Stunden
Bara en stund är given
kasta dig nu i dess bottenlösa djup
kretsa kring den som minutvisaren
och mät upp den som passarens skänkel
Ständigt talar vi för att inget säga
ändå överraskar stunden vårt blod utan förvarning
cellerna i kroppen sänder den mellan sig som smärtan
Vårt eviga vilande
i stunden
dikt av Anna Kamieńska i översättning av Irena Grönberg
•
I Salongen finns just nu ett samtal med två översättare av polsk skönlitteratur, Irena Grönberg och Tomas Håkanson.
För ungefär tre år sedan påbörjade jag en översättning av Theodor Fontanes roman ”Irrungen, Wirrungen” och jag publicerade de två första kapitlen här under pausträdet, men sedan kom annat emellan och utkasten hamnade ”i byrålådan”. Ett tag funderade jag på att ge mig på romanen ”Der Stechlin” i stället, men nu är jag tillbaka vid ”Irrungen, Wirrungen”. Egentligen är båda lika bra, fast på helt olika sätt. ”Irrungen, Wirrungen” är en tätt flätad berättelse om en kärlek, medan ”Der Stechlin” är en samtals- och reflektionsroman som på sätt och vis spränger romangenren. Gemensamt har romanerna de livfullt tecknade bipersonerna och de så autentiskt klingande dialogerna med sin blandning av värme och ironiska anslag.
Min tanke är nu att med lite ojämna mellanrum publicera ytterligare några kapitel ur ”Irrungen, Wirrungen” här. Det rör sig inte om några helt färdigputsade översättningar, men det är inte heller fråga om rena råöversättningar. I hemlighet (!) hoppas jag förstås att någon förläggare kommer förbi här och tänker att ”det här är något för mig”. Idag kommer tredje kapitlet och för sammanhanget har jag satt in länkar till kapitel ett och två.
Tredje kapitlet
Detta händelseförlopp hade också iakttagits av fru Dörr, som var i färd med att skörda sparrisen, men hon hade inte ägnat det hela något större intresse, eftersom liknande saker inträffade nästan varje dag. Hon fortsatte därför också med sitt arbete och gav inte upp sökandet förrän hon noggrant kontrollerat att inga fler ”vita huven” syntes till i rabatten. Nu först hängde hon korgen på armen och lade sparriskniven i den och gick långsamt först längs trädgårdens mittgång, medan hon föste några vilsegångna kycklingar framför sig, och sedan ut på gårdsplanen bort mot blomsterhyllorna, där Dörr hade återgått till sina marknadsförberedelser.
”Se där, Sussi lilla”, hälsade han sin bättre hälft, ”där är du ju. Du såg det, va? Bollmanns jycke var här igen. Hör här, nu kommer den rackaren inte undan längre och sedan hamnar han på spisen, det lovar jag, lite fett ska det väl vara på honom och Sultan kan ju få det som späcktärningar i maten… och Sussi, hundfett ska ju vara…” uppenbarligen tänkte han fördjupa sig i sin senaste favoritmetod när det gällde behandling av gikt. Men just i det ögonblicket fick han syn på sparriskorgen på hustruns arm och därför avbröt han sig och frågade: ”Visa vad du har där. Fick du ihop några?”
”Nja”, sade fru Dörr och höll fram den knappt till hälften fyllda korgen och han lät innehållet glida mellan fingrarna medan han skakade på huvudet. Det var bara tunna små stänglar och däremellan en del avbrutna småbitar.
”Ja du, Sussi, det är som jag alltid har sagt, du har ingen sparrisblick.”
”Jodå, det har jag allt. Men trolla kan jag inte.”
”Det är inget att bråka om, Sussi, det blir det inte mer av. Men mätt blir man inte på det.”
”Snicksnack. Du bara pratar, Dörr; sparrisarna är ju där och om de kommer upp idag eller imorgon, spelar väl ingen roll. Kommer det bara en rejäl skur som den före pingst, så ska du allt få se. Och regn blir det. Det luktar från regntunnan igen och den stora korsspindeln har krupit upp i hörnet. Men du vill ha allt varje dag och det kan man inte begära.”
Dörr skrattade. ”Bunta ihop allting snyggt då, också de små fulingarna. I värsta fall får du väl slå av lite på priset.”
