Här har våren exploderat och i luften känns det som sommar, i alla fall fram på eftermiddagen; 20°, det är väl sommar det, åtminstone om man använder en svensk måttstock, fast den kanske jag ska kasta?
Så här vackra är buskar och träd:
Från björk till magnolia. (En variant av ”mellan hägg och syren” kanske.)
I juni förra året föddes idén. Och strax efter mitten av oktober stod vi inför den första repetitionen. Och nu har vi kommit en bra bit på väg.
Det handlar alltså om mina svenskstudenter här i Zagreb och deras Strindbergsprojekt. Först visste vi bara att vi ville spela teater, sedan förstod vi att det just höll på att öppna sig ett lysande tillfälle att spela Strindberg. Jag kontaktade Strindbergs Intima Teater i Stockholm och se teaterchefen Ture Rangström erbjöd oss sitt manus till ”Strindbergs värld”! Tillsammans med min kollega Janica gick jag igenom det och började bygga en egen variant utifrån det som fanns där. Vi behöll fragmenten ur Spöksonaten och Ett drömspel och det ena ur Fröken Julie och sedan la vi till ett fragment ur Fadren och så byggde vi en avslutning av avsnitt ur Liten katekes för underklassen. Tre av fragmenten från Intima Teatern tog vi bort och mellantexterna strök vi också, eftersom de på många sätt är ”platsbundna”. Vi bygger nu egna mellantexter som knyter an till vår värld här. Rättare sagt är det en student som just nu konstruerar dessa texter. De ska vara på kroatiska för att hjälpa publiken in i dramerna. I – den betydelsefulla – bakgrunden finns också en översättargrupp som ger alla fragmenten en ny och fräsch kroatisk språkdräkt. Studenterna ska spela på svenska, men högt uppe på väggen i teatern ska de kroatiska orden lysa för alla dem i publiken som inte förstås vårt nordliga språk. Och om allt går väl kommer vi med oss också att ha en grupp musiker som förstärker midsommarstämningen i Fröken Julie och skapar ett smygande skräckstråk inför Spöksonaten och som bygger kampstämning runt slutstycket.
Sedan oktober har repetitionerna pågått. Ännu har vi varken dräkter eller ”riktig” rekvisita, men snart är vi där. Och alla skådespelarna har trängt långt in i sina roller och replikerna flyter i det närmaste av sig själva och ansikts- och kroppsuttryck blir allt säkrare.
Se här några bilder från förvårens repetitioner:
ur Fröken Julie
Kristin: ”Gick det till på det viset? Nej! Vad du säger!”
Kristin: ”Lovar du det?”
Jean: ”Lovar? När jag säger att jag gör det, så gör jag det!”
°°
ur Fadren
Nöjd: ”Och det ska jag säga, att om inte flickan vill, så blir det inget av.”
°°
ur Spöksonaten
Johansson: ”Är det musikafton, eller vad ska det bli?”
Bengtsson: ”Det är den vanliga Spöksupén, som vi kallar det. De dricker te, säger inte ett ord, eller så talar Översten ensam; och så knaprar de på småbröd, alla på en gång, att det låter som råttor i ett vindskontor.”
Mumien: "Vackra Gojan! Å Jakob är du där? Kurrrre!”
°°
ur Ett drömspel
Magistern: ”Du försöker svänga dig! Du vet det, men kan inte säga det.” (Luggar Officern)
Officern: ”Åh det är rysligt!”
°°
När dräkterna är utprovade planerar jag att visa nya bilder här. Den 18 maj spelar vi i Ljubljana och veckan därpå två gånger här i Zagreb.
Nu är den rätta eller ska jag säga den behagliga tiden för promenader på ”nasip” nere vid Sava. Vår och höst är det som bäst här. På vintern är det grått och fuktruggigt, på sommaren obarmhärtigt hett, för det finns nästan inga träd här, ingen skugga mer än under broarna.
Igår strövade Londi och jag omkring här med Stephanie och Maks och ljumma vårvindar omslöt oss. Bilarna på Most mladosti hördes bara som ett sus, en annan vind.
Londi undersöker markerna
Steph och Maks
Maks är en vallhund från de makedonska bergen Šar planina, en šarplaninac, som har blivit illa behandlad av sina tidigare ägare och Steph håller på att lära upp honom inför en placering i ett gott hem.
en härlig hund
violer av något slag
När vi var i Ozalj gick vi bland annat in på kyrkogården, eftersom Draženka ville söka upp Slava Raškajs grav. Raškaj föddes i Ozalj. Hon var från födelsen dövstum och kom att få sin skolbildning på ett institut för döva i Wien. När hon återvände till hemstaden upptäcktes hennes stora talang för teckning och måleri och hon fick under några år undervisning av den ungersk-kroatiske målaren Bela Čikoš-Sesija.
Slava Raškaj betraktas som den främsta kroatiska akvarellmålaren från tiden kring det förra sekelskiftet. Hennes liv kom att bli mycket kort, hon föddes 1877 och hon dog 1906 medan hon var intagen på en psykiatrisk klinik på grund av svåra depressioner. Hon dog så ung för att livet var för hårt mot henne.
Strax intill ingången till kyrkogården fann vi hennes grav:
Jag har hittat några av hennes målningar och väljer att visa de här tre:
självporträtt
landskap vid Ozalj
näckrosor
Våren är här även om morgnarna ännu är lite kyliga. Londi och jag går våra vanliga rundor, i dessa dagar i sällskap med min syster som är här på besök.
små, mycket små primulor tittar upp ur gräset
Londi hälsar på en ny ”vass hund” på Zmajanska
vårkatt på takterrass