Kategori: Litteratur

Pilen

Den sårade skulle gått vilse
i skogen
om han inte hade följt pilen.

Pilen
stack ut ur hans bröst
mer än till hälften
och visade honom vägen.

Pilen
hade träffat honom bakifrån,
genomborrat hans bröst,
och dess blodiga spets
visade honom vägen.

Vilken lycka – vilken stor lycka
att ha en pil som vägvisare
i skogen –

Den sårade visste att från och med nu
. . kunde han inte längre gå vilse
och att det inte heller var så långt kvar.

dikt av Marin Sorescu i översättning av Dan Shafran

foto Cato Lein

Pressmeddelande från Rumänska kulturinstitutet:

Torsdag den 13 november kl. 12.00 tilldelar Rumänska kulturinstitutet Sorescupriset för 2008 till författaren Nina Burton.

”Sorescupriset är ett av de finaste svar mitt författarskap kunde få, eftersom det rör den dialog man kallar europeisk kultur. Jag tycker mycket om prisets inriktning. Marin Sorescu samlade olika genrer i sitt författarskap, liksom rumänsk kultur har varit en korsväg för olika impulser. Och jag tror det är därför båda är så starka” berättar årets mottagare Nina Burton.

Utdelningsceremonin kommer att omfatta ett pristal hållet av Jonas Ellerström, läsningar ur Nina Burtons verk samt dikter av Marin Sorescu i gestaltning av Pernilla August.

Sorescupriset består av 50 000 kronor och en statyett utförd av den rumänska konstnären Koki Constantinescu. Prisjuryn utgörs av Sara Arrhenius, Jonas Ellerström, Gabriella Håkansson, Fredrik Lind och Dan Shafran.

För ytterligare information, vänligen kontakta Eva Leonte: 08-20 74 06 / eva.leonte@rkis.se

Det är november så jag läser ”November”. Det finns många texter som heter just ”November”, men jag väljer just den här, som finns i den schweiziske författaren Peter Bichsels prosatextsamling ”Eigentlich möchte Frau Blum den Milchmann kennenlernen”:

November

Er fürchtete sich und wenn er zu jemandem sagte: ”Es ist kälter geworden”, erwartete er Trost.
"Ja, November”, sagte der andere.
”Bald ist es Weihnachten”, sagte er.
Er hatte Heizöl eingekauft, er besaß einen Wintermantel, aber er fürchtete sich. Im Winter ist alles Schrechliche möglich, Krieg zum Beispiel. Im Winter kann die Stelle gekündigt werden, im Winter erkältet man sich. Man kann sich schützen gegen die Kälte, Halstuch, Mantelkragen, Handschuhe. Aber es könnte noch kälter werden.
Es nützt nichts, jetzt ”Frühling” zu sagen.
Die Schaufenster sind beleuchtet, sie täuschen Wärme vor. Aber die Kirchglocken klirren. In den Wirtschaften ist es heiß, zu Hause öffnen die KInder die Fenster und lassen die Wohnungstür offen, im Geschäft vergißt man seinen Hut.
Man bemerkt nicht, wir die Bäume Blätter fallen lassen. Plötzlich haben sie keine mehr. Im April haben sie wieder Blätter, im März vielleicht schon. Man wird sehen, wie sie Blätter bekommen.
Bevor er das Haus verläßt, zählt er sein Geld nach.
Schnee wird es keinen geben, Schnee gibt es nicht mehr.
Frierende Frauen sind schön, Frauen sind schön.
”Man muß sich an die Kälte gewöhnen”, sagte er, ”man muß tiefer atmen und schneller gehen.” –
”Was soll ich den Kindern zu Weihnachten kaufen?” fragte er.
”Man wird sich an die Kälte gewöhnen”, sagte er zum andern. ”Ja, es ist kälter geworden, November”, sagte der andere.

Kanske finns den här texten i svensk översättning, men jag har den i alla fall inte här, så jag sätter ihop en översättning som ett slags fingerövning för att värma upp de frusna novemberfingrarna:

November

Han var rädd och när han sade till någon: ”Det har blivit kallare”, förväntade han sig tröst.
”Ja, november”, sade den andre.
”Snart är det jul”, sade han.
Han hade köpt eldningsolja, han ägde en vinterrock, han hade vad han behövde för vintern, men han var rädd. På vintern är man förlorad. På vintern är allt hemskt möjligt, krig till exempel. På vintern kan man bli uppsagd, på vintern blir man förkyld. Man kan skydda sig mot kölden: halsduk, rockkrage, handskar. Men det kanske blir kallare.
Det tjänar ingenting till att säga ”vår” nu.
Skyltfönstren är belysta, de förespeglar värme. Men kyrkklockorna klirrar. I restaurangerna är det varmt, hemma öppnar barnen fönstren och lämnar ytterdörren öppen, i affären glömmer man sin hatt.
Man märker inte hur träden tappar löven. Plötsligt har de inga längre. I april har de löv igen, kanske redan i mars. Man kommer att se hur de får löv.
Innan han lämnar huset, räknar han igenom sina pengar.
Snö blir det ingen, snö finns det inte mer.
Frysande kvinnor är vackra, kvinnor är vackra.
”Man måste vänja sig vid kölden”, sade han, ”man måste andas djupare och gå snabbare.” –
”Vad ska jag köpa till barnen till jul?”, frågade han sig.
”Man kommer att vänja sig vid kölden”, sade han till den andre. ”Ja, det har blivit kallare – november”, sade den andre.