”Så du pratar”, avbröt honom hans fru, som ofta irriterade sig på hans snålhet, och drog honom lätt i örat, vilket han som vanligt tog för ett ömhetsbevis, och därefter gick hon bort mot ”slottet”, där hon tänkte slå sig ner i den stora hallen och göra i ordning sparrisknippena. Men knappt hade hon dragit fram pallen, som hon alltid hade till hands här, ända fram till tröskeln, så hörde hon hur ett fönster på baksidan av det lilla huset, som fru Nimptsch bodde i, knuffades upp med en kraftig knyck och strax därpå hakades fast. Samtidigt såg hon Lene, som vänligt hälsade på henne, klädd i en vid lilamöstrad kofta till vadmalskjolen och en liten hätta på det askblonda håret.
Fru Dörr besvarade hälsningen med samma vänlighet och sade sedan: ”Öppna fönstret bara, det är rätt, Lene. Och det börjar också redan bli varmt. Ja, det blir allt nåt idag.”
”Ja. Och mamma har redan fått sin vanliga huvudvärk av värmen, så jag tror jag stryker här i rummet åt gården. Det är också trevligare här; på framsidan ser man ju inte en människa.”
”Det har du rätt i”, svarade fru Dörr. ”Nå, då ska jag sätta mig lite närmare fönstret då. När man har någon att prata med är det lättare att få något gjort.”
”Det var snällt och rart av frun. Men just här vid fönstret skiner solen som hetast.”
”Det gör inget. Då hämtar jag solskyddet jag brukar ha på marknaden; det är gammalt och lappat och lagat, men det duger allt än.”
Och innan fem minuter hade gått, hade den goda fru Dörr släpat fram sin pall till fönstret och satt nu under sitt solskydd så behagligt och självmedvetet som om hon hade befunnit sig på självaste Gensdarmenmarkt. Inne i huset hade Lene lagt strykbrädan på två stolar som hon hade skjutit fram intill fönstret och hon stod nu så nära att de med lätthet kunde räcka varandra handen. Strykjärnen gled oavbrutet hit och dit. Också fru Dörr arbetade flitigt med att plocka ihop och binda samman sparrisen och när hon då och då tittade upp från sin syssla och in genom fönstret, såg hon hur det glödde i den lilla ugnen, som skulle sörja för nyupphettade lod till strykjärnet.
”Du skulle kunna ge mig en tallrik, Lene, en tallrik eller en skål.” Och när Lene strax därefter kom med det som fru Dörr hade bett henne om, lade denna dit de avbrutna sparrisbitarna, som hon under arbetets gång hade stoppat undan i förklädet. ”Där, Lene, det blir till en sparrissoppa. Och lika god blir den som av det andra. För att det alltid måste vara huvena, det är bara prat. Precis som med blomkålen; alltid bara blomman, det är ju bara inbillning. Stjälken är egentligen det bästa, där sitter kraften. Och kraften är alltid huvudsaken.”
”Åh, frun är alltid så snäll. Men vad ska Dörr säga?”
”Han? Åh, Lene lilla, vad han säger spelar alls ingen roll. Han pratar bara. Han vill alltid att jag ska stoppa in småskräpet i knippena som om de vore riktiga sparrisstjälkar, men sådant bedrägeri gillar jag inte, även om nu småbitarna smakar lika gott som de riktiga stjälkarna. Man har rätt att få det man betalar för och jag blir arg när jag tänker på att en sån mänska som han, som ändå har allt, ska vara en sån gammal snåljåp. Men såna är alla trädgårdsmästare, de roffar åt sig allt de kommer åt och får aldrig nog.”
”Ja”, skrattade Lene, ”snål är han och lite konstig. -Men egentligen är han en bra man.”
