Det är isigt ute men ljuset är varmt och alla de förgyllda björklöven ger ett särskilt skimmer åt dessa dagar.
Vi går här under morgonens bladguld.
Det här kunde väl också passa under rubriken ”Svenska bilder” – nästan lika bra som det Snoilsky skrev eller det som Hasse och Tage gjorde film om eller av. Även om det bara är en bild.
Det blåa är mina föräldrars bil i Varberg och den befjädrade är enligt min mor en bergsuv som ”börjar bli känd i bygden som en mycket social person, ung och lite oerfaren” och denna lilla uv söker alltså ibland skydd undan dåligt väder på just denna plats.
De här bilderna är från i lördags timmarna innan hösten kom och la sitt köldlås över allt. Jag gick en runda utan mål kors och tvärs genom Gradec jagande efter en jämnvikt jag inte kunde hitta. Lägenheten är så tom och jag är hemlös utan Londi. Det är bara att erkänna. Och ändå var staden förstås vacker.
Kamenita vratas mörka ingång skymtar i bildens centrum:
I fonden tornet Kula Lotrščak:
Jag har just inte mycket att berätta i dessa dagar och glad är jag för det – och lite matt är jag också. Vi lever med försiktigt nedskruvade förväntningar, Londi och jag. Stunden är lugn och gatan bär oss. Hösten bjuder på stora röda rosor, som på långa stänglar utmanar himlens blåa. Stolpar och trådar och stuprännor underordnar sig prakten. Jag försöker inte att klippa bort det fula, för det sköna behöver inte min hjälp.