Nordiska sommardagar

Den nordiska sommaren är lätt och luftig, grön och blå; den är bräcklig och kort, men just därför är den närmare evigheten än de långa gulröda somrarna längre söderut. Den är ett smalt utsnitt ur något som finns utanför tiden. Det är därför vi här uppe grips av en sådan märklig stilla iver så fort sommaren visar sitt ansikte. Kan vi, så lämnar vi omedelbart vardagens plikter, sätter oss i syrenbersån eller i gatukaféet, går ner till sjön, far ut till havet…

Det är solglittrande blågröna dagar nu. Londi och jag har det här året hittat till nya och mer närbelägna badplatser. Vi går bara genom skogen ner till Karls Grav, det band av vatten som förbinder Vänern med Göta Älv. Ibland kliver vi i från ”vår” sida, ibland går vi över vid slussen och vidare till Kelso och hans matte och badar från motsatta sidan, solsidan. Vi skulle lätt kunna simma över från badplats till badplats i stället för att ta omvägen över slussen, men vem av oss ska ha klädbyltet och skorna på huvudet?

°°

°

I Salongen finns nu en recension av Yoko Tawadas första bok i svensk översättning.

Den trettiofemte maj

I min barndom hade månaden maj oräkneligt många dagar; ja, så var det verkligen. Ur minnets gömmor dyker nu en bok från den tidens bokhyllor upp. Den är skriven av Erich Kästner och den bär titeln Den 35 maj. Det var inte något särskilt alls med den titeln, tyckte jag. Jovisst, jag kunde månadernas namn och jag kände till hur många dagar de hade. Jag hade också lärt mig ramsan ”30 dagar har november…”. En dag kom den där boktiteln på tal i familjen och en av mina yngre (!) bröder sa då med kavat röst: ”Så många dagar finns det ju inte i någon månad!” ”Oj”, tänkte jag överrumplad, men jag valde att inte säga något om saken. (Det här är första gången jag berättar detta.)


skogsmorgon den 35 maj 2010

Bland kungsängsliljor och andra blomster

Nu är den tiden då stunden – här vid dessa breddgrader – är som svårast att hålla kvar. Under de här andlöst vackra majdagarna far genom det späda skira plötsligt en varm pust. Strax välter allt över i prunkande prakt, en prakt som inom kort är förbi. Det är nu som november kan kännas som den trygga platsen, handen att hålla i. Gråkall och dyster men länge kvar. Fast så tänker nog ingen i Karibien eller ens i Zagreb eller Banja Luka.

Jag ser på trädgårdens liljor, vitsippor och andra blomster:

…icke ens Salomo…

Ejderliv

Den långa svåra vintern har farit hårt fram med ejdrarna. Här under Subbeberget i kanten av Varberg brukar jag se mängder av dem så här års, men i år fann jag bara de här två paren och deras ungar.

Det är svårt att tänka sig in i ejderlivet. Hur är nätterna? Vilka faror måste ungarna skyddas mot? Platsen på kobben ser hal och utsatt ut, fast alla kan ju simma, så havet är väl deras verkliga hem. Och vissa stilla soliga morgnar kan ejdrarna nog känna något som liknar det vi kallar lycka.

Hur ofta faller en kotte på din väg?

Hur ofta faller en kotte på din väg, när du vandrar genom skogen? Väldigt sällan, kan jag berätta. För några dagar sedan, när Londi och jag gick längs stigen, rasslade något brunt och avlångt plötsligt ner från en av de höga granarna. Med en hård smäll studsade tingesten sedan upp från en gren på marken och landade till sist i mossan bredvid. Både Londi och jag tog i rasselögonblicket ett snabbt skutt och kastade en kort sökande blick omkring oss. En grankotte, tänkte jag lättad och Londi, hon lät saken bero för andra och intressantare ting.

Jag mönstrade marken omkring mig. – Tänk, vad många kottar det ligger här… och ändå händer det nästan aldrig att jag ser eller hör någon falla.

På andra sidan av den lilla gläntan stod ett rådjur och iakttog oss nyfiket/vaksamt.