Kategori: Berättelser ur livet

Nu lever vi i underbart soliga vårdagar här. Igår skulle jag till posten med diverse papper och solskenet gjorde att jag bestämde mig för att ”göra en utflykt” österut längs min spårvagnslinje, en utflykt till postkontoret som ligger ”bakom” hållplatsen Ivanićgradska inte långt från den intressant brutala dominikanerkyrkan.

Jag häpnar varje gång jag kommer hit när jag ser den här underliga jätteskalbaggen som stegrar sig mot skyn, men i det strålande solljuset är allt vackert.

Framför kyrkan tog jag av in bland bostadshusen och gick utmed en gata jag inte vet namnet på. Trottoaren var uppgrävd och det hände mycket där. Jag klättrade över en jordhög och vek av åt höger in på en gata som heter något med ”polje” (fält). Inne i mig bodde en känsla av eufori: Detta är världen, detta är livet! Solen gick med mig. Och så fick jag syn på trappan som leder upp mot det lilla torget, där posten finns. Jag gick uppför trappan in i det gamla Jugoslavien, som ju är så bra, just för att det inte längre finns eller hur ska jag säga? Det som är kvar har ingen makt att befalla eller styra. Bara drömmen är där.

Jag gick utmed ett blått räcke och i fjärran såg jag Zagrebs ”hemberg”, Medvednica. Och himlen var så blå. Inne på postkontoret var det fullt som i gamla tider. Posten lever. Kön ringlade sig genom de två små rummen. Folk pratade högt, någon försökte smita förbi, men fick en tillrättavisning. Min postkassörska vägde mitt tjocka och mitt tunna kuvert fyra gånger var, vet inte varför, men jag såg att hon gjorde det med stor energi och målmedvetenhet och efteråt tänkte jag att ”det är förstås så man gör”. För tydlighetens skull måste jag tillägga att vågen inte alls står särskilt nära denna kassa.

Egentligen finns det ett stråk av vår i luften, åtminstone för den som förstår sig på sådant, men bananplantorna ser nu tungt vintriga och på något vis förnedrade ut i våra kvarter. Sommarens och höstens stolt grönprunkande höga stånd mellan de förgyllda betongkloten (betonske kugle) hos Patrioten har krymt ihop till hjälplösa bruna prasselhängen. Ingen som inte minns anar längre något om deras storhetstid.

Och den under ”la bella stagione” jättelika plantan på gården där gränden Lopudska börjar eller slutar har klippts ner och klätts i gul gummirock, blå plastschal och på ”huvudet” har man trätt en röd gryta. Sådant kan ett bananträds öde gestalta sig i dessa för bananträd nordliga trakter. Men det kommer en ny sommar och då ska denna förnedring vara glömd.

Det bästa jag såg på svensk TV förra året var Kristina Lugns bokcirel. Serien ligger kvar på svt.play ännu några veckor, så passa på om ni inte redan har sett den!

Platsen är en liten lokal ”bakom kiosken” i Hökarängen och deltagarna är förutom Kristina Lugn fyra Hökarängsbor, de flesta med ganska eller mycket svåra liv. I första avsnittet presenterar de sig lite kort. En av dem säger att hon valt ensamheten och böckerna framför de yttre livet, delvis för att detta eller människorna hanterat henne så illa.

Kristina Lugn pratar med sin långsamma karismatiska röst och i början av första avsnittet säger hon att hon tror att bokcirkeln är på väg tillbaka. Hon säger:

Jag tror att människor börjar längta efter substans, en andlig dimension och sedan tror jag också att de börjar längta efter varandra. Och det räddar livet på människor, det gör det, på mig i alla fall jag. Ja, jag är helt övertygad om att det gäller alla, precis alla.

Och hon fortsätter:

Det som är problemet med att vara väldigt ensam – jag har stor erfarenhet av det – det är att man blir dum i huvudet på något sätt, därför att man förvandlas till en enda lång monolog. Man bara går runt runt och liksom det värker överallt och man bara tänker på sig själv. Världen krymper oerhört mycket om man är ensam. Däremot om man har en bok som är bra, som håller en nivå, då är ju det ett samtal som avbryter den här monologen. Alltså det är det enda sättet att faktiskt skapa en dialog och det ger intensiva, livslånga relationer.

I det första avsnittet talar gruppen om Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, fast egentligen låter de Dostojevskijs ord tala om dem själva och gräva upp saker ur deras inre som ibland förvånar både den som just talar och de andra som lyssnar. Kristina Lugn leder med mjuk hand och fördelar ordet efter lust att tala. Och ibland säger hon något vänligt dräpande eller något från livets innersta skrymslen.

Och de följande avsnitten samtalar man kring böcker av Strindberg, Stagnelius, Fröding, Kandre och Shakespeare. Jag såg alla avsnitten i ett drag som om jag insupit den härligaste drog. Och jag tänkte att om jag har en guru, så heter hon Kristina Lugn, för vet ni? Jag tror att hon är både vis och god. Och att hon är helt äkta.

Det går inte att veta om tider av större våld närmar sig i Europa igen, men nog ser det ut så i dessa dagar – jag talar inte bara om våldsbrotten i Paris. Samtidigt går vi kortsiktigt mot ljusare tider här igen. Den lilla årscirkeln finns alltid, åtminstone så länge någon kan säga ”alltid”. Jag gläder mig inåtvänt åt detta medan jag utåt lyssnar till och läser förfärande försiktigheter, snusförnuftiga viktigheter och en och annan ofta förskrämd sanning. Vem är då jag att kritisera andras åsikter och uttalanden? Ingen kanske, eller så är jag just det här obehaget, den här känslan av att nästan allt som sägs är fel, av att ingenstans höra hemma. Jag talar inte om platser utan om sätt att se på världens gång. Jag befinner mig i en intensiv vantrivsel och vet ingen annan väg ur den än genom att åtminstone för en stund titta på himlens färg över husen i Gradec.

Vi är tillbaka i vardagen igen efter jul, nyår och trettondag, Londi och jag. Det känns hemmastatt och välsignat. Nej, vi har inte varit bortresta, men våra vägar och liv har varit andra än vanligt under en tid. Vi går rundan till Mandarinmannens plats igen, kanske kommer han på lördag med nyplockade mandariner från landet innanför Makarska, vem vet? Och jag tar spårvagnen till ”Fakulteten” igen, åker de sju hållplatserna och ser de välkända vyerna utmed den vanliga sträckan av Vukovarska genom fönstret. Jag kör fötterna djupt ner i vardagen och de fjärran länderna smäller ihop som kartor på rullar bakom tankens horisont. Det heliga hemliga livet tar vid igen och stryker runt husknutarna här i kvarteret. Allt är laddat med mening.

Igår sa någon, som jag känner ganska väl, att fotografiet och filmen har med död och dödslängtan att göra. Någon annan – som jag känner mindre väl – sa att vår tids maniska fotograferande gör att många andas mindre djupt än människor gjorde förr. Så – som en liten, mycket tillfällig besvärjelse – ingen bild idag.

PS Jag har just upptäckt att det händer saker i Ola Klippviks Vikboblogg igen, inte minst just här.