Ellen

-Det har alltid bott mycket tattare här i Segeltorp, sa Ellen till oss där vi satt i hennes varma kök. Vi hade kommit för att titta på lägenheten från annonsen. Det var övervåningen i Ellens hus som var lägenheten. Vi gick uppför trappan, Ellen låste upp och vi klev in. Två små lurviga hundar rusade in förbi oss, lyfte på benet och kissade snabbt i den långhåriga ryamattan i ”rummet”. Vi gick runt och tittade och i sovrummet pekade Ellen in mot ena hörnet på den sidan där det var snedtak. – Här har någon legat och dött, men det har skett på rätt sätt. Ni kan vara lugna här. Jag vet sådant för jag är synsk.

-Det blir nog bra, sa du. Och redan samma kväll kom vi tillbaka med våra saker och flyttade in.

Vi bodde in oss där på Ejdervägen och så småningom började lägenheten kännas som ett hem. Ofta när vi var på väg ut eller in lockade Ellen in oss i sitt kök. Hon berättade gärna om sin hemby i Dalsland. – Inavel, alla var släkt med varandra. Titta på min rygg, som ett ”s”; sådana ryggar har alla därnere. Och så är jag synsk; det är det många av oss som är. Jag kan känna vad som har hänt på en plats och jag anar vad som kommer att hända i framtiden.

Ibland kom Ellen upp till oss för att prata lite om byn i Dalsland eller om tattare. Nästan varje gång slank de små lurviga hundarna in efter henne och kissade snabbt i ryamattan i ”rummet”, det gjorde väl ingenting, inte luktar det, inte.

En dag när jag kom hem och just skulle uppför trappan, kom du ut från Ellens kök. Du hade blivit spådd. Ellen hade sett mig vandra iväg med en resväska i varje hand, sa du.

Nu är det en annan tid och väl ett annat liv och Dalsland ligger här på andra sidan bron. Ibland kommer jag på mig själv med att jag tittar extra noga på en ”s”-krökt rygg och någon gång ser jag kanske in i ögonen på en som ser in i framtiden. Och jag kan fråga mig: – Var ligger Ellens by?

Dalsland

De blå Atlasbergen

Ett hundgäng kom hetsande runt hörnet, ledaren liksom visslade till de andra hundarna – fränt och uppfordrande – att lägga på ett kol och några av de mindre sladdade i gruset. Hastigt flyttade jag mig lite närmare dig. Kunde de ha rabies? Vad hade den gråa på bakbenet? Bara bussen ville komma någon gång! På bänken vid husväggen satt en liten flicka. Jag tittade på hennes nakna fötter som stack fram under det slitna klänningstyget. Söta bruna tår, sex bruna tår på varje fot. Jag kastade en blick mot flickans ansikte, ett fint litet ansikte, men vad var det med ögonen? De var liksom igenvuxna och verkade inte se någonting. Ögonen har ingenting med tårna att göra, försökte jag tänka. Men ögonen: En dag när jag var tio eller elva år så hade Fröken tagit med sig Rädda-Barnen-bössor av papp till skolan, ja, det var sådana där bössor som man ska vika ihop själv, så det var nog bara en som stod färdigvikt på katedern, de andra var släta pappbitar som låg på varandra i en bunt. Innan Fröken delade ut dem berättade hon en historia om en liten marockansk pojke som fått ögonsjukdomen trakom. ”… och så en dag kunde han inte se de blå Atlasbergen längre. Några dagar senare såg han inte huset på andra sidan den smala gränden. Och efter ännu några dagar kunde han inte se sina händer eller sin mammas ansikte när hon böjde sig över honom.”

En liten skabbig smutsgul hund som inte kunnat hålla jämna steg med de andra irrade ensam kvar på grusplanen.

