Sårad ängel

Under de senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att betrakta Hugo Simbergs målning Sårad ängel, ja, inte originalet för det hänger i Ateneum i Helsingfors, utan en enkel nätkopia:

Det hela började med att Nataša Jovičić, en god vän till mig är, berättade för mig om sitt mångåriga projekt som har som mål att göra fler och fler målningar tillgängliga för blinda. Hon berättade om sina idéer och metoder och hon använde Simbergs målning som exempel när hon förklarade.

Så här ser modellen ut: till varje målning gör hon fem reliefdiagram med olika aspekter i fokus, till exempel linjespel, centrala motiv eller färger. Till diagrammen skriver hon en förklarande text som ska upplevas absolut parallellt med diagrammen. Konstbetraktaren lägger till en början fingertopparna mot det första diagrammets övre kant och sedan leds fingrarna längs reliefernas linjer, höjder och sänkor med hjälp av rösten i hörlurarna.

Jag har läst hela texten till Sårad ängel och tittat på avbildningar av diagrammen och funderat över hur detta kan te sig för en människa som inte kan se med ögonen.

Vad upplever man? Inte detsamma som en seende väl? Fast å andra sidan så upplever ju ingen seende detsamma som någon annan som ser, så det senare var nog en dum fråga. I alla fall har jag bestämt mig för att gå till Moderna Galerija här i Zagreb för att undersöka vad jag upplever, när jag fingervandrar genom sådana här diagram ledd av en röst. Jag kan tänka mig att det kräver en hög grad av koncentration och mycket energi, men att detta nog gör att bilderna präntas in i minnet på ett helt annat sätt än när man bara tittar lite halvkoncentrerat från den ena tavlan till den andra. Jag tror att det här också kan hjälpa seende att se. Ja, och det är nog så att Sårad ängel är den målning i världskonsten som jag nu känner bäst till. Och jag skulle vilja göra en specialstudie av den förste bårbäraren, han som inte vänder ansiktet mot betraktaren. Det är något gripande över hans lite klumpiga lillgamla gestalt och uttrycket av härdat tålamod i hans lilla tunga ansikte. Jag måste tala med Nataša om honom.

≈≈

PS. Salongen bjuder på en ny text.

Löftets tid

Snön knarrar förvisso ganska hemtrevligt under kängorna men jag vill tänka mig bort ifrån detta skrämmande – javisst, så vackra – sibiriska vinterland. Vintern fyller mig med skräck, alla andra årstider kan jag bli vän med, men detta abstrakta svartvita och dödligt kalla kan jag bara känna oro och rädsla inför.

Den här bilden är från december, ja, till och med från slutet av december, men inte var det vinter, det var en löftets tid:

Snijeg

Nu har det snöat i dagar och allt är insvept i detta vita ludd. Det har snöat på ett stillsamt sätt med stora luftiga flingor i stället för den där isduschen vi hade dessförinnan. Äntligen har vi fått ett riktigt vackert vinterväder. Det blåser inte och det är inte kallare än det som behövs för att snön ska fortsätta att vara snö.


bänkar med tjocka vita dynor i blekt solljus


Londi fryser inte alls trots att hon ännu får gå med naken mage


många bilar döljer så här att de inte har några ”zimske gume”


snörankor

Vackert, men nog längtar jag efter att komma närmare marken med fötterna.

Vintermorgon

Vintern såg först ut att vilja gå förbi vår dörr det här året, men nu är den här, kanske inte med något större allvar, men marken är i alla fall lätt snöpudrad och det är kallt om händerna och det sägs att det ska bli kallare.

Londi tycker förstås att det är intressant med snö, fast ännu bättre är väl de godbitar som döljer sig under snön.

Gryningsljus över soptunnor:

Möte med förhinder med rottweiler:

Hemåt längs Zlarinska:

Något vackert i stället

För att inte frestas att skriva något konstigt som kan väcka olust eller oro (jag menar förstås inte Sabas Trieste) i läsekretsen igen (kanske håller jag på att bli lite skurril eller skum), så vill jag lägga in en länk till en underbart vacker liten film här: Skazka Skazok

av Jurij Norstein