Vårens blommiga skåp

Nu står våren här som ett stort blommigt skåp med blåa spegeldörrar. Skulle ett snöfall komma, vore det bara att damma av det lite. Men det kommer nog ingen snö och på lördag nuddar temperaturen kanske vid tjugostrecket, har det sagts.

Londi och jag går gatan fram, Londi nosar i gräset och jag tittar in i trädgårdarna på primulor och påsklijor:

Och gång på gång far blicken upp i det blommande plommonträden. Blicken är en egen fågel:

Och som varje år varje vår frågar jag mig vad detta är för träd eller buske. Kanske har jag fått svar förr, men aldrig lär jag mig…

Sorglöshet, vintält och varm choklad

Vårsolen skiner, några av mina mindre bekymmer har gått upp i rök, så jag har rullat över på sorglöshetens sida i tillvaron. När jag talar om otrygghet är jag inte helt ärlig. Ja, naturligtvis finns otryggheten där, men den talar inte till mitt hjärta, inte nu.

Så här såg det ut i det stora tältet på Trg igår kväll:

Man kallade evenmanget ”Festival ljubavi i vina”, men jag tyckte nog det var bra mycket mer vin än kärlek, fast hur hade det varit om det varit tvärtom? Nå, de tunga balkanmännen (ja, det var mycket fler män än kvinnor i tältet) sålde och köpte sitt vin och stämningen var så där lite återhållet god. Jag blev full i skratt åt allvaret som låg i luften.

Själv gick jag bara rätt igenom tältet och uppför backen mot katedralen. Där tillbringade jag sedan några glada timmar över varm choklad med vispgrädde och äppeltårta tillsammans med en av mina närmaste vänner här. Amélie heter baren och det här var vår vy när vi kom ut efteråt:

Figur av Zlatko Bourek

Idag får ni ursäkta mig för min slapphet. Jag vet nästan ingenting om det jag tänker visa, mer än att konstnären bakom den vilda varelsen här är Zlatko Bourek, kroatisk-judisk regissör, grafiker, målare, tecknare m.m. från Slavonien.

Ett kap från årets Noć muzeja…

Till I. – om Tarkovskijs ”Nostalghia”

Igår eftermiddag såg jag ”på prov” Andrej Tarkovskijs film Nostalghia här hemma i balkongrummet. Jag skulle leta efter skillnader mellan den ryska och den italienska själen och detta ville jag försöka se genom feberslöjorna…

Här är, för ordningens skull, filmens handling i korthet på engelska och tyska. Se den kan ni göra här – textad på portugisiska fast kanske hittar ni något annat textspråk.

Ett litet stycke in i filmen bestämde jag mig för att ”involvera” mig själv som bild i den, inte som egotripp, man ser nog knappt att det är jag, utan för att vara innesluten i den.

Jag känner igen de där gamla italienska sänggavlarna av smidesjärn från besöken i den lilla byn Santa Maria del Ponte i Abruzzo i min ungdom. Och filmens återblickar på det ryska landskapet känner jag nog igen från Sverige, från Dalsland kanske. Det finns sådana backar och sjöar i ett dunkelt suddigt ljus där.

Kunde man tänka sig Italien som kultur och Ryssland som natur och människorna som formade av detta? Jag vet inte. Och finns det skillnader mellan yta och djup? Mellan smärta och ja, vad? Lätthet? Går det en linje mellan frihet och tillhörighet, mellan individualitet och gruppkänsla?

Ofta längtar vi inte efter det vackraste eller ljusaste. Vi längtar inte så sällan efter det som vi tror kanske kan behöva oss. Kan det vara att Ryssland saknade sin poet här i filmen?

Ljuset i filmen är nästan hela tiden grågrumligt, det är ett slags mörkt ljus och egentligen helt oitalienskt om vi vill försöka tala på det sättet. Fast nu har jag upptäckt att Tonino Guerra varit med och författat manus och även haft sin hand i annat. Han är inte någon sådan där ”italiano solare” riktigt väl? Han kommer från trakter i Romagna där det nog också kan finnas ett dimmgrått ljus. Jag läste hans diktsamling E’ Mél på romagnolo i somras. Kanske är han lite rysk, om man vill. Sedan är det ju så att just emiliani och romagnoli i sin självbild gärna ser sig mer som delar av en gemenskap än som individer som helst går sina egna vägar.

Ljuset i filmen är som i Onsjöskogarna i november. Människorna letar efter mod för att kunna se skönheten i det. Men det är inte det, att det inte skulle vara vackert. Det är bara så tungt, man går med ansiktet mot mörk jord.

Nej, det gick inte att se de här skillnaderna egentligen. Inte i den här filmen som är en stämningsmässig helhet och mest miljöer, inne och ute, och ljus eller brist på ljus. Om jag skulle berätta vad jag såg i filmen, så skulle det nog vara något om ljuset. Människorna är där inne och kan inte komma ut, också Domenico när han häller bensin över sig och brinner upp. Det gråa ljuset gör att det inte verkar som någon egentlig handling, utan som något som bara finns där.