Atlasbergen

Via del Campo – prostitutionsromantik

Jag är tillbaka hos Fabrizio De André och hans sånger igen. Den här gången är det ”Via del Campo” jag stannar vid. Om man vill kan man säga att det här är prostitutionsromantik, för visst är texten ett slags hyllning till en – ja, vad ska jag kalla henne? – jag provar med ”glädjeflicka” just i hennes egenskap av detta. Det här motivet finns i många av De Andrés texter – "Bocca di rosa" för att ta ett exempel till – och jag har funderat en del över den här bindningen han har. Dessutom undrar jag lite över vad det som gör att jag är så fascinerad av just de här texterna, för det är jag, det är bara att medge.

De André

De André föddes 1940 i Genova (och han dog 1999) och kanske var det här med prostitution något han redan tidigt stötte på i sin vardag. Ja, och…, undrar ni nu. Då försöker jag väl med mig i stället: Jag levde några år under sjuttiotalet i en norditaliensk småstad. Prostitutionen var något som jag snabbt blev medveten om – de där eldarna vid vägarna i stans utkanter till exempel. Jag visste flera som sysslade med ”hantverket”, ja, det var till och med så att en av mina vänners mamma hörde till den gruppen. Hon stod där helt vanligt i förkläde och kokade pasta om kvällen för att några timmar senare skymta förbi i höga vita stövlar, ålskinn och ett helt annat ansikte i ett gathörn.

Men varifrån kommer den här önskan hos De André att skapa en romantisk eller vacker bild av det här eländet? En förklaring finns kanske i att han försöker sticka hål på hyckleriet kring det här fenomenet, men det är nog inte alls allt. Och varifrån kommer min fascination? Det är något irrationellt som jag inte kommer åt. Jag smiter undan lite och citerar de sista raderna i sången: Dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior. Ur diamanter föds ingenting, ur gödsel föds det blommor.

Via del Campo c’è una graziosa
gli occhi grandi color di foglia
tutta notte sta sulla soglia
vende a tutti la stessa rosa.

Via del Campo c’è una bambina
con le labbra color rugiada
gli occhi grigi come la strada
nascon fiori dove cammina.

Via del Campo c’è una puttana
gli occhi grandi color di foglia
se di amarla ti vien la voglia
basta prenderla per la mano

e ti sembra di andar lontano
lei ti guarda con un sorriso
non credevi che il paradiso
fosse solo lì al primo piano.

Via del Campo ci va un illuso
a pregarla di maritare
a vederla salir le scale
fino a quando il balcone ha chiuso.

Ama e ridi se amor risponde
piangi forte se non ti sente
dai diamanti non nasce niente
dal letame nascono i fior
dai diamanti non nasce niente
dal letame nascono i fior.

En gränshistoria eller två

En sommardag för en del år sedan – om jag säger att det var 1998, så är det kanske ganska riktigt – gjorde vi en liten tur till den friulansk-slovenska gränsen. Vi reste i sällskap med två äldre nyazeeländare – ”your wife…” försökte jag, ”sister”, väste mannen tillbaka – deras bil var en hyrbil med schweiziska registreringsskyltar och vår hade svenska plåtar. Först for vi genom Faedis och sedan vidare uppåt mot den lilla byn Canebola. När vi lämnat Canebola bakom oss, blev vägen brantare.

I slutet av juli i år gör vi en liten utflykt till gränstrakterna. Vi far förbi byn Canebola upp mot bergets högsta punkt. Där allra högst upp finns ett litet kapell med en blåklädd madonna med ängsblommor i träfamnen. Bakom kapellet fortsätter vägen nerför igen, men här är den mycket smalare. En gång har jag hört, att om vintrarna kommer man inte upp över krönet ens med snökedjor.