PS I Salongen finns nu en ny text i vår novemberserie om eller kring Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen". Stig in och läs! Och vill du bidra med en egen herrarna-i-skogen-inspirerad text, så hör av dig.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att återkomma till George Steiners bok om tänkandet och dess förening med sorgen, men nu vill jag ändå redan säga några ord om den första ”meditationen” av de tio.

Steiner talar om tankens möjlighet att leka med allt – ”det finns ingenting allvarligare och på sätt och vis hemlighetsfullare än leken”, skjuter han in i en parentes. Han talar om dess möjlighet att bygga teorier om tidens vara eller icke-vara, om dess ändlighet lika väl som om dess evighet. Med tanken har människan möjlighet att ändra också det förgångna, skriver Steiner och tillägger: ”Det mänskliga minnet utför det tricket dagligen.” Vi kan bygga upp idéer om universums kölddöd lika väl som vi kan argumentera för det eviga livets existens och för återuppståndelsen – ”vilken hemsk tanke” – eller för cykliska förlopp där allting återkommer i evighet. Tankens oändlighet är ett avgörande kännetecken för det specifikt mänskliga. Men varför är allt detta förbundet med sorg?

Tankens oändlighet är en ofullständig oändlighet, säger Steiner. Vi kommer aldrig att veta hur långt vår tanke når i förhållande till verklighetens helhet. Kanske ryms allt det som vi ser som en oändlighet i en inskränkt eller barnslig fiktion. Hur länge var inte jorden platt för människorna? Mitt inne i hjärtat av tankens ström finns tvivlen och oron: Kanske är allt detta ett intet, en illusion.

Det här är en tunn bok som handlar om varför tänkandet skapar sorg. Det franska originalet bär titeln ”Dix raison (possibles) à la tristesse de pensée”. Boken finns också i en tvåspråkig fransk/engelsk utgåva och sedan 2006 finns den också på tyska. Författaren till boken är George Steiner och som utgångspunkt för sina tio kortessäer eller meditationer över tänkandets sorgebringande väsen har han ett stråk ur Friedrich von Schellings tankevärld. Boken börjar också med ett Schellingcitat:

Dies ist die allem endlichen Leben anklebende Traurigkeit, die aber nie zur Wirklichkeit kommt, sondern nur zur ewigen Freude der Überwindung dient. Daher der Schleier der Schwermut, der über die ganze Natur ausgebreitet ist, die tiefe unzerstörliche Melancholie alles Lebens.

Nur in der Persönlichkeit ist Leben; und alle Persönlichkeit ruht auf einem dunklen Grund, der allerdings auch Grund der Erkenntnis sein muß.

Översättningsförsök:

Detta är den sorg som häftar vid allt ändligt liv, en sorg som emellertid aldrig blir till verklighet, utan enbart tjänar som en evig glädje över övervinnandet. Därav svårmodets slöja, som är utbredd över hela naturen, därav allt livs djupa oförstörbara melankoli.

Bara i personligheten finns liv; och allt det personliga vilar på en dunkel grund, som förvisso också måste vara grunden för insikten och kunskapen.

I efterordet beskriver den tyske författaren Durs Grünbein den här boken som en metafysisk dikt eller som ett stycke tankemusik, en variation i tio satser på ett tema av Schelling.

Steiner jämför det dunkel som vidhäftar det mänskliga tänkandet med bakgrundsbruset eller bakgrundsstrålningen från Big Bang. Tänkandet är genomträngt av känslan av dess egen fruktlöshet. Det begränsas i allt av språket. Och till sist för det alltid ut i intet. Ändå är tänkandet värt all vår ansträngning.

I inledningen skriver Steiner att tänkandet aldrig lämnar oss, inte ens i sömnen och drömmen. Möjligen kan vi för korta stunder ”hålla tanken” som vi håller andan, men detta är inte alls säkert.

Och så är vi framme vid början av boken: I de tio texter som följer vill Steiner undersöka eller meditera över varför tänkandet för till sorg, varför inte till glädje.

Jag stannar här idag. Så småningom – när jag har börjat smälta innehållet – återkommer jag till Steiners bok här.

Återstår bara
att läsa och läsa
tills man får kunskap om det
som ingenstans står skrivet,
absolut ingenstans;
som kan skrivas med kilskrift
på en tavla av lera
eller med fågelns näbb,
på flykt från sina hemtrakter.

dikt av Regina Derieva i tolkning av Bengt Jangfeldt