”Ja, Lena lilla, han skulle nog vara bra, och snålheten är väl inte så mycket att klaga på, det är bättre än slöseri, om han inte vore så kärvänlig. Du tror det kanske inte, men han är då alltid på en. Och ta dig en titt på honom. Egentligen är det ett elände med honom och dessutom är han femtisex och kanske till och med ett år till. För ljuger gör han också, när det passar honom. Och det är inget man kan göra något åt, inget alls. Jag säger till honom att han kan få slag och jag visar honom också såna som fått det, som haltar omkring med sned mun, men han skrattar bara och tror det inte. Men så kommer det ändå att gå. Ja, du Lene, det tror jag helt säkert, så kommer det att gå. Och kanske snart. Fast han har ju testamenterat allt till mig, så jag säger ingenting. Som man bäddar får man ligga. Men vad pratar vi här om slag och om Dörr och att han är hjulbent. Herregud, min lilla Lene, det finns ju helt andra människor som raka som furor. Eller hur, Lene?”
Lene blev nu ännu rödare om kinderna än hon redan var och sade: ”Lodet har kallnat.” Och hon gick från strykbrädan till järnugnen och lät lodet glida ur strykjärnet ner ibland kolstyckena, för att byta ut det mot ett nytt. Alltsammans var ett ögonblicks verk. Och med ett skickligt handgrepp med spiskroken fick hon det nya lodet att komma på plats i strykjärnet varpå hon smällde igen luckan. Då först märkte hon att fru Dörr fortfarande väntade på svar. För säkerhets skull ställde denna frågan en gång till och tillade strax:
”Kommer han idag?”
”Ja. I alla fall har han lovat det.”
”Säg Lene”, fortsatte fru Dörr, ”hur gick det egentligen till? Mor Nimptsch säger aldrig nåt och om hon säger nåt, så är det ändå inget riktigt, varken bu eller bä. Och bara liksom till hälfen, så att man inte begriper nåt. Vad säger du då? Är det sant att det var i Stralau?”
“Ja, fru Dörr, det var i Stralau, annandag påsk, men det var redan lika varmt som om det varit pingst och eftersom Lina Gansauge gärna ville åka båt, tog vi en båt och Rudolf, som frun väl också känner, han är en bror till Lina, satte sig vid rodret.”
“Herregud, Rudolf. Rudolf är ju bara en pojk.”
“Javisst. Men han tyckte att han visste hur man gör och sa bara: ‘Flickor, ni måste sitta still; ni gungar ju så’, sa han på sin förfärliga berlinska. Men vi brydde oss inte om det, för vi såg genast att han inte hade en aning om hur man sköter ett roder. Fast till sist glömde vi det igen och lät båten driva med oss och skojade med dem som kom förbi och sprutade vatten på oss. Och i den ena båten, som åkte åt samma håll som vår, satt ett par mycket fina herrar som hälsade på oss och övermodigt hälsade vi tillbaka och Lina viftade till och med med näsduken, som om hon kände herrarna, fast det gjorde hon ju inte alls, hon ville bara visa upp sig för hon är ju så ung. Och medan vi skrattade och skojade så där och bara lekte med rodret, såg vi med ens att ångbåten kom emot oss från Treptow och som frun kan tänka sig, blev vi livrädda och skrek av skräck till Rudolf, att han skulle styra oss bort därifrån. Men pojken var alldeles vild och styrde så att vi bara åkte runt runt. Och nu skrek vi och hade säkert blivit överkörda, om inte den andra båten med de båda herrarna just i det ögonblicket hade visat medlidande med oss i vår nöd. Med ett par årtag var den bredvid oss och medan den ene med kraft drog oss till sig med en båtshake och gjorde fast oss vid sin egen båt, rodde den andre både båtarna ut ur strömvirveln och bara en gång var det som om den stora vågen som kom emot oss från ångbåten skulle välta omkull oss. Kaptenen hytte då också varnande med fingret (jag såg det mitt i rädslan), men även det var snart över och en minut senare hade vi nått Stralau och de båda herrarna, som vi hade att tacka för vår räddning, hoppade i land och räckte oss handen och som riktiga kavaljerer hjälpte de oss att stiga av. Och så stod vi där på tilläggsbryggan vid Tübbeckes och var väldigt förlägna och Lina grät ynkligt för sig själv och bara Rudolf, som över huvud taget är en bångstyrig och skrytsam slyngel och alltid emot militären, bara Rudolf såg tjurigt rakt framför sig, som om han ville säga: “Trams, jag hade minsann också kunnat få ut er ur strömmen.”
