Kategori: Litteratur

Jag läser om Daniel Hjorts ”Kakafoni” och stannar upp i kapitlet ”Vid källorna” som handlar om Karlsbad och Marienbad och om berömda och mindre berömda mäns och kvinnors vistelser där. Vi följer den trettiosexårige Goethe till Karlsbad dit han kommit på grund av bekymmer med magen och gikt. Han dricker brunn, gör utflykter i grannskapet och kan inte låta bli att samla stenar till sina mineralsamlingar. Han försöker slippa undan politiken och håller sig ifrån ”intrigerande diplomater” så gott det går.

Daniel Hjort bläddrar i en handbok för brunnsgäster från 1794 upp de fem grundtyperna av hälsobringade brunnsvatten: bittervatten, alkaliskt vatten, muriatiskt vatten, stålvatten och svavelvatten.

Vi återvänder till Karlsbad med Goethe ett flertal gånger och tar då in på hotellet ”Drei Mohren”, vi dricker ur sprudelkällan och promenerar i parkerna. De sista kurresan tillbringar Goethe i Marienbad i stället och det är där han träffar den unga (hon är 53 år yngre än han) Ulrike von Levetzow och det är där han förälskar sig i henne och friar till henne. Modern, som en gång haft en plats i Goethes liv, låter svaret dröja. Goethe förstår och reser hem och skriver ”Marienbadelegien”.

Hjort tillägger att Ulrike von Levetzow blev nittiosex år och att hon aldrig gifte sig utan avvisade all friare, eftersom ”den som Goethe älskat inte kan skänka sitt hjärta till någon annan”.

En annan kurgäst Hjort låter oss hänga i hasorna är Karl Marx, som stortrivdes i Karlsbad och enligt Engels (genom Hjort) kom han tillbaka ”kraftig, frisk, munter och sund”. Han iakttar ölkännare och kaffesnobbar och skriver uppsluppna brev till Engels om dessa. ”Meningsfränder på orten kunde däremot irritera honom”, låter Hjort oss få veta.

Grevedottern Marie von Ebner-Eschenbach skriver kritiska och bitska brev om societeten bravader i kurortsmiljön. Adeln beskrivs som ett ”krypande kattsläkte”.

Vi förs förbi det berömda Hotel Pupp – som vid tiden för Hjorts bok hette Grandhotel Moskva, men som nu heter Pupp igen – och får stifta bekantskap med en skandinavisk kurortsbesökare som gör upp en lista över olika folkslags avarter. Han bestämmer sig för att inte umgås med någon:

Inte med norrmän: de är så inbliska.
Inte med svenskar: de är så inställsamma.
Inte med tyskar: de är så skroderande.
Inte med danskar: de är så avundsjuka.
Inte med fransmän: de luktar pomada.
Inte med engelsmän: de stinker av rått kött.
Inte med amerikaner: de lägger benen på bordet.
Och inte med itanlienare: för de har loppor.

Det judiska inslaget på kurorterna var märkbart, berättar Hjort. Det fanns både koscherhotell och -restauranger, synagoga, judiskt sjukhus och äktenskapsmäklare.

Kafka tillbringade vid flera tillfällen en tid både i Karlsbad och Marienbad, men han tyckte bäst om Marienbad. Ett brev han skrev till Felice Bauer en gång börjar så här:

Karlsbad är rätt angenämt, men Marienbad är obeskrivligt vackert. Jag borde mycket tidigare ha följt min instinkt, som säger mig, att de tjockaste också är de klokaste. Ty magra kan man överallt utan källtillbedjan, men ströva omkring i sådana skogar bara här. Förvisso är skönheten nu stegrad genom stillheten och tomheten och genom allt levandes och livlösts beredskap att ta emot; däremot knappast reducerad genom det mulna, blåsiga vädret.

Både Karlsbad och Marienbad har jag besökt vid flera tillfällen och nog verkar det som om tiden stannat upp både där och där på ett särskilt brunnsaktigt sätt. Här följer, från sommaren 1997, en liten minnesanteckning med lite halvhjortska historiska tillbakablickar:

Karlsbad i juli 1997

Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner. Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre tjeckisk dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

Vi dricker också brunn och köper oss för ändamålet varsitt litet krus. Det blir mycket vatten, både utanpå och inuti, men krusen är fina:

För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban. Det här är Karlsbads albanska år.

det här lilla dryckeskärlet finns ännu kvar

Stege till himlen

En spindeltråd
hänger från taket
precis över min säng.

