Kategori: Litteratur

Jag fick just ett brev från Wien som berättar att poeten Elfriede Gerstl är död:

traumstörung

in ein grosses schlafloch
schleicht sich ein kleines gedicht
glaubt sich jederzeit willkommen
wollte lieber weiterträumen
von einem heissen fest
. . . . . . . . . . . unter kokosbäumen

…

Ett översättningsförsök:

drömstörning

in i en stor sovgrop
smyger sig en liten dikt
tror sig alltid välkommen
ville hellre drömma vidare
om en het fest
. . . . . . . . under kokosträd

…

Herbert J. Wimmer har samlat några pressröster om den bortgångna poeten:

Dokumentation: Stimmen über Elfriede Gerstl 1932-2009

PS Här är några av mina tidigare Gerstl-inlägg under pausträdet:

Droschl: Gerstl

Elfriede Gerstl: mein papierener garten

Att hota ur ett underläge

Elfriede Gerstl: schöner tot sein

Gerstl & Wimmer

Elfriede Gerstl – Lyx

Livet från Gerstl-sidan igen

Wiensk frukost

Elfriede Gerstl – min ihopfällbara skog

Och här finns en text jag skrivit om Elfriede Gerstl för Salongen:

Elfriede Gerstl

För en liten tid sedan, närmare bestämt för så där tre veckor sedan började jag läsa Péter Nádas’ lilla bok ”Egen död”. Jag läste riktigt sakta och stannade också upp lite extra på de många nästan helt vita sidorna, som bara rymde en eller två meningar. Så här till exempel ser sidan 40 ut. Vitt fält – Jag stod bredvid mig själv med min glädje. Större vitt fält. Jag ”läste” det vita också. Trots detta mitt långsamläsande var jag snart igenom boken. Och omvänt trots: Efteråt kändes som om jag tillryggalagt en mycket lång sträcka.

Eftersom jag kan tänka mig att alla inte har lust att klicka på länken i texten ovanför bilden, så vill jag ge en ultrakort beskrivning av innehållet i boken:

En man i femtioårsåldern drabbas en dag av en hjärtattack. Han kastas in i ett tillstånd som kan beskrivas som ”andra sidan” och där stannar han i ett par minuter. Läsaren får följa hans tankar och upplevelser inifrån denna andra sida.

Bokens text är oerhört tät. Nästan varje litet stycke berättar något väsentligt om tillvaron. Och det märkliga är att denna bok om en människa som under smärta, vånda, panik och ångest går igenom döden har så mycket friskhet och kraft, ja nästan något euforiskt i sig. Efter läsningen var jag både matt – av kraftansträngningen – och upprymd.

Jag läser ett stycke från gränsen, från kulmen:

Jag vet att jag nu är i färd med att dö. Det fyller mig varken med glädje eller med sorg. Inte heller med någon från förr bekant känsla. Men jag glömmer inte heller något. Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. Dödens nutid känner inte längre gränser vare sig i tid eller rum. Jag vet vad som kommer att hända, jag kan se det om jag vill, och jag vet mycket väl vad som hänt.

Jag tar ett litet språng genom texten – en halv sida ungefär – och fortsätter att läsa för er:

I tidlösheten finns ingen plats för glömskan. I brist på bättre brukar man säga att man i dödsögonblicket låter sitt livs händelser passera revy baklänges. Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen en klar överblick över det, ty i tidlösheten finns ingen plats för minnet heller. Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.

Jag tittar på de lysande nycklar Nádas kastar till mig: ”kronologin öppnar sig”, ”i tidlösheten finns varken glömskan eller minnet”. Tack!

…

PS Ervin Rosenberg har översatt boken från ungerskan till en glasklar svenska.

Jag läser Giuseppe Ungaretti igen och idag vill jag våga mig på att översätta en av hans dikter. Svårast tycker jag att de fyra sista raderna är…

Silenzio

Conosco una città
che ogni giorno s’empie di sole
e tutto è rapito in quel momento

Me ne sono andato una sera

Nel cuore durava il limio
delle cicale

Dal bastimento
verniciato di bianco
ho visto
la mia città sparire
lasciando
un poco
un abbraccio di lumi nell’aria torbida
sospesi

….

Tystnad

Jag vet en stad
som var dag fylls med sol
och allt är hänryckning i den stunden

Jag gav mig av därifrån en kväll

I hjärtat stannade
cikadornas filande

Från fartyget
målat i vitt
såg jag
min stad försvinna
kvar blev
något av
en ljusens omfamning i luftens dunkel
svävande

Något i det grymma vårljuset över den skräpiga och bleka marken fick mig igår att tänka på Pier Paolo Pasolini, hans liv, hans hårda öde. När jag var strax över tjugo läste jag romanen om de romerska gatpojkarna ”Ragazzi di vita”. Jag minns inte själva handlingen, men jag har trådar till en stämning kvar, någonting om ”trots allt” och ungdom. Några rader ur baksidestexten tycker jag träffar just detta:

l’avere abbracciato in un unico sguardo, dolore miseria crimine morte, e insieme l’intoccabile freschezza dei ”regazzini”, esplosi come ogni erba a primavera anche su di un terreno infetto.

att med en enda blick ha famnat smärta, elände, brott, död och samtidigt den okränkbara friskheten hos dessa pojkar, som slagit ut i blom på våren som alla örter också på smittad mark.