“Ja, sån är han, en skrytsam slyngel; jag känner honom. Men nu till de båda herrarna. Det är ju ändå huvudsaken…”
“De ägnade sig först åt oss och slog sig sedan ned vid ett annat bord och tittade hela tiden åt vårt håll. Och vid sjutiden, när vi ville ge oss av hemåt, det skymde redan, kom den ene och frågade, ‘om han och hans vän fick erbjuda oss eskort?’ Och då skrattade jag övermodigt och sa, ‘de hade ju räddat oss och en räddare får man inte neka något. Men de skulle allt tänka sig för lite, för vi bodde nästan i andra änden av världen. Dit var det minsann en riktig resa.’ Då svarade han älskvärt: ‘Så mycket bättre.’ Och under tiden hade också den andre kommit fram… Åh, kära frun, det kanske inte var riktigt rätt att tala så fritt med en gång, men den ene tyckte jag om och att göra mig till och sjåpa mig, det har jag aldrig kunnat. Och så gick vi då den långa vägen, först längs Spree och sedan utmed kanalen.”
“Och Rudolf!”
“Han gick bakom som om han inte alls hörde dit, men han såg och hörde allt. Och det var ju också riktigt, för Lina är ju bara arton och fortfarande ett oskyldigt barn!”
“Tycker du verkligen det?”
“Javisst, frun. Titta bara på henne. Sådant ser man direkt.”
“Ja, för det mesta. Men ibland ser man det inte. Och så följde de er hem?”
“Ja, frun.”
“Och sen?”
“Ja, sedan. Frun vet ju vad som hände sedan. Han kom dagen därpå för att höra av sig. Och efter det har han kommit många gånger och jag blir alltid glad när han kommer. Herregud, det är klart att man blir glad, när man får vara med om något. Det är ofta så ensamt här ute. Och frun vet ju, mor har ingenting emot det och hon säger alltid: Barn, det skadar inte. Rätt som det är, så är man gammal.”
“Ja, ja”, sade fru Dörr, “sånt har jag redan hört fru Nimptsch säga. Och hon har ju rätt också. Det vill säga, det beror på hur man tar det, men att leva efter katekesen är allt ändå bättre och förresten allra bäst. Där kan du tro mig. Men jag vet också att det inte alltid går och så finns det de som inte vill det heller. Och om nån inte vill, ja då vill han inte och då får det gå så också och det gör det för det mesta, bara man är ärlig och anständig och står vid sitt ord. Och så förstås, det som sen kommer får man stå ut med och inte bli förvånad. Och om man vet allt det där och lägger det på minnet, ja, då är det inte så farligt. Det enda som är farligt är fantasier.”
“Åh, kära frun”, skrattade Lene, “det är inte att tänka på. Fantasier! Jag fantiserar inte. Om jag älskar någon, så gör jag det. Och det är nog för mig. Och jag vill inget mer av honom, ingenting, inget alls, och att mitt hjärta klappar så och att jag räknar timmarna tills han kommer och knappt kan vänta tills han är tillbaka, det gör mig lycklig, det är nog för mig.”
“Ja”, smålog fru Dörr för sig själv, “ det är rätt, så ska det vara. Men är det sant, Lene, att han heter Botho? Så kan man ju egentligen inte heta, det är ju inget riktigt kristligt namn.”
“Jodå, frun.” Och Lene såg ut som om hon tänkte bevisa att det visst var ett riktigt namn. Men innan hon kom så långt började Sultan skälla och i samma ögonblick hörde man tydligt någon komma in i farstun. Det var brevbäraren och han hade med sig två ordersedlar till herr Dörr och ett brev till Lene.
“Herregud, Hahnke”, utropade fru Dörr till mannen som stod framför henne med svetten rinnande nerför ansiktet, “det var väldigt vad svetten rinner. Är det verkligen så hett? Klockan är ju bara halv tio. Ja, en sak ser jag då, att vara brevbärare är heller inget nöje.”
Och den snälla människan ville gå och hämta ett glas kall mjölk. Men Hahnke tackade nej. “Jag har inte tid, frun. En annan gång.” Och så gick han.
Lene hade under tiden öppnat brevet.
“Nå, vad skriver han?”
