Irrungen, Wirrungen – kapitel 3

För ungefär tre år sedan påbörjade jag en översättning av Theodor Fontanes roman ”Irrungen, Wirrungen” och jag publicerade de två första kapitlen här under pausträdet, men sedan kom annat emellan och utkasten hamnade ”i byrålådan”. Ett tag funderade jag på att ge mig på romanen ”Der Stechlin” i stället, men nu är jag tillbaka vid ”Irrungen, Wirrungen”. Egentligen är båda lika bra, fast på helt olika sätt. ”Irrungen, Wirrungen” är en tätt flätad berättelse om en kärlek, medan ”Der Stechlin” är en samtals- och reflektionsroman som på sätt och vis spränger romangenren. Gemensamt har romanerna de livfullt tecknade bipersonerna och de så autentiskt klingande dialogerna med sin blandning av värme och ironiska anslag.

Min tanke är nu att med lite ojämna mellanrum publicera ytterligare några kapitel ur ”Irrungen, Wirrungen” här. Det rör sig inte om några helt färdigputsade översättningar, men det är inte heller fråga om rena råöversättningar. I hemlighet (!) hoppas jag förstås att någon förläggare kommer förbi här och tänker att ”det här är något för mig”. Idag kommer tredje kapitlet och för sammanhanget har jag satt in länkar till kapitel ett och två.

Första kapitlet

Andra kapitlet

Tredje kapitlet

Detta händelseförlopp hade också iakttagits av fru Dörr, som var i färd med att skörda sparrisen, men hon hade inte ägnat det hela något större intresse, eftersom liknande saker inträffade nästan varje dag. Hon fortsatte därför också med sitt arbete och gav inte upp sökandet förrän hon noggrant kontrollerat att inga fler ”vita huven” syntes till i rabatten. Nu först hängde hon korgen på armen och lade sparriskniven i den och gick långsamt först längs trädgårdens mittgång, medan hon föste några vilsegångna kycklingar framför sig, och sedan ut på gårdsplanen bort mot blomsterhyllorna, där Dörr hade återgått till sina marknadsförberedelser.

”Se där, Sussi lilla”, hälsade han sin bättre hälft, ”där är du ju. Du såg det, va? Bollmanns jycke var här igen. Hör här, nu kommer den rackaren inte undan längre och sedan hamnar han på spisen, det lovar jag, lite fett ska det väl vara på honom och Sultan kan ju få det som späcktärningar i maten… och Sussi, hundfett ska ju vara…” uppenbarligen tänkte han fördjupa sig i sin senaste favoritmetod när det gällde behandling av gikt. Men just i det ögonblicket fick han syn på sparriskorgen på hustruns arm och därför avbröt han sig och frågade: ”Visa vad du har där. Fick du ihop några?”
”Nja”, sade fru Dörr och höll fram den knappt till hälften fyllda korgen och han lät innehållet glida mellan fingrarna medan han skakade på huvudet. Det var bara tunna små stänglar och däremellan en del avbrutna småbitar.
”Ja du, Sussi, det är som jag alltid har sagt, du har ingen sparrisblick.”
”Jodå, det har jag allt. Men trolla kan jag inte.”
”Det är inget att bråka om, Sussi, det blir det inte mer av. Men mätt blir man inte på det.”
”Snicksnack. Du bara pratar, Dörr; sparrisarna är ju där och om de kommer upp idag eller imorgon, spelar väl ingen roll. Kommer det bara en rejäl skur som den före pingst, så ska du allt få se. Och regn blir det. Det luktar från regntunnan igen och den stora korsspindeln har krupit upp i hörnet. Men du vill ha allt varje dag och det kan man inte begära.”
Dörr skrattade. ”Bunta ihop allting snyggt då, också de små fulingarna. I värsta fall får du väl slå av lite på priset.”
”Så du pratar”, avbröt honom hans fru, som ofta irriterade sig på hans snålhet, och drog honom lätt i örat, vilket han som vanligt tog för ett ömhetsbevis, och därefter gick hon bort mot ”slottet”, där hon tänkte slå sig ner i den stora hallen och göra i ordning sparrisknippena. Men knappt hade hon dragit fram pallen, som hon alltid hade till hands här, ända fram till tröskeln, så hörde hon hur ett fönster på baksidan av det lilla huset, som fru Nimptsch bodde i, knuffades upp med en kraftig knyck och strax därpå hakades fast. Samtidigt såg hon Lene, som vänligt hälsade på henne, klädd i en vid lilamöstrad kofta till vadmalskjolen och en liten hätta på det askblonda håret.
Fru Dörr besvarade hälsningen med samma vänlighet och sade sedan: ”Öppna fönstret bara, det är rätt, Lene. Och det börjar också redan bli varmt. Ja, det blir allt nåt idag.”
”Ja. Och mamma har redan fått sin vanliga huvudvärk av värmen, så jag tror jag stryker här i rummet åt gården. Det är också trevligare här; på framsidan ser man ju inte en människa.”
”Det har du rätt i”, svarade fru Dörr. ”Nå, då ska jag sätta mig lite närmare fönstret då. När man har någon att prata med är det lättare att få något gjort.”
”Det var snällt och rart av frun. Men just här vid fönstret skiner solen som hetast.”
”Det gör inget. Då hämtar jag solskyddet jag brukar ha på marknaden; det är gammalt och lappat och lagat, men det duger allt än.”

