Kategori: Bilder/bildkonst

Jag tillåter mig att (fortsätta) vara lite enformig, men det är så härligt i våra kvarter om morgnarna. Här ser ni något av det Londi och jag gick förbi under morgonrundan:

Igår gjorde vi en betydligt plattare vandring än förra helgen. Vi gick över Most mladosti till Savas södra strand. Det var nästan ett år sedan Londi och jag gick där. För våra medvandrare var det mera vardagligt.

Sava, staden och Medvednica

Vi följde floden västerut, minst tre broar bort: Most slobode, Savski most, en namnlös fotgängarbro (?) och strax före Jadranski most vände vi. Det blåste en varm sydvind, jug, och över himlen drog brokiga, överlastade molnformationer. (Inatt regnade det och temperaturen föll från 22 till 12°). Vandringen blev en stor hundträff: Londi, Buba och Lu hade fullt upp med alla hundmöten.

Efter några timmar gick vi över bron igen och sedan vidare hemåt, tröttna och nöjda:

Nu ska jag snart sluta suga på den här Japetić-karamellen, jag lovar! Men innan dess vill jag visa några uppsluppna lövprasslande Londi-bilder:

Och sista biten av nervägen från berget ur ett Buba-Londi-perspektiv:

Lördagens bergsvandring innefattade förutom sol, värme och vårblommor

också en sista vink från vintern. På nervägen hittade vi ett ganska stort sjok av snö på en skuggig sluttning, en avlång snömassa som till hälften var täckt av löv. Londi och Buba blev mycket intresserade och började att gräva med raska tasstag. De tryckte ner munnarna i snön och ”betade glass” med välbehag.

Och strax intill lyste blåsipporna bland löven och visade att ”nu är det vår”.

Det var som sagt (i förra ”avsnittet”) inte helt lätt att ta sig ner från Lipovec grad. Borgruinen sitter på ett utmanande sätt uppkrupen på en tunn och bräcklig bergstopp. När vi vände oss om efter att ha sicksackat oss ner i det halkiga gruset, tyckte vi att de höga vittrande murarna lutade sig hotfullt över oss.

Fort, fort bort därifrån till planare och fastare marker!

En god stund gick vi hela tiden neråt, men så var botten nådd och vi kunde börja stiga igen och snabbare än väntat var vi uppe på en av Japetićs kammar. Där var det lätt att gå, solen sken och utsikten sträckte sig hur långt som helst.

På ett ställe stannade vi för att med blicken leta oss tillbaka till Lipovec grad. Där!

Men strax gick vi vidare och Buba och Londi trampade på med bergsvana tassar:

Så småningom började det luta nerför igen och vi närmade oss vår rastplats,

Oštrc,

där vi slog oss ner vid ett av träborden, packade upp våra mackor och gick in i gäststugan och hämtade några flaskor Velebitsko, det berömda bergsölet.