“Han kommer inte idag, men imorgon. Åh, det är så långt till imorgon. Det är tur att jag har arbete att göra; ju mer arbete desto bättre. Och i eftermiddag kommer jag ut i trädgården och hjälper till att gräva. Men jag vill inte att herr Dörr ska vara där då.”
“Nej, bevare oss väl.”
Och efter det skildes de åt och Lene gick in i rummet åt gatan för att ge sin gamla mor sparrisarna hon fått av fru Dörr.
I diktsamlingen ”Lust” av Claes Andersson finns bland annat de här raderna:
Men om hjärnan vore så enkel att vi kunde
förstå den
vore den så enkel att vi inte skulle
förstå den.
För en liten tid sedan hittade jag ett litet paket i min brevlåda. Jag såg att avsändaren var Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Nyfiken och lite förvånad öppnade jag paketet och fann en tunn rödbrun bok. Med boken följde ett litet handskrivet brev – det är inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. I brevet stod det:
Eftersom jag råkade se din essä om KJ ”Återupptäck kritikern Klara Johanson” på nätet tänkte jag att vår lilla skrift om KJ:s boksaming hos oss (Nobelbiblioteket) kunde intressera.
Med vänliga hälsningar
Lars Rydquist
Tack, säger jag. Det är en vacker bok på det där anspråkslösa och sobra sättet som inte ramlar över en med glans, glitter och volanger. Kan det då vara något att läsa om Klara Johansons böcker? Ja.
Boken innehåller förutom ett kort förord av Horace Engdahl två artiklar på ungefär tjugo sidor var, en av Ellen Löfmarck, ”Det sista bokrummet” (publicerad i ”Ord och Bild” 1952), och en av Anna Bohlin, ”Reflex”. Av de här båda artiklarna är det Löfmarcks som tilltalar mig mest, dels för att den till sin ton är sakligare och på något vis anspråkslösare, dels för att den hela tiden handlar om boksamlingen.
De senaste dagarna har jag mer läst än skrivit här under pausträdet. Att citera är för mig ett sätt att läsa noga. Idag blir det också en ”lästext” här. Så här skriver Ellen Löfmarck om KJ:s boksamling någon sida in i sin artikel:
Den är inte så betydande till omfånget – omkring tretusen band – och inte heller är det någon boksamling i bibliofil mening. Originalupplagor och gamla duodeser trängs med band ur Everyman’s library. Den kan tyckas hopkommen på måfå men snart märker man att bakom den finns en enda tanke, den tanke som också ledde KJ:s författarskap: ”Befatta dig aldrig med annat än det som djupt angår dig!” Och det är som uttrycksform för en av våra mest originella och exklusiva litterära personligheter denna boksamling har sitt största intresse.
Jag bläddrar lite och stannar – inte överraskande – vid Goethehyllan:
Hedersplatsen på KJ:s bokhyllor har Goethe. Goethesamlingen upptar mer än tvåhundra band och här har KJ medvetet strävat efter en allsidig belysning av Goethes diktning och personlighet.
Löfmarck saknar dock något i Goethehyllan, nämligen den italienske filosofen Benedetto Croces arbeten om Goethe, eftersom KJ ju ägnade mycket tid åt Croces Goethestudier och även översatte en del av dessa skrifter. Nå, böcker kan ju förkomma eller lånas. (Här har jag förresten läs-skrivit lite om KJ-Croce-Goethe.)
Vi går vidare och stannar upp vid ett KJ:citat som tar oss till platsen för hennes böcker Emily Dickinson:
En mänsklig stämma i boklabyrinten – sällsporda och ljuva händelse! … världen öppnar en rämna mot ojordiskt ljus och alla höga vittnesmål bekräftas med en ny ed. När jag en kväll mötte Emily Dickinson ströks plötsligt en ursinnig migrän av mitt huvud.
Och Löfmarck presenterar hyllans bevånare:
Av Emily Dickinson finns alla tre serierna ”Poems” från nittiotalet, ”The single Hound” (1914) och – 1894 års ”Letters”! Om det över huvudtaget finns några fler exemplar av denna sällsynta bok i Europa kan det inte vara många.
Så går Löfmarck till en annan hylla och plockar ut ett exemplar av ”Huckleberry Finn” och låter därvid ett par ord om KJ:s skribentsignatur ”Huck Leber” falla – en av hennes signaturer – för att sedan fälla upp ett KJ-citat som passar in:
I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det sagda.
