Paradisets port

En dag kom en man till mig. Han höll en bunt papper i ena handen. Han berättade att varit hos ett medium som sett honom i ett tidigare liv. I detta liv hade han levt i Dresden under 1800-talet och han hade varit författaren Ludwig Wolfgang. Pappren han höll i handen var en kopia av en bok han skrivit.![port](/wp-content/PICT0/PICT0786_1.jpg @alignright) På försättsbladet stod att läsa: ”Das Thor des Paradieses. Dichtung von Ludwig Wolfgang. Wien. Druck und Verlag von Kreisel und Gröger. 1897.” Mannen, som en gång varit Ludwig Wolfgang, berättade att hans tyska var skral och att han hade svårt med frakturstilen, men att han väldigt gärna skulle vilja veta vad som stod i boken. Vi kom överens om att jag skulle översätta den. Jag fick några månader på mig och vi avtalade också ett pris. När han gått började jag bläddra i pappren och så kastade jag mig in i arbetet. Någon dag senare ringde mannen och talade skamset om att hans fru inte var med på projektet och att jag kunde sluta med översättandet, fast jag fick behålla boken och göra vad jag ville med den, sa han. Här är nu de första raderna i boken:

Paradisets port

Dit vår gamla jords
Högsta höjder kämpande strävar
Upp mot himlen, där ligger landet,
Där stod en gång – enligt heliga sägner –
Människosläktets vagga.
Blomstrande ängder
Vid foten av isklädda berg.
Klara alpbäckar forsar;
Över mörka granklädda branter
Störtar de ner i skummande vattenfall,
Ilar ner till den stora floden,
Vars härliga stränder
Pryds av platanlundar gröna.

Där låg under gråaste forntid
En stor och folkrik stad.

Hiroshima, mon amour

November, regn, dimma, en rak landsväg. Vi går och går. Kläderna kletar kallt mot kroppen. Axlar och ryggar tyngs av fullpackade, fuktstinna italienska militärryggsäckar, ganska nya egentligen…

Några dagar senare skulle gränsvakterna i Bardonecchia öppna dem, kika in, plocka ut, hålla sig för näsan, veta vad en normal människa har i en ryggsäck, ”och de där mosiga vindruvorna eller vad det nu kan vara”, vrålskrattande hålla sig för magen, ha den bästa arbetsdagen på länge…

Skylten med texten ”Nevers” skymtar i dimman och bortom skylten dimma och bortom bortom, långt därinnanför ett litet rum; ett matt ljus silar in mellan spjälorna i jalusierna, faller på en nacke, en naken axel. Ett framåtlutat ansikte halvt i mörker, konturen av ett bröst. Hiroshima, mon amour. Avskedssmärta, förtvivlad längtan, tätaste närvaro. I en kort sekvens syns hennes mun – Il pleut à Nevers, säger hon knappt hörbart. Skylten försvinner i dimman. Vi går.

”Infödingar äter med stålverktyg”

Lite minnen igen:

-En kväll ska jag visa dig en riktig kinesisk restaurang, hade du sagt samma dag som jag kom till Haag.

Så var det då den kvällen. Vi sneddade över gatan och stannade framför det hus du hade pekat på när vi kom runt hörnet från torget. Utifrån såg restaurangen inte ut att vara något särskilt, det hängde en skev rödgul lykta vid ena sidan av ingången, det var allt. När vi kom in slog köksvärmen emot oss; det kändes skönt för ute var det marsruggigt och blåsigt. Annars såg det ganska alldagligt ut därinne också.

Det var trångt i lokalen och vi klämde in oss vid det enda lediga bordet. Jag såg mig om, kikade lite på de andra matgästerna. Flera stora familjer med både småbarn, tonåringar och mor- eller farföräldrar satt samlade runt borden. Ljudnivån var ganska hög och en del av barnen sprang hit och dit, någon liten var under det ena bordet. Ibland rullade en boll ut på golvet. Och… alla utom vi var kineser. När servitrisen kom fram till vårt bord tittade hon först lite osäkert på oss men bytte sedan snabbt ut våra ätpinnar mot kniv och gaffel. (Infödingar äter med stålverktyg.) – Men du sade ju att du brukar äta kinamat med pinnar. Kan du inte äta med pinnar? – Joo, svarade du med svävande tonfall.