Av hans filmer minns jag bäst och helst ”Uccellacci e uccellini”, en film som börjar med att en far och son vandrar fram i ett ödsligt landskap längs trista raka vägar i en utkant av Rom. Någonstans där ute i ingenstans träffar de en korp och där får handlingen ett nytt spår, ett spår av dikt. Jag läser nu till min förvåning – eller nej, jag vet inte om jag är förvånad egentligen – att Pasolini själv älskat den här filmen mest bland sina filmer, inte minst för de båda huvudrollsinnehavarna, Totò och Ninetto:

Ho amato moltissimo i due protagonisti, Totò, ricca statua di cera, e Ninetto. Non mancarono le difficoltà, quando giravamo. Ma in mezzo a tanta difficoltà, ebbi in compenso la gioia di dirigere Totò e Ninetto: uno stradivario e uno zuffoletto. Ma che bel concertino.

Jag älskade de båda huvudpersonerna högt, Totò, denna magnifika vaxfigur, och Ninetto. Det saknades inte svårigheter under inspelningen. Men mitt i alla svårigheter hade jag glädjen att regissera Totò och Ninetto: en stradivarius och en liten flöjt. Men vilken fin liten konsert.

Pasolini (född 1922) mördades 1975 på stranden utanför Ostia. (Det var under den tiden då jag bodde i Italien.) Mordet var sällsynt grymt och spektakulärt vämjeligt och avslutades med att liket kördes över med en bil flera flera gånger. Man vet inte om det var en manlig prostituerad eller en (be)sviken älskare som var mördaren eller om mordet var en maffiaaffär.

1980 skrev Fabrizio De André och Massimo Bubola tillsammans den här sången om mordet på Pasolini. Det är De André som sjunger:

Una storia sbagliata

È una storia da dimenticare
è una storia da non raccontare
è una storia un po’ complicata,
è una storia sbagliata.

Cominciò con la luna sul posto
e finì con un fiume d’inchiostro
è una storia un poco scontata
è una storia sbagliata.

Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

È una storia di periferia
è una storia da una botta e via
è una storia sconclusionata
una storia sbagliata.

Una spiaggia ai piedi del letto
stazione Termini ai piedi del cuore
una notte un po’ concitata
una notte sbagliata.

Notte diversa per gente normale
notte comune per gente speciale
cos’altro ti serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

È una storia vestita di nero
è una storia da ”basso impero”
è una storia mica male insabbiata
è una storia sbagliata.

È una storia da carabinieri
è una storia per parrucchieri
è una storia un po’ sputtanata
o è una storia sbagliata.

Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.

Per il segno che c’è rimasto
non ripeterci quanto ti spiace
non ci chiedere più come è andata
tanto lo sai che è una storia sbagliata
tanto lo sai che è una storia sbagliata.

…

Jag översätter bara två rader:

En annorlunda historia för normala människor
en vanlig historia för särskilda människor

Och här är sången – med bilder till, överväldigande bilder faktiskt (om de inte har bytt ut dem.)

Jag har hittat en ”ny” dikt av Paul Celan, som jag nu läser mig in i:

Blume

Der Stein.
Der Stein in der Luft, dem ich folgte.
Dein Aug, so blind wie der Stein.

Wir waren
Hände,
wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden
das Wort, das den Sommer heraufkam:
Blume.

Blume – ein Blindenwort.
Dein Aug und mein Aug:
sie sorgen
für Wasser.

Wachstum.
Herzwand um Herzwand
blättert hinzu.

Ein Wort noch, wie dies, und die Hämmer
schwingen im Freien.

…

Blomma

Stenen.
Stenen i luften, den följde jag.
Ditt öga, blint som stenen.

Vi var
händer,
vi öste mörkret tomt, vi fann
ordet, som kom uppför sommaren:
blomma.

Blomma – ett blindord.
Ditt öga och mitt öga:
de sörjer
för vatten.

Växande.
Hjärtvägg om hjärtvägg
bläddrar fram.

Ett ord till, som detta, och hammarna
svingas i det fria.

Det här är alltså ett försök till en översättning eller tolkning. Jag vill peka ut några ställen jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. Det är ”blättert hinzu” och ”die Hämmer schwingen”. Kanske vill någon hjälpa mig där – eller någon annanstans?

Annars påminner det där sista ”die Hämmer schwingen im Freien” mig både om klingande hammarslag som ljuder över bygden i Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts” och om en mans lyssnade till ljudet av en hammare mot städet i ”Il vecchione” av Italo Svevo.