Denna avbildning av den hotfullt spända himlapällen över Gajnica igår kväll får spela pausmärke några dagar. Och jag vill tillägga att inte en droppe föll ur denna himmel, allt höll andan eller sögs tillbaka och stannade däruppe i molnen.
Kategori: Bilder/bildkonst
Varbergsbilder, födelsedagar
Jag tror det kan passa med några sommarbilder från Varberg en dag som denna, för Pappa fyller 90 år idag i Varberg. Och vi sågs ju senast den där veckan i juli, då det såg ut så här.
kallbadhuset
fästningen
Och jag låter mitt eget födelsedagsfirande kulminera och (äntligen) avslutas med stor fest här på Hvarska 10 just denna dag.
Ett vykort
Det är inte ofta jag får vykort numera och jag tittar extra noga på de få jag får. Jag antar att de flesta av er inte heller hittar vykort i brevlådan mer än kanske högst ett par gånger om året.
Härom dagen kom ett särskilt fint:
nedtill står det egentligen Faakersee men det kan vi inte se här
Jag läser lite på baksidan:
Ganz so hübsch verschlafen ist es bei uns in Bad St. Leonhard zwar nicht, aber Erinnerungen an dieses typische ländliche Österreich meiner Kindheit weckt es schon.
Texten talar samma språk som bilden och båda passar in i den här speciella vykortssällsyntheten och de minner om en tid som nyss var här, men nu är nästan helt försvunnen.
Från paradisen
Nu vill jag att vi vältrar oss lite i världens skönhet igen. Se här – ännu en gång – två av min sommars platser. Den första och för mig djupast kända är Vrboska på Hvar. Jag tror mer än en av er börjar bli rätt hemma vid de här vattenspeglarna och de skönt åldrade husen.
Här kan ni också betrakta den lilla, nästan cirkelrunda ön med den mäktiga palmen och de låga, välklippta häckarna. Londi och jag passerade genom detta panorama om och om igen under de nästan två veckor då vi vistades i byn. Längst ut till höger ser ni de vita parasollerna vid vårt kafé Dalmatino, som vi skänkte kanske en timme av varje vår förmiddag. Varför byta, när man hittat det bästa?
Den andra platsen snuddade vi bara vid under hemresan från Hvar och skönheten här är av ett helt annat slag; inlandshärlighet, marker i stället för byggnader och ett obestämt stråk av något mera nordligt. Landskapet vid den iskalla floden Gacka vid den lilla, genom kriget ganska avfolkade, staden Otočac i landskapet Lika utstrålar en tidlös stillhet som inbjuder till andakt och vilande blick.
Slösar jag kanske när jag placerar de här två vyerna så nära varandra? Stjäl de av varandras skönhet? Förstärker de varandra? Eller seglar de bara förbi varandra utmed parallella banor i hemlighet vinkande med himmelsblåa vimplar?
Kvällsfönster i Vrboska
Det går inte att glömma detta.