Vid bordet snett framför mig satt en välklädd familj på fem personer; pappa, mamma, två flickor och en pojke. De pratade livligt med varandra och åt elegant med sina pinnar. Då såg jag att den ena lilla flickan inte var kines, hon var vit. Hon åt elegant med sina pinnar och sade något roligt på kinesiska. De andra i familjen skrattade.

pinnar

Alpenpanorama

Till dagens morgongympa (5-10 minuter brukar jag hålla på, inte mer, annars skulle jag för länge sedan ha slutat med den) tittade jag på Alpenpanorama i 3SAT(kulturkanal med samsändning från Tyskland, Österrike och Schweiz), ett program som i direktsändning visar hur det ser ut på ett antal platser (mest skidorter) i Alperna och trakten där omkring; man stannar någon minut på varje ort, kameran glider runt lite i landskapet och man får veta temperaturen och en del andra väderfakta. Idag återsåg jag min barndoms sommarby just när jag satte på programmet:

En lätt och glättig alpmelodi, ett kamerasvep längs Sonntagshorns och Reifelberges kammar och vidare över Rauschbergs vitgråa framsida – och där, där är vägen ner från Buchschachen, vägen ner mot byn. Bilden flimrar till, dallrar några sekunder, försvinner till sist. Plötsligt är det en bergssluttning vid Zell am See som syns i TV-rutan i stället.

Från balkongen ser jag hur Schorsch med lite ojämna steg liksom obeslutsamt hastar iväg – går han snabbt eller långsamt? Han har sina vanliga knäbyxor av läder, ullknästrumpor och grova skor, den grå koftan har åkt upp lite där bak. Jag ser på axlarna och ryggen att han hostar men ljudet når mig inte. Så försvinner han nerför backen. Ingen här vet vart han ska eller hur länge han blir borta. – Kanske ett par dagar, säger fru Berger.

Schorsch var den av de tre bröderna Berger som skulle dö först. Han gifte sig aldrig och han bodde i många år i ett litet rum i sin äldre bror Ottos hus, det hus där båda eller egentligen, om vi ska vara noga, alla tre bröderna var födda. På nätterna hörde vi honom hosta genom stockväggen. ![Maria](/wp-content/maryHeart.jpg @alignleft) På vår sida av väggen hängde bilderna på Jesus och Maria – kanske hänger de där än – med lugna och vackra ansikten och blottade röda hjärtan – hans omlindat med törnen, hennes genomstunget av ett svärd. Schorsch hade fått malaria på Cypern under kriget. Efter det blev han sig aldrig mera lik, hade jag hört. Det var han som var det vackre av bröderna när de var unga, den som alla tittade på, berättade Mamma en kväll när vi satt där på den smala träbalkongen och åt vår kvällsmat. – Han kunde sjunga och han dansade…

Han rör sig klumpigt och ryckigt och hans ansikte är härjat och fårat, blicken på en gång orolig och trög. Men vissa sommarkvällar kan det hända att han med något livligt i steget kommer nerför trappan med dragspelet i famnen. Genom hinnan av trötthet och leda skiner en intensiv låga av livslust i hans ögon. Han sätter sig till rätta på bänken framför huset, lyfter upp dragspelet och spelar något lätt och glatt för oss barn. Nilla, min lillasyster, sitter på hedersplatsen bredvid honom och dinglar med benen.

Lennart

hus

Londi och jag går förbi här nästan varje dag på våra skogspromenader. I det här huset bor Lennart (bilden är tagen i mars). Han har bott här i skogsbrynet i hela sitt liv och hans farfar och farmor bodde ungefär hundra meter inåt skogen i Hovmanstorpet. Lennart vet allt om djuren i skogen, om träden, om var svamparna finns och vem som bodde i Hagatorpet, Kasen eller Vrån eller på Brudarebacken. Inget av torpen finns kvar idag; det enda som syns av dem är de stora jordkällarna och lite rester av grunden på några ställen. Det som fanns kvar längst var Norskens hus på Brudarebacken. Det stod där till för några år sedan när någon eller några en dag kom dit och krossade rutorna och förstörde allt inne i huset. Var Norsken är idag vet jag inte, kanske klarade han inte att flytta från skogen till en lägenhet i stan eller till ålderdomshemmet.

Lennart kan svara på alla mina frågor om skogen, om älgarna till exempel – just nu finns det bara två kvigor här i vår skog och det lär dröja innan det kommer någon tjur ner hit från Dalsland, säger han. Han vet också vilka rävar som lever här och varför den ena var så tam; den där som en dag blev överkörd ute på 45:an. Rådjurskiden har nästan ingen lukt, säger han. Ibland berättar han om annat, till exempel om de olika sotare som funnits här i trakten. En var "en rödhårter en, men han var noga”. Efter tsunamin berättade han för mig att han fått ett SMS från Buppiri, ”hon är ju där nerifrån”, så han visste att hon var i säkerhet.

Lennart får mig ofta att tänka på de egensinniga människor som befolkar Tage Aurells berättelser.