Rosornas tid

Jag har just inte mycket att berätta i dessa dagar och glad är jag för det – och lite matt är jag också. Vi lever med försiktigt nedskruvade förväntningar, Londi och jag. Stunden är lugn och gatan bär oss. Hösten bjuder på stora röda rosor, som på långa stänglar utmanar himlens blåa. Stolpar och trådar och stuprännor underordnar sig prakten. Jag försöker inte att klippa bort det fula, för det sköna behöver inte min hjälp.

Kommentera