Kategori: Bilder/bildkonst

Under långa tider rör jag mig envist i precis samma delar av staden, men igår avvek jag lite från mitt mönster, eftersom jag hade en lektion i kroatiska – den första på fyra år – förlagd till Krivi put, en ”Biergarten” vid Savska. Jag kom lite för tidigt till mötesplatsen, så jag gick ett stycke in mot centrum längs Savska i solskenet. Framför det stora konstmuseet Mimara blommar just nu en härlig magnolia, så där stannade jag upp:

När jag sedan stod mitt för Mimara vände jag kameran mot husraden på andra sidan Klaićeva, som för övrigt var Danielas gata, när hon bodde här. Något med cykelvägens sväng och huset med det röda tegeltaket lockade mig.

Jag gick upp till punkten där Savska blir till Frankopanska och fyrade av en bild. Någonstans utmed den gatan ligger förresten den svenska ambassaden.

Hela tiden medan jag gick hade jag HNK, Hrvatsko narodno kazalište, till höger om mig. Men så vände jag neråt igen och då hamnade teatern förstås på vänster sida och jag fann en punkt där jag kunde få in hela byggnaden i bilden:

Det är för övrigt här Duilio dansar.

När jag går hemifrån till spårvagnen passerar jag så här års under denna blomstergardin utanför Bar Royal.

Ofta är himlen då så här blå. I ögonblicken under blomkaskaden är det svårt att önska något mera. För att vilja att önska något krävs väl för övrigt att vi just bygger något, vill någonstans eller att vi är hotade från något håll och behöver önska oss fria från detta hot.

Nu är de plötsligt här, tiderna då det ena trädet blommor vackrare än det andra och jag försöker hålla kvar de härliga blomstren på bilder. Londi och jag går runt i kvarteren och stryker förbi mina favoritträdgårdar.

Här är den med magnolian alldeles invid gatan, trädgården med den röda och den svartvita katten.

Och här på hörnet av Brijunska och Kornatska har vid den med de namnlöst vackra röda blommorna. De lika vackra rosa är också på väg.

Och den annars rätt trista Heinzelova klär sig på många ställen i skummande vitt:

I förrgår tog jag en bild på Londi i solskenet. Efteråt tittade jag på bilden.

Skulle jag beskära den, ta bort en del fult eller ointressant? Bara ha kvar Londi? Nej, tänkte jag till sist, Londi kommer bäst till sin rätt, om hon får ha allt detta andra omkring sig. Hon avtecknar sig som speciell mot omvärlden och den rosa husväggen verkar faktiskt kasta in lite rödton i hennes päls. Och skuggan ligger bra i gräset. Och man anar något om vart hon kan vara på väg.

Vi tittar på ännu en av Tošo Dabacs zagrebska stadsbilder. Jag väljer lite egotrippat – ni ska strax få se vad jag menar med det – en bild som föreställer Viktor Kovačićs byggnad som nu inrymmer Nationalbanken. Se här:

Byggnaden ser mäktig och ren ut och samtidigt är mörkret som omger kolonnerna lite farligt. Det hela ges en mänsklig dimension genom de tre gestalterna framme till höger i bilden, som får agera ”Gastgeber des Bildes”. Detta uttryck har jag lärt mig av en fjärran väninna och det betyder att avbildningar av byggnader, gatumiljöer eller landskap ingjuts ett förhöjt liv genom att en människa, en hund eller en katt eller ett litet sällskap av sådana varelser får stå i ett hörn eller röra sig över bildytan. Jag är ganska säker på att Dabac visste mycket om detta med ”Gastgeber des Bildes”. Hans bildvärdar dyker gång på gång upp i hans bildvärldar.

Nu ska jag vara lite odräglig, men det tål ni. Här är min bild från härom året av samma byggnad. Vinkeln är slumpvis eller av någon tänkbar orsak ungefär densamma. Och jag lät Londi ta rollen som ”bildvärdinna” och den skötte hon på sitt eget sätt.