Kategori: Berättelser ur livet

Minnen är något vi människor ofta talar om – inte alla människor gör det, men många – för att vi kan minnas och för att vi kan tala om vad vi minns. Minnena ger livet en rik fond. Ibland talar vi också om hur bräckligt och bedrägligt minnet är, att vi egentligen hela tiden – som den halaste diktatur – bygger om det förflutna och anpassar minnets bilder till vårt nu. Och ändå är det väl något i detta ”råmaterial” som är autentiskt, för minne är inte samma sak som fiktion eller fantasi. Mycket i skönlitteraturen handlar om minnen, gärna avlägsna och undanglidande sådana; barndomsminnen har en särskild plats där. Ett välkänt exempel är Prousts À la recherche du temps perdu – På spaning efter den tid som flytt. Och ur filmens värld plockar jag lite halvt självsvåldigt fram Fellinis Amarcord (Mi ricordo – Jag minns). Men det är inte bara barndomsminnena som är vaga och flytande. Nyligen blev jag i ett sammanhang påmind om filmskådespelerskan Jodie Foster och då rullade tanken iväg i en vindlande minnessnurra.

Den där filmen, vad hette den nu? Nell? Eller var Nell bara namnet som Jodie bar i filmen? Jag ser mycket sällan på film, men just den här filmen har gjort ett ”outplånligt intryck” på mig, kan jag ibland tänka, men nästan alla intrycken ur den är ändå just utplånade och borta. Jag minns ”hur”, men har nästan helt glömt ”vad”. Nell, om den nu heter så, är en oerhörd film, vacker och märklig och Jodie Foster i Nell-rollen är filmens hjärta. Men vad handlar den om? (Nej, jag tänker inte googla runt, för då kan jag lika gärna lägga ner det här.) Jag försöker se tillbaka: En flicka växer upp ensam i en skog, hon har kanske en syster – en tvillingsyster? – som dör tidigt. Först finns nog också hennes mor där i skogen, men hon måste också ha dött under Nells barndom, kanske före systern. Nell lever nära systerns grav, eller är det en grav? En dag blir hon hittad av någon, en man, tror jag. Nell kan inte tala det språk som talas i trakten, men hon kan tala. Hon har ett eget språk som bygger på minnesfragment från de första barndomsåren, då modern ännu levde och som hon och systern sedan byggt vidare på, tills Nell blev ensam. Jag minns orden ”arna tang” och ”missa tang”, som jag tror betyder ”stora ting” och ”små ting”. Det vilar något mycket suggestivt över Jodie Fosters ansikte, när hon säger de här orden, man hör så väl hur litet ”missa” är. Jag har ofta hört de här uttrycken i minnet, kanske lätt förvrängda, men ändå, och ibland viskar jag dem tyst för mig själv. Sedan fanns det en sjö där med mörkt vatten och en brygga och i bakgrunden skymtade man Blue Ridge Mountains och i mina minnesfilmer hör jag då och då det här bergsnamnet som en vacker besvärjelse.

°
PS. I Salongen finns nu texten Kraków. Miniatyrer.

Kraków – Mariakyrkans torn sommaren 2006

Något – eller inget? – fick mig plötsligt att minnas Joni Mitchells Coyote. Jag kände att jag genast måste leta fram sången. Där. Jag lyssnade – stående i ett fönster som kanske inte längre finns. Fönstret är öppet och i den ena rutan ser jag spegelbilden av en tavla som hänger på det ljusa rummets kortvägg. Bilden är mycket grön och det är några små lite smutsiga får i nedre hörnet, fast det ser jag inte, men jag vet. Ifrån gatan hörs spridda röster och ett dämpat bilbrus. Och jag minns vad jag minns när jag står där i fönstret och lyssnar till sången den där morgonen för länge sedan. Jag minns något som jag i den stunden där kommer ihåg som avlägset, fastän det nog bara gått något år från då till då: En landsväg någonstans i Belgien – eller är det norra Frankrike? – sången från radion i bilen som plötsligt bromsat in, ryggsäckarna vid dikesrenen…

No regrets Coyote
We just come from such different sets of circumstance
I’m up all night in the studios
And you’re up early on your ranch
You’ll be brushing out a brood mare’s tail
While the sun is ascending
And I’ll just be getting home with my reel to reel…
There’s no comprehending
Just how close to the bone and the skin and the eyes
And the lips you can get
And still feel so alone
And still feel related
Like stations in some relay
You’re not a hit and run driver, no, no
Racing away
You just picked up a hitcher
A prisoner of the white lines on the freeway

Och här är hela texten

en väg någon helt annanstans

I februari hade vi den djupaste snötid jag någonsin varit med om här. Huset var under snön och gatan var en vit tunnel, där man inte var så helt säker på att den övre delen verkligen var av luft. Grannarna hälsade på varandra från taken med snöskyfflar i näven och trädgårdarna var vita hav som man tog sig över med skidbåtar.

den 23 februari

Sedan drygt en vecka åker jag inte längre skidor och våren har med stor glupskhet ätit sig igenom lager efter lager av snö. Gatan är nästan snöfri och ingen är längre på taket. I trädgården kan man pulsa sig fram rätt bra och huset börjar se ut nästan som vanligt. Grillen som jag i februari såg blänka till som ett silvermynt långt nere i snön under mina fötter, går att känna igen som grill.

den 23 mars

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara blind eller döv. Blindhet verkar för mig tyngre och mera isolerande än dövhet. Kanske för att jag tycker så mycket om att se på det som är omkring mig. Och att läsa. Att lyssna kommer lite efter synens upplevelser för mig.

Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.

För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.

När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.

Ofta när jag far fram i mitt skidspår låter jag hjärnan inta ett slags viloläge. Jag bara följer spåret som en förutbestämd tankeslinga eller en upprepningsdröm. Så när jag härom dagen plötsligt såg ett stråk av mörka fläckar framför mig, förstod jag först ingenting. Jag genomfors bara av en känsla av att något inte stod rätt till:

Jag stannade upp och kastade en blick åt sidan in bland kala buskar:

Här har ett rådjur nyss slutat sitt liv. Dukade det under av köld och svält? Eller tog räven det medan det ännu levde? Skaren hade ju mjuknat och bar inte längre för rådjursklövar. Pälsbitarna är ännu vackra och liksom levande…