Varje dag märker jag
hur den kommer allt lägre.
Man skickar mig till och med
stegen till himlen, säger jag.
Man skickar mig den från ovan.

*Även om jag magrat oerhört mycket

• jag är bara skuggan av vad jag en gång varit –
  tycker jag ändå att min kropp
  är för tung
  för denna bräckliga stege.*

– Själ, gå före du.
Sakta! Sakta!

dikt av Marin Sorescu i översättning av Dan Shafran

Igår fick Jean-Marie Le Clézio ta emot Stig Dagerman-priset i Älvkarleby i norra Uppland, platsen där Stig Dagerman föddes och där han också ligger begraven. Jag överlåter åt andra som är bättre skickade för detta att skriva om Le Clézio och vänder i stället blicken mot Dagerman igen och närmare bestämt till den lilla boken ”Tysk höst”. Jag stjäl några inledande ord om boken från mig själv från en annan gång:

Under hösten 1946 gjorde Dagerman en reportageresa i det sönderbombade Tyskland och skrev en serie artiklar som längre fram kom att samlas i denna bok.

Innan jag började läsa boken tittade jag igenom kapitelrubrikerna. Så här lyder de: ”Tysk höst”, ”Ruiner”, “Bombad kyrkogård”, ”De fattigas tårta”, ”Konsten att sjunka”, ”De ovälkomna”, ”Rivalerna”, ”Förlorad generation”, ”Rättvisans gång”, ”Kall dag i München”, ”Genom de hängdas skog”, ”Retur Hamburg” och ”Litteratur och lidande”. Att läsa de här titlarna är som att glänta lite på varje kapiteldörr. De för också tanken till Wolfgang Borcherts texter.

Idag vill jag läsa det sista kapitlet ”Litteratur och lidande” med er och jag börjar med att låta Dagermans egna inledningsord tala direkt till oss:

Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet? Beror distansen på lidandets art, på lidandets närhet eller lidandets styrka? Är det närmare mellan dikten och det lidande som vållas av eldens återsken än mellan dikten och det lidande som springer ur elden själv? I tiden och rummet näraliggande exempel visar att det finns ett så gott som omedelbart samband mellan dikten och det avlägsna, det slutna lidandet, ja kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord. Det omedelbara, det öppna lidandet skiljer sig från det medelbara bland annat därigenom att det inte längtar efter ord, i varje fall inte i det ögonblick det utspelas. I jämförelse med det slutna är det öppna lidandet blygt, tillbakadraget och tystlåtet.

I det här kapitlet eller reportaget är Dagerman på väg hem efter sin tyska resa. Han sitter på planet och tänker tillbaka på människor han mött i Tyskland och han ser landet försvinna under sig i vintermörkret:

medan Frankfurts ljus släcks i en sky av mörker och den svenska flygmaskinen höjer sig över det tyska lidandet med en hastighet av trehundra kilometer i timmen är det kanske framför allt en tanke som tränger sig på resenären: hur skulle det vara att behöva stanna kvar, att behöva vara hungrig varje dag, att behöva sova i en källare, att varje ögonblick kämpa med frestelsen att stjäla, att behöva skaka av köld varje minut, att ständigt behöva överleva också det mest svårlevda?

Han tänker inte minst på konstnärerna och diktarna han träffat och talat med i det krossade landet. Han funderar över deras olika sätt att försöka ”mäta distansen mellan konsten och lidandet". Framför sig ser han en ung författare han besökt i en vacker, något förfallen villa i en skog, inte långt från nöden, men ändå helt bortom den eländigaste och smutsigaste sorten av den. Han tänker på bokhyllorna fyllda med klassiker, på de magra hungriga små döttrarna och på potatisen och grönkålen han serverades, som författaren köpt för den nästsista skrivmaskinen. Han minns den unge författarens ord om lidandets lycka.

