Idag har ”Patriotens hus” från ena hållet något orientaliskt över sig trots all dess ägares superkroatiska och ultraslaviska ambitioner. Och under himlen är det vackert.
Vi går förbi. Nyss har vi på andra sidan gatan hälsat på ”Picasso” – ja, han ser ut lite som Picasso – som stolt avslöjat sin hunds dubbla bakgrund. Strax kommer vi att gå förbi huset där Han bor. Nu för tiden ser jag så sällan Henne slinka in genom grinden där. Vart tog de där eviga söndagarna vägen?
Lopudska är en liten lantlig gata som korsar Hvarska, vår gata. Den har fått dyka upp här mer än en gång med till exempel vintriga bananplantor, ”den kroatiske patriotens hus” eller färgglada tvättstreck. Nu ska vi gå några steg i det härliga varma solskenet och betrakta asterprakten i en av de små trädgårdarna. Har ni sett vilket överdåd?
Och se här, nu skojar mobilens kamera med oss och syr oss en vajande blommig solgardin.
Några mil söder om Dajla och Novigrad ligger Poreč. Jag hade trott att jag skulle känna igen något av staden från den där resan för tjugofem år sedan, men nej, allt var ”nytt”. Kanske var det bra? Det går inte att veta. I alla fall flanerade vi utmed dess lugna blanka gator ner till havet och så in i stadens hjärta igen. Det är säkert annorlunda här i juli och augusti och jag föreställer mig att man redan om någon vecka kommer att få svårare att komma åt att njuta av gatstenarnas mjuka blankhet. Jag är svag för just den här sortens gatstenar.
Ett av många orientaliskt-venetianska fingeravtryck i gatubilden:
Det är de här gatstenarna jag talar om:
≈≈≈
PS Det blir lite "pausigt" under pausträdet några dagar igen. A presto!
Det blåser en häftig vind genom mitt liv och jag har all möda att hålla balansen. Något går väldigt fort, men egentligen inte tiden, inte om man tänker sig den som en linje. Kanske är ”fort” dessutom fel ord. Ska jag säga ”kompakt” i stället? Livets klot är sprängfyllt med inre och yttre ”händelser” och det rullar för mig.
Igår var vi, ett serbiskt-kanadensiskt-österrikiskt-kroatiskt-svenskt väninnegäng, på Wallpeoples manifestation vid Teknički Muzej här i Zagreb för att titta och för att sätta upp några bilder och en text.
Wallpeople is a collaborative art project based in Barcelona that invites people to create and be part of a unique moment in a specific urban space. The objective is to compose a unique work and made by all.
Vi kom inte samtidigt alla sex (Kanada och Sverige var naturligtvis duktigt först och ändå kom vi en halvtimme senare än vi bestämt), så vi som kom först satte oss i en bar och plötsligt satt vi alla där och sedan gick samtalen i en tät ström och vi glömde bort tiden. Vi var visst intensivt medvetna om utställningen på andra sidan gatan och vi kunde följa hur bildmängden på Teknički Muzejs vägg växte, men vi märkte inte att tiden samtidigt gick och vi glömde att det hela bara fick pågå i tre timmar. En kvart före nedplockningen rusade vi över gatan och klistrade upp våra bilder och texter. Haha!
Sedan åkte bilderna ner och packades ihop. På väggen fanns bara den här texten kvar, en text som inte fått avslutas, men som inte heller kunde tas ner: Nadam se da… (Jag hoppas att…)
I Galerija Klovićevi dvori uppe i Gradec pågår sedan slutet av mars en Picassoutställning. Igår var jag där tillsammans med Daniela och vi fick en privat och mycket initierad guidning av en av hennes italienskstudenter. Målningarna, skulpturerna och fotografierna kommer från Picassomuseet i Paris som låter verken vandra runt i världen medan museet restaureras; ”sono furbi i francesi”. Vi fick oss den store konstnärens livshistoria serverad medan vi vandrade genom de olika epokerna i hans konst. Mellan målningarna glodde de två svarta ögonen på oss om och om igen från fotografier delvis tagna av ögonens bärare. Det var förbjudet att fotografera och hårt bevakat, så jag tog bara en bild, men den visar jag inte här.
Utställningens frontansikte är en målning som föreställer Dora Maar, fransk fotograf med delvis kroatiska rötter. ”Den enda av Picassos kvinnor som nådde upp till hans intellektuella nivå.” Jag visar er henne så här:
När jag kom hem och tog min runda med Londi gick jag förbi grinden till min Picassogrannes hus. Han vinkade inifrån trädgården och ropade ”bok” medan hans stora best till hund försökte överrösta honom. Han har just de där svarta Picassoögonen som stirrar hål i världen och egentligen har han Picassos kroppsbyggnad också. En dag ska jag fråga honom om han vet om det.