri, varken kall eller varm och med tom blick, lyfter sig mot mig under fjäderbolstern, griper mig om halsen och viskar mig i örat:

-Låt mig dö, doktorn.

Jag ser mig om, men ingen har hört det. Föräldrarna böjer sig tysta fram och väntar på min dom. Systern har tagit fram en stol för min handväska. Jag öppnar väskan och söker bland mina instrument. Pojken trevar alltjämt i sängen efter mig för att påminna mig om sin bön. Jag tar fram en pincett, granskar den i ljusskenet och lägger tillbaka den igen.

Ja, tänker jag hädiskt, i sådana här fall hjälper gudarna, sänder en häst när det är omöjligt att få en på annat sätt, skaffar för brådskans skull ännu en häst och bidrar dessutom i sin omåttlighet med en dräng.

Först nu kommer jag att tänka på Rosa. Vad kan jag göra, hur skall jag rädda henne, hur skall jag kunna slita henne från denne dräng som är tio mil från mig, när jag dessutom framför vagnen har hästar som jag inte behärskar? Dessa hästar som nu på något sätt spänts från. Fönsterna har på något sätt slagits upp utifrån. Genom var sitt fönster sticker hästarna in huvudena och betraktar den sjuke utan att förbluffas av familjens rop.

Bakhålls översättning:

Mager, ingen feber, varken särskilt varm eller kall, med tom blick och bar överkropp reser sig pojken under täcket, slår armen om min hals och viskar i mitt öra:

-Doktorn, låt mig dö!

Jag vänder mig om, ingen har hört det, föräldrarna står tysta och framåtböjda i avvaktan på mitt utlåtande, systern har ställt fram en stol till min väska. Jag öppnar väskan och letar bland mina instrument, pojken famlar efter mig från sängkanten för att påminna mig om sin bön, jag plockar upp en picett, granskar den i skenet av ett vaxljus och stoppar ner den igen. ”Ja”, tänker jag hädiskt, ”i sådana här fall hjälper gudarna till, skaffar fram hästen som saknas, ja, i brådskan skickar de ytterligare en, och till råga på allt den där drängen…” Först nu kommer jag att tänka på Rosa igen, vad ska jag göra, hur ska jag kunna rädda henne, hur ska jag kunna dra fram henne där hon ligger under drängen, när jag har tio mil hem och oregerliga hästar spända för min vagn? Dessa hästar som på något underligt sätt slitit sig, slagit upp fönstren utifrån – jag vet inte hur det gått till – och nu sticker in huvudet genom varsitt fönster och tittar på den sjuke utan att bekymra sig om att familjen börjar skrika.

Låt oss läsa och begrunda. Och kanske vill någon sedan också säga något…

Roman av Thomas Pletzinger

För en liten tid sedan läste jag den tyske författaren Thomas Pletzingers debutroman ”Bestattung eines Hundes” (En hunds begravning).

bok

Ett koncentrat av handlingen ser ut så här: En etnolog som befinner sig i en livkris får i uppdrag att göra en intervju med en framgångsrik barnboksförfattare som lever tillbakadraget vid en sjö i Norditalien. Mötet mellan de båda männen mynnar ut i en oväntad och ganska rafflande historia med djupdykningar i banrboksförfattarens brokiga liv.

Boken utspelar sig i Hamburg, vid Lago di Lugano, i New York och i Brasilien. Romantiden sträcker sig några år kring det senaste sekelskiftet. Huvudpersonerna i boken är en grupp människor ur en rätt välsituerad medelklass som är hemma överallt och ingenstans i världen. Romanen rör sig mellan olika handlingsskikt; en nutidstråd och tre olika skikt ur det förflutna kan man urskilja.

Nå, är då detta något att läsa? Den ansedda tyska kritikern Iris Radisch skriver någonstans att boken har en ”Fick- und Bierdosen-Ton” och det är helt sant att dessa komponenter är rikligt representerade i boken, kanske mer än vad som är läsvärt, men det finns mer: Pletzinger lyckas faktiskt spänna upp ett ganska stort romantält och de olika skikten i boken är både tillräckligt klara och tillräckligt oklara för att läsaren ska känna sig både stimulerad och alert. Trådarna till andra författarskap, den till Uwe Johnson, den tunna men ändå inte bara citatspröda till Wofgang Borchert och den till Max Frisch är väl integrerade och känns åtminstone allt emellanåt riktigt kreativa. Max Frisch-påminnelserna är särskilt starka – de finns i både konkreta hänvisningar till verk, i citat ur dessa och i ett slags maxfrischstil som gör sig bemärkt här och där (någon gång kanske övertydligt). Den här boken lockar mig faktiskt till omläsning och nyläsning av Max Frisch och det är väl inte det sämsta?

Vindburen stjärna: Ana Blandiana

RS

Jag läser och ser mig omkring i ”Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök”. Till dagens dikt här väljer jag ”Vindburen stjärna” av Ana Blandiana i översättning av Dan Shafran:

Vindburen stjärna

Redan från början bar vinden dig
som ett frö.
Jag skämtade: Vem har någonsin sett
en vindburen stjärna?
Men senare,
när du satte dig på min panna
och började gro,
förstod jag att du var ett frö.
Omättlig, vilt genomborrande min hjärna,
med obarmhärtiga strålar som alstrade rötter,
är du ett frö.
Vad synd
att den planta du,
ljus ur ljus, ger upphov till
blir synlig
först när
jag gått in i mörkret.

PS I Salongen är vi just nu mycket rumänska.

En dikt av Knuts Skujenieks

vatten

En flöjt över vattnen

en flöjt över vattnen ljuder
mot hösten mot hösten

än flyr molnen från solen
än brinner hallonen likt kol
än darrar aspen som din hand
än är inget fullbordat

än går du visslande omkring
var buske och vart träd är din boning
kastar dina sorger över vänster skuldra
och nyser i solens strålar
. . . . . . . . . . . . men

över vattnen ljuder en flöjt
mot hösten mot hösten

dikt av Knuts Skujenieks i översättning av Juris Kronbergs

björk

Bokmässan 2008 – en dikt av den polska poeten Marta Grundwald

Ännu en stund i Rum för poesi: Marta Grundwald står där framme och läser ur diktsamlingen Ajajaj och Tomas Håkanson är bredvid och läser sin svenska översättning av dem. Jag lyssnar.

Feux d’artifice

Om man nu ska lida
borde man åtminstone vara smal

*punken ökar tempot om morgonen
bränslepåfyllning

  • alltför hett te
    allt man inte hann med i natt
    för att det kändes bättre att somna under täcket
    med kroppens alltför hårda puls
    allt det kryper fram ur spegelramen
    men det skiter jag i*

letar fortfarande i lådan efter
den kyliga bitchmasken
men den har torkat sen igår
skit samma

jag går med blottat ansikte
bussens första blickar
ger mig dagens anletsdrag

MG

MG2

MG3

PS Om någon vecka kommer jag i Salongen att publicera en text om den polska översättargruppens unika arbetssätt. Under mässans gång har jag fört intensiva samtal med bland andra de två översättarna Irena Grönberg och Tomas Håkanson och det är dessa samtal som utgör stommen för min kommande text.