I Novi Zagreb, den nyare stadsdelen söder om Sava ligger Muzej suvremene umjetnosti (Museum för samtidskonst). Där finns just nu en retrospektiv utställningen av skulptören Vojin Bakićs verk.
The Museum of Contemporary Art presents the first retrospective exhibition of the works by Vojin Bakić (1915–1992), one of the most important Croatian abstract sculptors. The aim of the exhibition is to critically analyze and interpret Bakić’s work in the context of Croatian and European modernism in the second half of the 20th century. The exhibition will show the emergence process of Bakić’s abstraction—from a recognizable motif, to the radical reduction of the form, brought down to an abstract symbol at turbulent times when one had to struggle to materialize one’s own vision. The exhibition will display the works that are most important in order to understand Bakić’s creative development in regard to the social and political conditions in which he was creating. The display will include sculptures, drawings, sketches, monument models, photo enhancements, documents and film material. Läs mera här.
Många av Bakićs monumentalverk har på senare, det vill sig postjugoslavisk, tid fått förfalla eller förstörts, eftersom de av vissa inte ansetts/anses passa in i den nya kroatiska staten.
Utställningen visar skulpturer, teckningar, fotografier och modeller av omfångsrikare verk samt filmer. Det som jag greps mest av var de fulla formerna och kompaktheten i vissa verk. Här är en av Bakićs tjurar. Tjuren är ett motiv han ofta kommer tillbaka till och då handlar det oftast om en tjur som formmässigt reducerats till själva kraftanhopningen och framtungheten i kroppen.
En annan av mina favoriter på utställningen är detta märkligt slutna huvud som föreställer kompositören Vatroslav Lisinski. Hemlighetsfullt vilar ansiktet mellan uttryck och uttryckslöshet. Man får lust att kalla uttrycket ”intryck” om inte det ordet redan varit upptaget för något annat. Och i munnen finns en ton. Det ser man och kanske hör man den svagt.
På en bänk ligger en rad huvuden. Ett av dem ler eller småskrattar det kanske till och med? Leendet blir större eller mindre beroende på ur vilken vinkel man betraktar huvudet, men hela tiden lever huvudet i sin egen värld, en värld av stolt skygghet och fridsam omutlighet.
Allra vackrast tycker jag att denna kropp eller torso är. Den verkar finnas där för betraktaren att vila i.
Vilka fina skulpturer! Helt klart verkande i Brancusis anda. Jag tycker att du fångade någonting av hans uttryck i den där bilden av tjuren som du tog i speglingen på metalldörren; det är något dallrande, vibrerande även i de skulpturer som ses rakt framifrån
Hej Anna, ja den här utställningen var en stor upplevelse; jag ska vara uppmärksam på Bakić i fortsättningen. Och genom att jag just läst Horace Engdahls essä ”I det verkliga rummet” fick jag dessutom en spännande sidoupplevelse i detta att iaktta hur utställningsbesökarna ”dansade” runt skulpturerna på just det där försiktiga och diskreta sättet som Engdahl beskriver.
Och ikväll är det ”Noć muzeja” här i Zagreb. Nattöppet och fritt inträde på stadens museer.