Vi kommer till Amiel och det franskspråkiga:
Ingen franskspråkig författare har stått KJ:s hjärta så nära som Amiel. Av fransk litteratur finns i boksamlingen omkring 175 band. Det är nästan bara franska sjuttonhundratalsklassiker i tidiga upplagor, främst Voltaire i vacker duodesupplaga:
Det är synd att Voltaire skall ha slösat bort så mycket av sin visserligen långa tid på att snickra tragedier. På hans prosa kunde jag aldrig ledsna om den så fyllde de hundra volymerna i min upplaga.
Med ett stycke privatfilosofi och en sväng tillbaka till Emily Dickinson låter Löfmarck så sin text sluta:
De lyckligaste människorna är de som kan göra ensamheten fruktbar för sig själva. De största människorna är de som kan göra den fruktbar för andra. Ur den synpunkten har man rätt att räkna Klara Johanson till de stora människorna. Ingen kan räkna henne till de lyckliga. Men när jag slog upp Emily Dickinsons ”Poems” och fann en pressad prästkrage vid dikten om den aristokratiska själens ensamhet, fick ändå här i KJ:s bokrum den första raden en ny och generösare innebörd.
The soul selects her own society.
För att inte vara alldeles förskräckligt orättvis, vill jag nu också ger er någon liten inblick i Anna Bohlins del av boken. Jag låter henne knyta an (eftersom hon faktiskt gör det) till Löfmarcks rader om prästkragen. (Vi får intrycket att hon här står och bläddrar lite hit och dit i några av KJ:s böcker.)
Sidorna är snopet rena. Inte ens de böcker hon recenserade har några spår av arbete. Den pressade prästkrage, som Ellen Löfmarck fann i Emily Dicksons ”Poems”, blir därmed ett så mycket starkare uttryck, och naturligtvis ligger den ännu kvar.
Fast Bohlin hittar några undantag från ”fläckfriheten: I Fredrika Bremers ”Hemmen i den nya världen” och i Amiels ”Fragments d’un Journal intime” hittar hon några svaga blyertssteck.
Bohlin håller oss kvar en stund vid Kierkegaardhyllan i samlingen och funderar där lite över Kierkegaars ”hemlighet”, som hon anser att KJ kommit på spåren. Nå, hemligheter ska man inte berätta hur som helst, så jag tar ett språng genom Bohlins text och låter i stället Bohlin berätta om sin syn på KJ:s syn på Otto Weininger:
Även den för dåtidens kvinnor så själsknäckande Otto Weininger kunde vinna viss respekt hos KJ – förmodligen eftersom homosexuella individer i hans system utgör en central och överlägset begåvad kategori i den mänsklighetens skala av sexuella mellanformer, som han föreställde sig. Weiningers digra opus ”Geschlecht und Charakter” (1904) fyller sin plats i samlingen, trots att den intar en öppet misogyn hållning och fråntar kvinnan alla positiva bestämningar – den absoluta kvinnan har helt enkelt inget Jag – utom sexualiteten, kvinnans enda existensberättigande. Många intellektuella kvinnor tappade självförtroendet, andra reagerade med motskrifter (Emilia Fogelklou hörde til dem som både förlorade självförtroendet och skrev svar), men Klara Johansons kåserifigur Huck Leber påpekade att kvinnan hos Weininger är en idealtyp. Verkliga kvinnor är det inte fråga om:
Han afbildar med ganska säkra streck det gängse kvinnoidealet, precis detsamma som aldrig förfelar att tjusa den stora publiken av båda könen – skillnaden är bara den att han pekar på det och utbrister: ”Se, en så’n ryslighet!” Jag är en fridsam och medlande person, och jag nöjer mig med att betänksamt instämma: ”Ja, det är verkligen inte fullt så vackert, som man trodde.”
Nej, vem ska orka läsa den här långa tarmen – adesso basta! Fast jag vill ändå avrunda på som jag inbillar mig passande sätt – med ett citat av KJ som Bohlin har med i sin text:
En skriftställare skulle bruka alla sina upplevelser utan att begå bikt. De skulle vara källa och bakgrund och näring, särprägla stilen och omsvepa läsaren med en atmosfär. Men därtill fordras ett transsubstantiationsunder: att blodet förvandlas till vin.