Och innan fem minuter hade gått, hade den goda fru Dörr släpat fram sin pall till fönstret och satt nu under sitt solskydd så behagligt och självmedvetet som om hon hade befunnit sig på självaste Gensdarmenmarkt. Inne i huset hade Lene lagt strykbrädan på två stolar som hon hade skjutit fram intill fönstret och hon stod nu så nära att de med lätthet kunde räcka varandra handen. Strykjärnen gled oavbrutet hit och dit. Också fru Dörr arbetade flitigt med att plocka ihop och binda samman sparrisen och när hon då och då tittade upp från sin syssla och in genom fönstret, såg hon hur det glödde i den lilla ugnen, som skulle sörja för nyupphettade lod till strykjärnet.

”Du skulle kunna ge mig en tallrik, Lene, en tallrik eller en skål.” Och när Lene strax därefter kom med det som fru Dörr hade bett henne om, lade denna dit de avbrutna sparrisbitarna, som hon under arbetets gång hade stoppat undan i förklädet. ”Där, Lene, det blir till en sparrissoppa. Och lika god blir den som av det andra. För att det alltid måste vara huvena, det är bara prat. Precis som med blomkålen; alltid bara blomman, det är ju bara inbillning. Stjälken är egentligen det bästa, där sitter kraften. Och kraften är alltid huvudsaken.”
”Åh, frun är alltid så snäll. Men vad ska Dörr säga?”
”Han? Åh, Lene lilla, vad han säger spelar alls ingen roll. Han pratar bara. Han vill alltid att jag ska stoppa in småskräpet i knippena som om de vore riktiga sparrisstjälkar, men sådant bedrägeri gillar jag inte, även om nu småbitarna smakar lika gott som de riktiga stjälkarna. Man har rätt att få det man betalar för och jag blir arg när jag tänker på att en sån mänska som han, som ändå har allt, ska vara en sån gammal snåljåp. Men såna är alla trädgårdsmästare, de roffar åt sig allt de kommer åt och får aldrig nog.”
”Ja”, skrattade Lene, ”snål är han och lite konstig. -Men egentligen är han en bra man.”
”Ja, Lena lilla, han skulle nog vara bra, och snålheten är väl inte så mycket att klaga på, det är bättre än slöseri, om han inte vore så kärvänlig. Du tror det kanske inte, men han är då alltid på en. Och ta dig en titt på honom. Egentligen är det ett elände med honom och dessutom är han femtisex och kanske till och med ett år till. För ljuger gör han också, när det passar honom. Och det är inget man kan göra något åt, inget alls. Jag säger till honom att han kan få slag och jag visar honom också såna som fått det, som haltar omkring med sned mun, men han skrattar bara och tror det inte. Men så kommer det ändå att gå. Ja, du Lene, det tror jag helt säkert, så kommer det att gå. Och kanske snart. Fast han har ju testamenterat allt till mig, så jag säger ingenting. Som man bäddar får man ligga. Men vad pratar vi här om slag och om Dörr och att han är hjulbent. Herregud, min lilla Lene, det finns ju helt andra människor som raka som furor. Eller hur, Lene?”

