I den finlandssvenska tidskriften Kontur finns i det senaste numret (3-4, 2008) ett utdrag ur en roman av Mikaela Sundström, ”De vackra kusinerna”. Den kommer ut nu i dagarna, i oktober står det.
Jag läser början av kapitel 1 för er:
Du vet hur de ser ut. De här ungarna som är alltför bleka. I vinteroveraller och syntetstövlar från billighetsvaruhusen. Minns du också lukten av barns våta ytterkläder? Hur tunga vantar blir i blötsnö och hur kalla handleder man får? och hur ohyggligt mörka och tröstlösa de här eftermiddagarna är? När man leker och leker och leker, i den där grusblandade våta snön. Det förändras inte, allt sådant får vi dras med. Det undslipper oss inte, vi ser det genom smutsiga bussfönster och om vi anstränger oss en aning ser vi det fast vi blundar. Det är oförändrat, vi behöver inte hänge oss åt nostalgi heller.
Ögonblick ur min egen barndom bryts loss med hjälp av dyrken som finns i Sundströms text: Jag minns den där gången på vintern när mina småbröder och jag var med Mamma på Lagaplan och handlade – ja, det var i Bagarmossen det här. Det var sent eller i alla fall mörkt och det var vinter. Mamma var inne i affären medan Kudda och Axel och jag åkte kälke i den lilla backen utanför. Det var så mörkt att vi knappt kunde se varandra om vi inte höll oss tätt ihop. Plötsligt var Axel borta, Kudda och jag blev rädda. Mamma kom ut och blev rädd. Vi letade och letade. Det var mörkt och kallt och skinnet i ansiktet stramade. Och rädslan växte. Han var ju så liten, han kunde ju egentligen inte ens prata! Vi gick in i hus, ringde på dörrar, snön och isen på vantarna smälte och vi var rädda. Vi gick ut igen och strax in på nästa ställe. Så öppnades en dörr och ett starkt ljussken flöt ut i trappuppgången. Där inne stod en man och en kvinna och i famnen på mannen satt en liten pojke; jag tyckte han var helt vitklädd. Det var Axel. Efteråt var vi alla lättade, men minnet av faran lämnade mig inte.
Och nu vill jag också läsa början av kapitel 2:
Den mannen talade aldrig om något annat än sina hemtrakter.
Han talade med sådan intensitet att man kunde tro att det handlade om Viborg. Till Viborg längtar vi alla, till de förfallna gränderna, de förfallna och livsfarligt ödelagda stenhusen, till storhetstider och pojkstreck som har sitt alldeles speciella gyllene skimmer.
Jag har aldrig varit i Viborg, men det känns som om jag ganska lätt skulle kunna längta tillbaka dit, till mina vilda barndomsår där…