Tankar om minnet –
dess bräcklighet, dess styrka

Minnen är något vi människor ofta talar om – inte alla människor gör det, men många – för att vi kan minnas och för att vi kan tala om vad vi minns. Minnena ger livet en rik fond. Ibland talar vi också om hur bräckligt och bedrägligt minnet är, att vi egentligen hela tiden – som den halaste diktatur – bygger om det förflutna och anpassar minnets bilder till vårt nu. Och ändå är det väl något i detta ”råmaterial” som är autentiskt, för minne är inte samma sak som fiktion eller fantasi. Mycket i skönlitteraturen handlar om minnen, gärna avlägsna och undanglidande sådana; barndomsminnen har en särskild plats där. Ett välkänt exempel är Prousts À la recherche du temps perduPå spaning efter den tid som flytt. Och ur filmens värld plockar jag lite halvt självsvåldigt fram Fellinis Amarcord (Mi ricordo – Jag minns). Men det är inte bara barndomsminnena som är vaga och flytande. Nyligen blev jag i ett sammanhang påmind om filmskådespelerskan Jodie Foster och då rullade tanken iväg i en vindlande minnessnurra.

Den där filmen, vad hette den nu? Nell? Eller var Nell bara namnet som Jodie bar i filmen? Jag ser mycket sällan på film, men just den här filmen har gjort ett ”outplånligt intryck” på mig, kan jag ibland tänka, men nästan alla intrycken ur den är ändå just utplånade och borta. Jag minns ”hur”, men har nästan helt glömt ”vad”. Nell, om den nu heter så, är en oerhörd film, vacker och märklig och Jodie Foster i Nell-rollen är filmens hjärta. Men vad handlar den om? (Nej, jag tänker inte googla runt, för då kan jag lika gärna lägga ner det här.) Jag försöker se tillbaka: En flicka växer upp ensam i en skog, hon har kanske en syster – en tvillingsyster? – som dör tidigt. Först finns nog också hennes mor där i skogen, men hon måste också ha dött under Nells barndom, kanske före systern. Nell lever nära systerns grav, eller är det en grav? En dag blir hon hittad av någon, en man, tror jag. Nell kan inte tala det språk som talas i trakten, men hon kan tala. Hon har ett eget språk som bygger på minnesfragment från de första barndomsåren, då modern ännu levde och som hon och systern sedan byggt vidare på, tills Nell blev ensam. Jag minns orden ”arna tang” och ”missa tang”, som jag tror betyder ”stora ting” och ”små ting”. Det vilar något mycket suggestivt över Jodie Fosters ansikte, när hon säger de här orden, man hör så väl hur litet ”missa” är. Jag har ofta hört de här uttrycken i minnet, kanske lätt förvrängda, men ändå, och ibland viskar jag dem tyst för mig själv. Sedan fanns det en sjö där med mörkt vatten och en brygga och i bakgrunden skymtade man Blue Ridge Mountains och i mina minnesfilmer hör jag då och då det här bergsnamnet som en vacker besvärjelse.

°
PS. I Salongen finns nu texten Kraków. Miniatyrer.


Kraków – Mariakyrkans torn sommaren 2006

4 tankar om “Tankar om minnet –
dess bräcklighet, dess styrka

  1. Jag blev så nyfiken att jag kollade upp filmen (som jag alltså inte har sett själv) på imdb.com, och tänkte bara tala om att du minns helt ”rätt”.

  2. Tack Laura,
    lustigt att jag mindes ”rätt”, men det var ju å andra sidan rätt små och få minneskorn som blivit kvar av filmen. I alla fall är det en vacker film.

  3. Du är fullkomligt sanslös Bodil. Med ett sånt här inlägg gör du mig om möjligt ännu mer beroende av din blogg. Du är ett ljus i världen, en värmeprojektil som briserar inuti mig.

Kommentera