Och – för att jag inte kan låta bli – se här en länk till mitt eget KJ:bibliotek, Klara Johanson igen – en textsammanställning.
Alldeles nyss gjorde jag något jag nog inte borde ha gjort. Jag läste en recension av romanen ”Ansikte av eld” av Björn Ranelid i SvD. Medan jag lät blicken fara över de första styckena kände jag ett smygande obehag krypa upp i mig. Nej, tänkte jag, varför läser jag det här? Men jag la ändå inte ifrån mig texten utan jag tog mig, förmodligen sporrad just av den här irritationen, igenom artikeln från början till slut.
För att undvika åtminstone vissa typer av missförstånd är det kanske lämpligt att jag börjar med att berätta att jag inte har läst den här romanen och för övrigt inget annat alls av Ranelid, så jag vet alltså inte vilken fiktion det är som Magnus Eriksson i sin text ställer emot verkligheten. Å andra sidan läser jag ju inte bara recensioner för att känna igen sådant jag är bekant med, utan också för att få inblickar i något utanför det jag själv just rotar i.
Innan jag går in på texten, vill jag säga något om formatet: Den här Ranelidartikeln upptar en hel sida i tidningen, men den består alls inte bara av text utan här finns också en bild, en stor bild, en bild som täcker ungefär två femtedelar av sidan:
Jag går in i andra stycket och läser:
Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideologiers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen.
Det är stora ord. Jag undrar hur detta nya språk kan låta och vilka är de andra som Eriksson jämför Ranelid med här?
Vi fortsätter lite längre ner:
Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.
Det här låter för mig besynnerligt: En bred läsekrets har integrerat Ranelids språksyn – det profetisk-evangeliska uttrycket, väl? – i sin läsning. Hm.
Och så får vi då äntligen ett smakprov på det här särskilda språket:
Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”
Bon. Texten går vidare så här:
Med den meningen inleder Ranelid sin nya roman ”Ansikte av eld”. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke.
Jag slinker ner några rader men behåller det här ansiktsmärket i sikte:
Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ”världens minsta armé” med Ranelids ord.
Vi får sedan genom Eriksson träffa den andra huvudpersonen:
I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd Picasso-tavla) och de vackraste mattor.
Och strax får vi Greta Anker ”integrerad” i det ranelidska:
Greta Anker är en typisk ranelidsk gestalt. Som sådan är hon också rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla (Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ”på”, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade honom, trots att han med närmast nazistisk noggrannhet dömde deras hjärnskadade son. På sin ålders höst umgås Greta Anker följaktligen helst med de utslagna.
Varför ryser jag? Jag vet inte om det är boken eller recensionen – men det här ter sig för mig som en till leda omtuggad konventionell smörja av klichéer och floskler. Men jag ska inte släppa texten riktigt ännu. Någon rad längre ner får vi oss något till livs om budskapet i Ranelids romaner:
Vi känner igen Ranelids teman: kärlek, godhet, den rebelliska inställningen hos de människor som ställer sig i medveten opposition mot samhällets hierarkier och materialism.
Och så tar vi oss en svängom med språket igen:
Han har skapat sitt eget språk baserat på strukturelement som fortfarande provocerar dem som ställer mer traditionella krav på gestaltning och psykologi.
Det här börjar nästan bli roligt. Lite till då:
Hans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner.
Ack. Men nu lämnar vi det här ”förskräckligt unika” språket och tittar lite på ”samhällsengagemanget”:
Björn Ranelids romaner refererar inte enbart till sitt eget textuniversum, de har en riktning utåt. Hans gestalter negerar rådande samhällsanda. Saskia är en hyllning till de underbetalda kvinnor i den offentliga sektorn som kämpar för att hålla omsorgen på en anständig nivå.
Och i slutklämmen av recensionen gör recensenten denna politiska utblick:
När vi dessutom, mig veterligen för första gången, har en regering som öppet visar förakt för svaghet är det tid att sjunga för de dömda. Det gör Ranelid med större kraft och värdighet än någon annan i dagens svenska romankonst.
Det ni. (Meglio di così si muore.)