När vi var i Ozalj gick vi bland annat in på kyrkogården, eftersom Draženka ville söka upp Slava Raškajs grav. Raškaj föddes i Ozalj. Hon var från födelsen dövstum och kom att få sin skolbildning på ett institut för döva i Wien. När hon återvände till hemstaden upptäcktes hennes stora talang för teckning och måleri och hon fick under några år undervisning av den ungersk-kroatiske målaren Bela Čikoš-Sesija.
Slava Raškaj betraktas som den främsta kroatiska akvarellmålaren från tiden kring det förra sekelskiftet. Hennes liv kom att bli mycket kort, hon föddes 1877 och hon dog 1906 medan hon var intagen på en psykiatrisk klinik på grund av svåra depressioner. Hon dog så ung för att livet var för hårt mot henne.
Strax intill ingången till kyrkogården fann vi hennes grav:
Jag har hittat några av hennes målningar och väljer att visa de här tre:
självporträtt
landskap vid Ozalj
näckrosor
Jag hoppas att blommorna prunkar på graven så småningom- ett så sorgligt människoöde- men- vilka vackra målningar hon lämnat efter sig. De dör ju aldrig. Självporträttet lyser men det är sorg i ögonen….
Ja, nog är självporträttet väldigt starkt. Det tränger liksom igenom tiden och verkar och är nu.
Floden Kupas krök valde jag för att jag känner igen den så väl, den kröken finns också nu. Och näckrosorna är helt enkelt vackra.
Tack för allt man får vara med om Bodil!