Hur ofta faller en kotte på din väg, när du vandrar genom skogen? Väldigt sällan, kan jag berätta. För några dagar sedan, när Londi och jag gick längs stigen, rasslade något brunt och avlångt plötsligt ner från en av de höga granarna. Med en hård smäll studsade tingesten sedan upp från en gren på marken och landade till sist i mossan bredvid. Både Londi och jag tog i rasselögonblicket ett snabbt skutt och kastade en kort sökande blick omkring oss. En grankotte, tänkte jag lättad och Londi, hon lät saken bero för andra och intressantare ting.
Jag mönstrade marken omkring mig. – Tänk, vad många kottar det ligger här… och ändå händer det nästan aldrig att jag ser eller hör någon falla.
På andra sidan av den lilla gläntan stod ett rådjur och iakttog oss nyfiket/vaksamt.
