Österut längs Sava

Igår gick Londi och jag ner till Sava vid Most mladosti (ungdomsbron) och vandrade sedan österut längs floden. Jag kände ännu en gång att jag egentligen är en upptäcktsresande – en i det lilla formatet förvisso, men ändå – jag vill alltid bortom synfältets gräns, runt hörnet och till ”den andra sidan”.

Så vi gick och gick. Vi nådde det där stället där man inte kan följa floden längre – vi hade varit där förut och vänt. Plötsligt kommer vattnet från landsidan också, från en fabrik eller ett kraftverk eller vad det är:

Den här gången hittade vi en smal passage bland rucklen. Den tog vi oss igenom och klättrade så småningom upp på vallen igen och sedan släntrade vi ner mot floden på nytt. Ett slags vattenfall brusade högröstat och våldsamt vid sidan av oss.

Vi följde en liten väg utmed floden, som så småningom upphörde att dåna och blev till ett smidigt grått rullande band vid vår sida. Londi hittade pölar att dricka ur.

På andra sidan tornade något som såg ut som avfallsberg upp sig. Och vi såg människor som alla gick i en riktning. På vår sida var det tomt utom några gestalter runt en bil långt bort i fjärran.

Vi gick vidare och det ena var mer likt sig än det andra. Vi hade hamnat i ett slags grågrön oändlighet, men luften var mild, så det passade oss bra. Men så plötsligt fick vi lust att klättra upp på vallen igen, kanske för att se var i denna värld vi var:

Och där på andra sidan… (jag spar det här till imorgon.)

Spårvagnsfärder med Londi

Sedan en liten tid åker Londi spårvagn här i Zagreb och ännu så länge har vi inte blivit utkörda eller avkastade, bara utskällda någon gång ibland, fast de flesta tittar vänligt på henne efter att de kommit över förvåningen. Vi balanserar på gränsen mellan tillåtet och förbjudet och jag inser mer och mer att den här gränsen är rörlig. För att inte råka illa ut väljer jag alltid tider när det inte är mycket folk och jag tar bara de låga, moderna spårvagnarna, eftersom Londi tycker det är otäckt att hoppa ner från de gamla.

Någon gång stöter vi på en verklig eller ”egenskapad” myndighetsperson och då kan det här med munkorg komma på tal, så jag har munkorg i handväskan, om det skulle knipa, fast jag vet att Londi är ganska snabb i att ta av sig den. Vi har provat hemma:


ögonblicket innan hon river av sig den

”Gatlopp”

Jag har fallit ner i en ”kulturskillnadsspricka”. I Sverige steriliserar man endast sällan tikar, en del hanhundar kastreras, men många håller helt enkelt reda på sina hanhundar – och tikar. Här i Kroatien är det vanligt att tikar steriliseras – om de lever ”under ordnade förhållanden” – medan hanhundar sällan kasteras och dessutom ofta springer omkring lösa, antingen de har ägare eller inte. Sedan en tid löper Londi (tikar löper i ungefär tre veckor) och under den hetaste perioden har vi gång efter annan tvingats löpa gatlopp (Londi vill förstås inte, men hon måste, för vad skulle jag göra med en kull valpar här?). I förrgår fick denna jakt extra dramatisk dimensioner och beståndsdelar:

Det var en vacker dag så jag tyckte att vi kunde ta en lång parkpromenad, så vi travade på hela vägen upp till Park šuma Tuškanac. Där gick vi en bra bit, förbi den märkliga statyn med sin gloriet i bakgrunden, högre och högre upp tills parken slutade eller i alla fall avbröts av en husrad. Då hade vi väl varit på väg i två timmar. Vi gick utmed husen, för jag tänkte att det blir nog mer park igen. Utanför ett av husen satt en raggig gråsvart hund. Snart märkte vi att det var en hanhund och han var inte bunden. Visserligen var han lite stel och säkert ganska gammal, men alla instinkter satt kvar och han tog omedelbart upp förföljandet. Jag slet i Londis koppel, manade på henne och vi sprang och sprang. I farten ryckte jag åt mig en käpp och med den slog jag rätt hårt (jag hade inget val) mot förföljaren, fast mest slog jag mot saker som gjorde att det bullrade (soptunnor, papperskorgar, plåtskåp). När vi efter mycket fäktande och slående kom ut ur parken kastade vi oss i fyrsprång uppför trapporna mot Gradec – kanske kunde vi lura bort honom där bland människor, hundar och gränder, tänkte jag. Londi var nog bara halvintresserad av den här hunden, verkade det som, annars hade jag nog inte fått henne att springa så. Uppe i Gradec fick jag idén att spring in genom porten till museet för naivistisk konst. I farten smällde jag igen porten efter oss. Vi tog oss igenom ett slags entéhall och slank sedan genom en dörr ut på en liten gård där bakom. Där satte vi oss på entrappa för att besegra förföljarens tålamod. Medan vi satt där öppnades en dörr bakom oss och en man kom ut från sin lägenhet. Jag reste mig upp med ett ryck och förklarade vad jag höll på med och han sa då att vi kunde stanna. Vi satt kvar ungefär en kvart efter att han hade gått, men sedan tyckte jag att det kunde vara dags att se efter om kusten var klar. Jag tog i portens handtag, men se nu var den låst. Vi var inlåsta. Vi gick tillbaka in på bakgården och jag gick med bankande hjärta runt och ringde på alla dörrar i bottenvåningen som hade ingång mot gården, men ingen öppnade. Då tittade jag upp mot fönstren i de övre våningarna och på andra våningen fick jag syn på en kvinna som kanske stod och diskade, en kinesiska eller japanska. Jag vinkade och viftade med min käpp. Hon öppnade fönstret och jag beskrev i kortast möjliga drag vår belägenhet. Tack och lov kände hon medlidande med mig/oss och kom snabbt ner och sedan låste hon upp porten. Jag gläntade på den och kikade ut: Där satt förföljaren! Utanför porten stod också ett äldre par som tydligen undrat över den väntande hunden. De var lättade över att han nu, som de trodde, skulle bli insläppt. Tyvärr fick jag ta den lättnaden ifrån dem. Jag beskrev mitt prekära läge och då erbjöd de sig att lura in hanhunden i porten och uppehålla honom där tills Londi och jag hunnit fly ett stycke. Jag tackade för denna fantastiska hjälp och sedan rusade Londi och jag iväg för allt vad tygen höll, ner från Gradec genom vägkyrkan, vidare närmast huvudstupa ner för Mlinske stube till Tkalčićeva och sedan ner till Trg bana Jelačića och så ner längs alla gator, över alla övergångsställen tills vi kom över Vukovarska och in här på Hvarska – jag hela tiden med käppen i handen – och så in i porten, upp med hissen och in i lägenheten.

Nu har jag alltid käppen med på promenaderna, fast mot den lille trebente använder jag den inte.

°°

PS Igår kom det in en mycket läsvärd kommentar under inlägget om Oskar Pastior här. Det är nummer fyra, Mircea Nitescus kommentar, som jag speciellt vill rekommendera er att läsa.

På marknaden

Igår bestämde jag mig för att ta Londi och mig på promenad till marknaden. Det är en blandad marknad med skor och kläder av enklare slag, billigare viner, lite husgeråd, fisk, bröd, pirogartade bakverk och massor av grönsaker och frukt. Och en hel del annat, antagligen ost och korv också, fast jag har inte sett de stånden hittills.

Det tar kanske en kvart att gå dit. Solen sken och luften kändes vänlig. På vägen dit råkade vi ut för en enda ”komplikation”, en lösgående hanhund – Londi löper för tillfället vilket gör mitt liv lite svårare än annars – men han var ganska liten och dessutom tyckte Londi inte att han var något.

Vi strövade omkring bland stånden och jag köpte det jag hade bestämt mig för och lite till och så pratade jag om ditt och datt med dem som stod i stånden och Londi lät sig klappas och bjudas på det ena och andra.

Sedan jag flyttade hit har mina baslivsmedel blivit lök, paprika, surkål, vindruvor, valnötter, färskost (gärna i en vävd strumpa), bosnisk fårost och sur grädde (helst den fetaste), bröd och ibland några hårt stoppade små mörka korvar.

°°
PS Salongen publicerar idag en ny text.

Nya svampmarker

I Onsjöskogarna – och i andra skogar i Norden – är det väl trattkantarellsäsong nu. Eller börjar den gå mot sitt slut? Så fort man glömmer; fast det är ju olika från år till år och den här hösten vet jag inte hur det är med trattkantarellerna bakom Hovmanstorpet, nere vid mossens kant eller på andra ställen i skogen där.

Här har jag gjort mina första svampfynd. Champinjoner i massor inte så långt från moskén eller inte långt från början – eller slutet – av Ulica Grada Chicaga, som leder ner mot Savas leriga stränder. Jag tror jag är ensam om att plocka dem. Kanske är man misstänksam mot svamp här och rädd för förgiftningar. Kanske är det bara ”specialister” som plockar och de håller väl inte till vid moskén eller vid vägkorsningen strax intill. I Sverige är det nog många fler som tror sig om att kunna välja de rätta bland svamparna. I Italien vet jag att man numera måste ha svampkort för att få plocka alla dessa dyrbara ”porcini” (karljohanssvamp). Har man svampkort i Kroatien också?

Här är en del av dagens skörd: