Något – eller inget? – fick mig plötsligt att minnas Joni Mitchells Coyote. Jag kände att jag genast måste leta fram sången. Där. Jag lyssnade – stående i ett fönster som kanske inte längre finns. Fönstret är öppet och i den ena rutan ser jag spegelbilden av en tavla som hänger på det ljusa rummets kortvägg. Bilden är mycket grön och det är några små lite smutsiga får i nedre hörnet, fast det ser jag inte, men jag vet. Ifrån gatan hörs spridda röster och ett dämpat bilbrus. Och jag minns vad jag minns när jag står där i fönstret och lyssnar till sången den där morgonen för länge sedan. Jag minns något som jag i den stunden där kommer ihåg som avlägset, fastän det nog bara gått något år från då till då: En landsväg någonstans i Belgien – eller är det norra Frankrike? – sången från radion i bilen som plötsligt bromsat in, ryggsäckarna vid dikesrenen…
No regrets Coyote
We just come from such different sets of circumstance
I’m up all night in the studios
And you’re up early on your ranch
You’ll be brushing out a brood mare’s tail
While the sun is ascending
And I’ll just be getting home with my reel to reel…
There’s no comprehending
Just how close to the bone and the skin and the eyes
And the lips you can get
And still feel so alone
And still feel related
Like stations in some relay
You’re not a hit and run driver, no, no
Racing away
You just picked up a hitcher
A prisoner of the white lines on the freeway