Lene blev nu ännu rödare om kinderna än hon redan var och sade: ”Lodet har kallnat.” Och hon gick från strykbrädan till järnugnen och lät lodet glida ur strykjärnet ner ibland kolstyckena, för att byta ut det mot ett nytt. Alltsammans var ett ögonblicks verk. Och med ett skickligt handgrepp med spiskroken fick hon det nya lodet att komma på plats i strykjärnet varpå hon smällde igen luckan. Då först märkte hon att fru Dörr fortfarande väntade på svar. För säkerhets skull ställde denna frågan en gång till och tillade strax:
”Kommer han idag?”
”Ja. I alla fall har han lovat det.”
”Säg Lene”, fortsatte fru Dörr, ”hur gick det egentligen till? Mor Nimptsch säger aldrig nåt och om hon säger nåt, så är det ändå inget riktigt, varken bu eller bä. Och bara liksom till hälfen, så att man inte begriper nåt. Vad säger du då? Är det sant att det var i Stralau?”
“Ja, fru Dörr, det var i Stralau, annandag påsk, men det var redan lika varmt som om det varit pingst och eftersom Lina Gansauge gärna ville åka båt, tog vi en båt och Rudolf, som frun väl också känner, han är en bror till Lina, satte sig vid rodret.”
“Herregud, Rudolf. Rudolf är ju bara en pojk.”
“Javisst. Men han tyckte att han visste hur man gör och sa bara: ‘Flickor, ni måste sitta still; ni gungar ju så’, sa han på sin förfärliga berlinska. Men vi brydde oss inte om det, för vi såg genast att han inte hade en aning om hur man sköter ett roder. Fast till sist glömde vi det igen och lät båten driva med oss och skojade med dem som kom förbi och sprutade vatten på oss. Och i den ena båten, som åkte åt samma håll som vår, satt ett par mycket fina herrar som hälsade på oss och övermodigt hälsade vi tillbaka och Lina viftade till och med med näsduken, som om hon kände herrarna, fast det gjorde hon ju inte alls, hon ville bara visa upp sig för hon är ju så ung. Och medan vi skrattade och skojade så där och bara lekte med rodret, såg vi med ens att ångbåten kom emot oss från Treptow och som frun kan tänka sig, blev vi livrädda och skrek av skräck till Rudolf, att han skulle styra oss bort därifrån. Men pojken var alldeles vild och styrde så att vi bara åkte runt runt. Och nu skrek vi och hade säkert blivit överkörda, om inte den andra båten med de båda herrarna just i det ögonblicket hade visat medlidande med oss i vår nöd. Med ett par årtag var den bredvid oss och medan den ene med kraft drog oss till sig med en båtshake och gjorde fast oss vid sin egen båt, rodde den andre både båtarna ut ur strömvirveln och bara en gång var det som om den stora vågen som kom emot oss från ångbåten skulle välta omkull oss. Kaptenen hytte då också varnande med fingret (jag såg det mitt i rädslan), men även det var snart över och en minut senare hade vi nått Stralau och de båda herrarna, som vi hade att tacka för vår räddning, hoppade i land och räckte oss handen och som riktiga kavaljerer hjälpte de oss att stiga av. Och så stod vi där på tilläggsbryggan vid Tübbeckes och var väldigt förlägna och Lina grät ynkligt för sig själv och bara Rudolf, som över huvud taget är en bångstyrig och skrytsam slyngel och alltid emot militären, bara Rudolf såg tjurigt rakt framför sig, som om han ville säga: “Trams, jag hade minsann också kunnat få ut er ur strömmen.”
“Ja, sån är han, en skrytsam slyngel; jag känner honom. Men nu till de båda herrarna. Det är ju ändå huvudsaken…”