Det är något tvetydigt över hela det här avsnittet om den unge författaren. Det är tydligt att det här inte handlar om någon de många verkligt hårt drabbade utan om en som har materiella förutsättningar nog för att klara att hålla distansen till eländet. Men vad använder han distansen till? Inte till att ge lidandet en äkta röst utan till att stilisera lidandet till något önskvärt som höjer människan över sig själv. Dagerman kritiserar inte författaren, kanske åtminstone delvis för att han så väl känner att han själv är en privilegierad, en som kan lämna det här landet.

Dagerman minns sitt möte med en målare och denne målares ord:”Men om jag målar ruiner, gör jag det för att jag tycker de är vackra, inte för att de är ruiner. Det finns massor av fula hus som blivit skönheter efter bombardemangen.” Är detta cynism eller är det ett sätt att uthärda eländet? Dagerman låter oss läsa de här orden utan att ge någon kommentar. Vi som läser kan inte heller döma, för vi lever inte där uthungrade och frusna bland ruiner.

Dagerman tänker tillbaka på ett romankapitel skrivet av en ung författare i direkt anslutning till ”det nyss tilländalupna lidandet”. Han tänker på att detta att sätta ord på lidandet så snart efter att det genomlevts är något ovanligt. Kapitlet handlar om den sista eftermiddagen i en spårvagnskonduktörs liv. Han finner sitt hem tomt och ger sig ut för att leta efter de sina och kommer till en underjordisk station där de vid ett bombangrepp ”bränts ihjäl till oigenkännlighet tillsammans med tusentals andra”. Någon hälsar konduktören med ”Heil Hitler”, han blir rasande, kastar sig i blind vrede över den hälsande och blir ögonblicket därpå nedskjuten. Dagerman fortsätter så här:

Det är ett bister och frostigt utdrag ur en kommande roman, ”Finale Berlin”, som förefaller att bli en lidandets kollektivroman, en tolkning av det fruktansvärda lidande, den bombades, som är gemensam egendom för varje tysk storstadsbo och fortfarande lever i i sinnena som bitterhet, som hysteri, som livleda, som kärlekslöshet.

Finns den här romanen? Kom den någonsin ut?

Planet stiger och Dagerman tänker på en kvinna tre tusen meter under sig, en kvinna som försöker skriva romanen om koncentrationslägerfångarna. Det är inte om sig själv hon skriver utan om sin man, som suttit åtta år i Dachau och ”blivit gubbe tjugo år för tidigt”. Han förstår inte att hon vill skriva om hans lidande. Och vännerna förstår inte heller, inte han som nyss kom tillbaka ur sovjetisk fångenskap, han som blivit en ”fanatisk ryssvän, därför att han inte blev skjuten vid tillfångatagandet”, och inte Anny som suttit tre år i politiskt tukthus, nej hon förstår henne inte heller. Men kvinnan vill ändå göra det, men hon har ännu bara en enda hemsk episod i sin roman och hon får aldrig veta något mer.

Distansen är för kort mellan dikten och det lidande som varit störst, först när lidandet har blivit ett renat minne kan det vara tid. Och ändå hoppas hon fortfarande, varje gång hon är ensam med honom hoppas hon få höra de ord som skall ge henne kraft att doppa sin penna i lidandet.

Kanske talar Dagerman i den här sista artikeln från sin resa också om det han själv försökt åstadkomma med texterna om det söndersmulade Tyskland och dess människor. Han frågar sig om det alls är möjligt att ge ord åt det han sett och upplevt. I slutraderna tittar han ner mot staden Bremen, där den ligger insvept i mörker:

Det sargade Bremen ligger dolt under tjocka tyska moln, lika ogenomträngligt dolt som det stumma tyska lidandet. Vi flyger ut över havet och tar farväl av det höstliga, bottenfrusna Tyskland på detta rullande marmorgolv av moln och måne.

•

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka på Wolfgang Borchert här. Han dog hösten 1947, kanske samtidigt med att ”Tysk höst” kom ut. Och när Stig Dagerman gjorde sin resa genom Tyskland, så levde han ännu och skrev med döden stånkande i nacken om lidandets nu.

