Kategori: Bilder/bildkonst

Sedan den 19 november pågår en utställning med bilder av den store kroatiske fotografen Tošo Dabac (1907-1970) dels på det stora museet för samtidskonst i Novi Zagreb, MSU (Muzej suvremene umjetnosti), dels i Arhiv Tošo Dabac vid Ilica. Igår var Christine och jag på MSU och tittade på ”A-Z /Arhitektura Zagreba”, en rad bilder av byggnader i Zagreb av Dabac. Vi tittade noga och entusiastiskt på varje bild och njöt av att identifiera och känna igen eller också av förvirringen över att inte känna igen, över att inte ha sett sådant vi haft framför näsan många gånger. Vi bestämde oss för att rikta blickarna högre uppåt huskropparna i fortsättningen, särskilt om vi går utmed Martićeva från korsningen med Draškovićeva.

Möjligen lite ologiskt vill jag nu visa en interiör:

Kavana Neboder, Bernardo Bernardi, projekt interijera, 1959, Ilica 1

(neboder=skyskrapa)

Dagarna flämtar fram förföljda av kvällarna och nätterna som är mycket längre och mäktigare. Ljuset sitter i lamporna. Mörkret och grådasket håller resten av platserna. Och jag har mycket lite att säga.

Radićeva en kväll i början av december

Just nu pendlar jag mellan ett starkt behov av att gå ut på kvällarna och en total brist på energi för att göra det. Igår kväll vann den vitala sidan och jag lät mig lockas med av Daniela till invigningen av en konstutställning på Istituto Italiano di Cultura, en utställning med blyertsteckningar, tapetbitar och fotografier av Donatella Spaziano.

Vi lyssnade på en introduktion av en konstvetare och skålade sedan i spumante. Och så gick vi runt och tittade. Grundtonen i det hela låg i det dekorativa, tyckte jag, men kanske inte så många av de andra. Bilderna prydde lokalens väggar. Daniela pratade med både konstnären och konstvetaren och jag försökte ta lite bilder, men lyckades inte så värst, fast plötsligt hittade jag ett intressant foto som utstrålade både värme och något gåttfullt. Det verkade visa en kropp som försvinner eller har försvunnit. Jag tog bild efter bild och kanske blev det till slut lite bra?

Och här får ni ett slags ”förklarande” bild som komplement:

Jag ansträngde mig också en del för att fånga evenemangets mest speciella besökare, sannolikt en utställningshabitué, som gick på mjuka tassar med lätt klirrande klor över parketten, men hon var nästan lika svårfotograferad som Londi och nollställde gång på gång sitt uttryck, vände bort huvudet eller gjorde sig suddig.

Till min legendariska födelsedag fick jag bland mycket annat en fantastisk fotobok som heter National Geographic – Croatia from Above med bilder av Davor Rostuhar. Jag vet dessutom bakvägen att boken är köpt hemma hos fotografen av hans mamma, eftersom han själv inte var hemma vid tillfället i fråga. Boken innehåller hundratals hisnande vackra vyer av Kroatien från luften.

Det har hänt att jag bläddrat igenom hela i ett drag, men för det mesta använder jag boken så att jag väljer ut ett uppslag, kontrollerar noga vad det föreställer och sedan låter jag boken ligga uppslagen på det stället i några dagar eller någon vecka. Då och då går jag förbi och tittar en stund. Just nu är det en bild av den lilla dalmatiska staden Primošten som ligger framme. Så här (nej, mitt foto av fotot är inte riktigt rättvisande, men det hade ni nog anat, även om jag inte sagt något):

Här känner jag igen nästan allt från några dagar sommaren 2013 som jag tillbringade i staden. Jag känner väl igen torget som finns just där ön förbinds med land och jag vet de små barerna och restaurangerna där. Gatan upp förbi fiskbaren Garbin – där jag tillbringade många timmar – och vidare till kyrkan Sveti Juraj mer anar än ser man, men jag vet var den löper. Och jag minns att jag gick ett varv utmed strandvägen runt hela ön minst en gång om dagen, så jag vet något om vad man ser ifrån de olika punkterna utmed den linje som skiljer land från hav. Och jag minns dagarnas hetta och de ljumma kvällarna och nätterna. Det blev aldrig riktigt svalt. Och så här på bilden ser jag hur kompakt denna lilla värld är. Sida vid sida, vägg i vägg, hus vid hus, allt är invid allt.

Ja, det är de här dagarna när himlen är huvudpersonen i stadsbilden och allt verkar handla om hur blå denna himmel kan bli. Så här kanske:

Eller så här: