Gulddag följer nu på gulddag efter den dimmgrå perioden. Lövhögarna i parkerna prasslar inbjudande. Jag drar fötterna genom dem och Londi nosar efter bröd och annat gott.
Alla som kan är ute och låter solen lysa på sig. Londi träffar en ny vän och de dansar runt i lövguldet tillsammans:
Trädstammarna står till stövelskaften i det gulrödprassliga.
Igår var det vandringsdag igen, fast lite kortare än vanligt. Vi – Draženka, Predi, Buba, Londi och jag – begav oss med bil till Dotršćina i nordöstra Zagreb (Londi och jag bor i sydöstra delen av staden), där det finns bokskogar med inslag av ek och andra lövträd och så finns där en park som vigts åt offren för Ustaša.
Vi gick och gick i det härliga lövprasslet. Den här dagen var det ingen dimma utan solen tog fram allt lövens guld och skapade varma ljusrum omkring oss.
Blick ut ur skogen:
Inne i guldrummet:
Det är Londi som går först på båda vandringsbilderna, om någon skulle undra.
vid Glavni Kolodvor härom kvällen:
Nej, det är nog ändå inte fråga om verkliga paparazzofasoner (från min sida) här, men lite kittlande är det ändå att titta på dessa hastigt tagna bilder så här i efterhand, bilder som avbildar något jag egentligen aldrig såg.
Under vår vanligaste morgonrunda – vi går ofta men inte alltid samma väg – kommer Londi och jag förbi flera kattbalkonger, det vill säga balkonger som gömmer på mycket kattliv. Igår såg det ut så här på en av dem:
Sommarens parasoller står kvar fastän de nu inte längre är nödvändiga för att skydda mot solen, kanske finns de där som trädillusioner. Den svartvita sitter på sin favoritplats och spanar eller blundar.
Nerifrån gatan tittar Londi åt ett annat håll.