Skulpturer av Vojin Bakić

I Novi Zagreb, den nyare stadsdelen söder om Sava ligger Muzej suvremene umjetnosti (Museum för samtidskonst). Där finns just nu en retrospektiv utställningen av skulptören Vojin Bakićs verk.

The Museum of Contemporary Art presents the first retrospective exhibition of the works by Vojin Bakić (1915–1992), one of the most important Croatian abstract sculptors. The aim of the exhibition is to critically analyze and interpret Bakić’s work in the context of Croatian and European modernism in the second half of the 20th century. The exhibition will show the emergence process of Bakić’s abstraction—from a recognizable motif, to the radical reduction of the form, brought down to an abstract symbol at turbulent times when one had to struggle to materialize one’s own vision. The exhibition will display the works that are most important in order to understand Bakić’s creative development in regard to the social and political conditions in which he was creating. The display will include sculptures, drawings, sketches, monument models, photo enhancements, documents and film material. Läs mera här.

Många av Bakićs monumentalverk har på senare, det vill sig postjugoslavisk, tid fått förfalla eller förstörts, eftersom de av vissa inte ansetts/anses passa in i den nya kroatiska staten.

Utställningen visar skulpturer, teckningar, fotografier och modeller av omfångsrikare verk samt filmer. Det som jag greps mest av var de fulla formerna och kompaktheten i vissa verk. Här är en av Bakićs tjurar. Tjuren är ett motiv han ofta kommer tillbaka till och då handlar det oftast om en tjur som formmässigt reducerats till själva kraftanhopningen och framtungheten i kroppen.

En annan av mina favoriter på utställningen är detta märkligt slutna huvud som föreställer kompositören Vatroslav Lisinski. Hemlighetsfullt vilar ansiktet mellan uttryck och uttryckslöshet. Man får lust att kalla uttrycket ”intryck” om inte det ordet redan varit upptaget för något annat. Och i munnen finns en ton. Det ser man och kanske hör man den svagt.

På en bänk ligger en rad huvuden. Ett av dem ler eller småskrattar det kanske till och med? Leendet blir större eller mindre beroende på ur vilken vinkel man betraktar huvudet, men hela tiden lever huvudet i sin egen värld, en värld av stolt skygghet och fridsam omutlighet.

Allra vackrast tycker jag att denna kropp eller torso är. Den verkar finnas där för betraktaren att vila i.

Väggen

Igår eftermiddag ägnade jag en stund åt att titta på en vägg medan Londi luktade på marken framför den. Ja, så kan man också tillbringa sina ögonblick.

Det här huset står vid Lopudska, en liten gatsnutt inte långt härifrån utmed vilken de flesta av husen är från bytiden. Den här väggen sitter på ett av de små uthusen som står vid det ena gathörnet. Är det vass man ser här mellan leran? Och det verkar vara en brädvägg innanför. Sprickorna i putsen skapar ett slags landskap. Ja, förfall, fast solljuset på de uråldriga materialen bär något försonande i sig.

Uppe i Šestine

Šestine är en by som är belägen På Zagrebs nordsida, på sluttningen upp mot Medvednica. Ett attribut i traktens folkdräkt, det färgglada paraplyet, har kommit att bli en av symbolerna för staden Zagreb. På Dolac och även på andra marknadstorg har parasollerna samma färger och mönster.

Igår sken solen intensivt och vårlikt på berget och lockade oss till en promenad bland vingårdarna och fruktträdgårdarna i skogsbrynet ovanför byn.

Till sist slog vi oss ner på restaurangen Šestinski lagvićs terrass och drack en kopp kaffe i solskenet, medan vi småpratade och tittade ner i dalen.

Nätter mellan dagarna

Kvällarna och nätterna är ljumma, det enda en aning vintriga är mörkret, fast man kan ju helt enkelt låtsas att det alltid är lite senare, att man just missat sista spårvagnen och obekymrat struntar i det.


uppför Radićeva


blick från Gradec mot domen