Tänk om de hade träffats.

•

Här finns länkar till mina tidigare texter om ”Tysk höst”:

Tysk höst

De hängdas skog

I den finlandssvenska tidskriften Kontur finns i det senaste numret (3-4, 2008) ett utdrag ur en roman av Mikaela Sundström, ”De vackra kusinerna”. Den kommer ut nu i dagarna, i oktober står det.

Jag läser början av kapitel 1 för er:

Du vet hur de ser ut. De här ungarna som är alltför bleka. I vinteroveraller och syntetstövlar från billighetsvaruhusen. Minns du också lukten av barns våta ytterkläder? Hur tunga vantar blir i blötsnö och hur kalla handleder man får? och hur ohyggligt mörka och tröstlösa de här eftermiddagarna är? När man leker och leker och leker, i den där grusblandade våta snön. Det förändras inte, allt sådant får vi dras med. Det undslipper oss inte, vi ser det genom smutsiga bussfönster och om vi anstränger oss en aning ser vi det fast vi blundar. Det är oförändrat, vi behöver inte hänge oss åt nostalgi heller.

Ögonblick ur min egen barndom bryts loss med hjälp av dyrken som finns i Sundströms text: Jag minns den där gången på vintern när mina småbröder och jag var med Mamma på Lagaplan och handlade – ja, det var i Bagarmossen det här. Det var sent eller i alla fall mörkt och det var vinter. Mamma var inne i affären medan Kudda och Axel och jag åkte kälke i den lilla backen utanför. Det var så mörkt att vi knappt kunde se varandra om vi inte höll oss tätt ihop. Plötsligt var Axel borta, Kudda och jag blev rädda. Mamma kom ut och blev rädd. Vi letade och letade. Det var mörkt och kallt och skinnet i ansiktet stramade. Och rädslan växte. Han var ju så liten, han kunde ju egentligen inte ens prata! Vi gick in i hus, ringde på dörrar, snön och isen på vantarna smälte och vi var rädda. Vi gick ut igen och strax in på nästa ställe. Så öppnades en dörr och ett starkt ljussken flöt ut i trappuppgången. Där inne stod en man och en kvinna och i famnen på mannen satt en liten pojke; jag tyckte han var helt vitklädd. Det var Axel. Efteråt var vi alla lättade, men minnet av faran lämnade mig inte.

Och nu vill jag också läsa början av kapitel 2:

Den mannen talade aldrig om något annat än sina hemtrakter.

Han talade med sådan intensitet att man kunde tro att det handlade om Viborg. Till Viborg längtar vi alla, till de förfallna gränderna, de förfallna och livsfarligt ödelagda stenhusen, till storhetstider och pojkstreck som har sitt alldeles speciella gyllene skimmer.

Jag har aldrig varit i Viborg, men det känns som om jag ganska lätt skulle kunna längta tillbaka dit, till mina vilda barndomsår där…

Jag har precis avslutat läsningen av en märklig roman: ”Livets fest” av Nora Ikstena.

Inte sedan jag för några år sedan läste ”Dagtid, nattid” av Olga Tokarczuk har en roman talat till mig på det här sättet och kanske har de båda romanerna en del likheter. Båda tar ett helhetsgrepp på tillvaron, det handlar inte bara om de människor som befolkar de båda romanerna utan om hur det är att vara människa. Och i båda lägger sig dröm, myt och verklighet tätt intill varandra som vore de lager av genomskinliga tyger. Och avstånden mellan människa, djur, växt och sten är ibland mycket små.

I Ikstenas roman möter vi en dotter, Helena som just står inför att begrava sin mor, Eleonora, en kvinna hon nästan inte alls känner. ”De hade erkänt för varandra att det enda osynliga bandet dem emellan var föraningar.” Hon ser på sin döda mor och upptäcker till sin förvåning att de två faktiskt är riktigt lika:

De var mycket lika varandra, och det var en överraskning för Helena. Hon kände sig som en växt som dragits upp inomhus i en torvkruka och som helt nyligen planterats ut i jorden. Rötternas sköra nät brast och förenade sig med jorden i smärta…

I Salongen har jag alldeles nyss skrivit lite mer om romanen.