Kategori: Bilder/bildkonst

Jag kommer nog inte att säga någonting här de närmaste dagarna. Jag väntar tills Londi – förhoppningsvis – mår bra igen.

Londi på en bro i Savica-världen i söndags medan allt ännu var lätt

Igår gjorde sommaren ett (hastigt?) besök här. Bländande sol och upp till 17°i skuggan, ett vinterväder jag förra året gav namnet ”öppet mot söder”. Sådana dagar känns det som om vintern bara finns här på låtsas, som om det egentligen hela tiden är sommar, bara vinden blåser åt rätt håll och dimman håller sig borta, så att solen når ner till marken.

Jag packade ryggsäcken och Londi och jag gav oss av ner mot Sava. Solen glittrade i vattnet och ljumma vindar ströks över oss. Vattenfåglarna lyfte, flög upp och landade och det blänkte i deras fjädrar.

Alltid när jag tittar på pråmarna här ner tänker jag på Günter Grass’ roman Katz und Maus, på de där pojkarna som simmade ut till det halvsjunkna vraket i Danzigbukten och lekte sina vilda hemlighetsfulla lekar där.

Sedan fortsatte vi bort mot Savica, men de bilderna spar jag till imorgon eller någon annan dag…

Nu har vi med några korta pauser levt inne i dimman i flera veckor. Dagen uppe på Veliki lovnik var ett stort fantastiskt guldhål i dimman och i förrgår tittade solen fram en stund och igår förmiddag såg vi de här glimtarna:

morgonstund med en liten guldtand åtminstone

solblänk i höghusrutor

blekblå himmel ett litet stycke från Branimirova tržnica där vi var och köpte honung

Londi letar i lövguldet

annars har det varit grått grått grått. Och någon verklig ändring är nog inte på väg. Nej, det är det inte. Idag ligger dimman som en tät schal som man inte kan skydda sig emot – den ger kyla, den ger fukt och den bommar för blickfältet.

Vi lämnade byn Slani dol och klev in i naturparken Žumberak – Samoborsko gorje:

Till att börja med gick vi genom en härligt prasslande lövskog: bokar, lönnar, björkar, kastanjer, ja, äkta kastanjer och Draženka passade på att plocka med oss några nävar med kastanjer att koka hemma. De andra tyckte att ”säsongen egentligen var förbi”.

Ganska snart var vi uppe på en kam och vi gick där med lagom uppåtlut och lät solen skina på oss.

Och vi såg ut över lövträdsklädda kullar och berg.

Vid Gostinjac Svetog Bernarda tog vi rast och åt våra medhavda smörgåsar. Man kunde köpa öl eller vin men vi tyckte det räckte med vatten och te som vi hade med oss.

Och så knatade vi upp bland bokarna (och säkert andra träd) och nådde toppen Veliki lovnik (Stora jaktmarken) på anspråkslösa 737 meter. Vi såg ändå långt in i Slovenien därifrån, kanske till Arnovo selo, där Londi och jag åt oss så proppmätta härom veckan.

Sedan bar det nerför igen i solskenet bland vackert höstfärgade lövträd. Buba och Londi hade mycket att undersöka längs stigen.

Innan jag kastar mig iväg till dagens plikter vill jag visa en bild från gårdagens vandring i Samoborsko gorje:

I dessa trakter liknar november det som man på tyska kallar ”goldener Oktober” och som i Sverige ofta finns inpressat i slutdelen av ”ljuva september”…