Det var inte bara i seminarierummen och i Rum för poesi som det intressanta på bokmässan skedde. Också i montrarna bjöds det på gyllene ögonblick. Jag höll ett särskilt öga (ett av mina särskilda ögon) på Rumänska kulturinstitutets plats på mässgolvet.
Eva Leonte, projektledare vid Rumänska kulturinstitutet
I fredags hade jag turen att befinna mig i montern just när Herta Müller var där för att samtala med sina läsare.
Hon fick frågor om sitt språk, sin nationella identitet. Språket är ett, sa hon. Hennes tyska är den tyska hon växte upp med i Rumänien, lite avslipad kanske av åren i Berlin, men till sitt innersta just denna rumänska bytyska. Ja, och identitet – hon har alla sina tidigare stadier i sig på en gång. Hon är hemma i Berlin nu, men inte bara där utan också på det förflutnas platser. Och rumänskan som hon lärde sig först i femtonårsåldern kämpar hon för att inte förlora, så hon läser en hel del rumänsk litteratur.
Jag frågade henne om hennes romanprojekt, som hon för ett antal år sedan påbörjade tillsammans med den rumänientyska författaren Oskar Pastior. Hon fortsätter det nu på egen hand sedan han dog för två år sedan. Temat i romanen är rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen, till den östra delen av dagens Ukraina. Hon berättade om hur de tillsammans reste till platsen för ett av lägren där han varit fånge, och att hon varit orolig för att Pastior skulle bryta ihop när han återsåg platsen för sin pina, men något helt annat hände: Pastior kände lycka vid återseendet, lycka över att känna igen marken och murarna, över att med händerna eller kroppen känna att här hade han levat, här hade han varit ung. Detta hörde också till livet.
Hur mycket har hon då kvar av arbetet med romanen? Kanske tjugo-trettio sidor, någon gång nästa år kommer boken. Jag väntar på den.
PS Jag har tidigare – i samband med bokmässan i Leipzig 2007 – skrivit lite om det här romanprojektet. Detta är ett litet utdrag ur den texten:
Hennes egen mor kom att höra till de deporterade och hon fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina och Hertas barndom hade i hög grad att präglats av detta moderns öde.
Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om den här förvisningen som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde de? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Förhållandet till den inhemska befolkningen, hur var det? Kärlek och sexualitet, vad fanns det för utrymme för det? Hon sa till Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.
I Lana träffade de Oskar Pastior (också han rumänientysk författare), som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen, han hade precis som Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit någon som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen.