På vingården La Faula hade vi fått veta att man kunde köpa en underbar ost hos getfarmaren Zaro alldeles vid slovenska gränsen. "Vägen dit är lång och den för över bergen, det är sällan någon åker dit", sade städerskan Grazia, "dessutom vill de helst äta upp osten själva". Nå, vi tänkte ändå att det kunde vara värt ett försök och det nyazeeländska syskonparet hade av någon obegriplig anledning anslutit sig till oss. Inte var det väl för getosten…

När vi kommit en bit nerför sluttningen ser vi ännu ett litet kapell. Framför kapellet står två uttråkade tonåringar och dricker läsk eller vad det är. Kapellet här i den yttersta fliken av Friuli spelar väl ungefär korvkioskens roll i ett svenskt småsamhälle. Den ena av killarna kör ett varv runt kapellet med sin moped. Vad trång världen är! Vi fortsätter vägen fram och kommer till ”Agriturismo Zaro” – "Turismo"? – aha, det är vi som gör det till det. Men var är getterna? Vi ser några kor och en massa hjortar som är ganska hopträngda i sin hage. Jag tycker inte riktigt om det. Vi åker vidare för att ta oss en titt på gränsen först.

Vi nådde krönet på bergen och så bar det av nerför igen. Vägen var knölig och ibland blev den helt enkelt till en del av sluttningen. Efter att ha dunsat fram ett tag såg vi några låga byggnader och runt omkring dem mängder av getter i olika brokiga färgkombinationer. Vi steg av och tittade lite på djuren. Barnen upptäckte till sin glädje några livligt skuttande små killingar. Men ingen människa syntes till. Då bestämde vi oss för att först åka ända fram till gränsen. Nyazeeländarna gjorde som vi.

Vi far den sista kilometern mot gränsen. Där är det lilla gränshuset. Också den här gången sitter det två syditalienare där, utkastade i en främmande värld, långt ifrån sina hemtrakter. En av dem är från Puglia och den andre är calabresare. De kommer ut och vi pratar lite. "Oj, från Sverige. Hit kommer det högst två, tre bilar om dagen och det är alltid samma bilar och samma människor, men i november åker vi hem och efter det är det slut med den här gränsstationen. Sedan blir det slovenerna som får sköta gränsen mot resten av världen…"

Ett litet grått stenhus och en skranglig nerfälld bom i rött markerade gränsen. Vi stannade och ut ur huset kom två unga män i uniform. De sken upp när de såg oss och tittade nyfiket på bilarna. Man hörde genast att de var syditalienare – den ene var napoletanare och den andra från Basilicata, fick vi strax veta. ”Svizzera e Svezia”, sade han från Basilicata andlöst. Och när han sedan fick veta att de två som klivit ur den schweizisiska bilen var nyazeeländare, bara suckade han. Napoletanaren skrattade och sade ”här kommer på sin höjd några getter förbi eller om vi har tur en ko”.

Vi vänder tillbaka till Zaros gård och stannar till där. Vi vill försöka köpa lite ost. Nej, getterna har de inte kvar så det finns bara koost och koricotta. Precis som förra gången vill de egentligen inte sälja något. De här sakerna är så goda… Till sist får vi loss en halv ostform och liten bit av den rökta ricottan.

ost

Efter att på prov ha satt ner fötterna lite på den slovenska sidan av bommen – ”nej, det finns aldrig någon där” – klev vi in i igen bilarna och åkte tillbaka till getgården. Den här gången såg vi en kvinna stå i dörren till ett av de små husen. Vi stannade och gick in och jag frågade om getosten. Kvinnan tittade skyggt och liksom lite motsträvigt på mig. ”Egentligen säljer vi inte någon ost”, började hon. ”Jag vill inte alls ha mycket”, försökte jag. Hon mönstrade mig och till sist gav hon liksom upp och försvann in i ett annat rum. Plötsligt dök det upp två små pojkar. De tittade blygt på mig och fnissade lite, men när de fick syn på Alexandra och Rudolf blev de alldeles stumma, och samtidigt lyste en vild iver ur deras ögon. ”Finns det flera som vi?” såg de ut att fråga. De smög sig försiktigt närmare och den ena lilla pojken sträckte ut handen och rörde vi Rudolfs arm. Sedan rusade han snabbt iväg med den andra lilla pojken efter sig. Vi hörde vilda skratt och tjut bakom hörnet.

Efter mycket förhandlande lyckades jag till sist köpa två små getostar och vi gick mot bilarna för att ta oss tillbaka över berget. Pojkarna syntes inte till längre.