“De ägnade sig först åt oss och slog sig sedan ned vid ett annat bord och tittade hela tiden åt vårt håll. Och vid sjutiden, när vi ville ge oss av hemåt, det skymde redan, kom den ene och frågade, ‘om han och hans vän fick erbjuda oss eskort?’ Och då skrattade jag övermodigt och sa, ‘de hade ju räddat oss och en räddare får man inte neka något. Men de skulle allt tänka sig för lite, för vi bodde nästan i andra änden av världen. Dit var det minsann en riktig resa.’ Då svarade han älskvärt: ‘Så mycket bättre.’ Och under tiden hade också den andre kommit fram… Åh, kära frun, det kanske inte var riktigt rätt att tala så fritt med en gång, men den ene tyckte jag om och att göra mig till och sjåpa mig, det har jag aldrig kunnat. Och så gick vi då den långa vägen, först längs Spree och sedan utmed kanalen.”
“Och Rudolf!”
“Han gick bakom som om han inte alls hörde dit, men han såg och hörde allt. Och det var ju också riktigt, för Lina är ju bara arton och fortfarande ett oskyldigt barn!”
“Tycker du verkligen det?”
“Javisst, frun. Titta bara på henne. Sådant ser man direkt.”
“Ja, för det mesta. Men ibland ser man det inte. Och så följde de er hem?”
“Ja, frun.”
“Och sen?”
“Ja, sedan. Frun vet ju vad som hände sedan. Han kom dagen därpå för att höra av sig. Och efter det har han kommit många gånger och jag blir alltid glad när han kommer. Herregud, det är klart att man blir glad, när man får vara med om något. Det är ofta så ensamt här ute. Och frun vet ju, mor har ingenting emot det och hon säger alltid: Barn, det skadar inte. Rätt som det är, så är man gammal.”
“Ja, ja”, sade fru Dörr, “sånt har jag redan hört fru Nimptsch säga. Och hon har ju rätt också. Det vill säga, det beror på hur man tar det, men att leva efter katekesen är allt ändå bättre och förresten allra bäst. Där kan du tro mig. Men jag vet också att det inte alltid går och så finns det de som inte vill det heller. Och om nån inte vill, ja då vill han inte och då får det gå så också och det gör det för det mesta, bara man är ärlig och anständig och står vid sitt ord. Och så förstås, det som sen kommer får man stå ut med och inte bli förvånad. Och om man vet allt det där och lägger det på minnet, ja, då är det inte så farligt. Det enda som är farligt är fantasier.”
“Åh, kära frun”, skrattade Lene, “det är inte att tänka på. Fantasier! Jag fantiserar inte. Om jag älskar någon, så gör jag det. Och det är nog för mig. Och jag vill inget mer av honom, ingenting, inget alls, och att mitt hjärta klappar så och att jag räknar timmarna tills han kommer och knappt kan vänta tills han är tillbaka, det gör mig lycklig, det är nog för mig.”
“Ja”, smålog fru Dörr för sig själv, “ det är rätt, så ska det vara. Men är det sant, Lene, att han heter Botho? Så kan man ju egentligen inte heta, det är ju inget riktigt kristligt namn.”
“Jodå, frun.” Och Lene såg ut som om hon tänkte bevisa att det visst var ett riktigt namn. Men innan hon kom så långt började Sultan skälla och i samma ögonblick hörde man tydligt någon komma in i farstun. Det var brevbäraren och han hade med sig två ordersedlar till herr Dörr och ett brev till Lene.
“Herregud, Hahnke”, utropade fru Dörr till mannen som stod framför henne med svetten rinnande nerför ansiktet, “det var väldigt vad svetten rinner. Är det verkligen så hett? Klockan är ju bara halv tio. Ja, en sak ser jag då, att vara brevbärare är heller inget nöje.”
Och den snälla människan ville gå och hämta ett glas kall mjölk. Men Hahnke tackade nej. “Jag har inte tid, frun. En annan gång.” Och så gick han.
Lene hade under tiden öppnat brevet.
“Nå, vad skriver han?”
“Han kommer inte idag, men imorgon. Åh, det är så långt till imorgon. Det är tur att jag har arbete att göra; ju mer arbete desto bättre. Och i eftermiddag kommer jag ut i trädgården och hjälper till att gräva. Men jag vill inte att herr Dörr ska vara där då.”
“Nej, bevare oss väl.”
Och efter det skildes de åt och Lene gick in i rummet åt gatan för att ge sin gamla mor sparrisarna hon fått av fru Dörr.

bild

2 tankar om “Irrungen, Wirrungen – kapitel 3

Kommentera