Igår kväll när Londi och jag släntrade hemåt längs Hvarska rullade månen upp mellan husen. Den såg ut som om den klättrade och studsade. Nej, den är inte full, sa kalendern, än har den lite tid att fylla sig med och bli rundare. Och jag tänkte på detta att det finns särskilda sagor om just februarimånen, som ju balanserar på ett helt eget sätt i världsrymden.
Ute blåser minsann ingen sommarvind och inte gal någon gök ”i högan lind”. Nej, bistert är det och ny slasksnö ska dänga på. Londi är hemmahund och vilar bland sina kuddar. Vet inte om hon just läst något om det sagolika Roč i Istrien, där hon ju faktiskt har varit, eller någon sida i romanen Der Hals der Giraffe.
Vi väntar på bättre tider, tror jag bestämt.
Solen kommer och går och jag vill att den äntligen ska slå sig ner här igen. Igår när jag var i stan gick jag längs Gajeva bara för solskenets skull. Jag hade inget ärende där, men gatans ena trottoar var täckt med solljus. En solväg löpte ända upp mot Medvednica, såg det ut som, och jag följde den. Och himlen var så blå.
När jag gick förbi armeniska konsulatet for en sydlig fläkt genom mitt sinne. Armenien, Armenien, tänkte jag, dit…
Igår fick jag – en vecka efter att det hände – veta att den kände bosniske sångaren Kemal Monteno dött i lunginflammation på ett sjukhus här i Zagreb. Jag började leta bland hans sånger på nätet och samtidigt tänkte jag något stressat, ologiskt om att ”nej, detta är inte möjligt, jag har ju bara känt till honom i några år och det är egentligen först nu jag riktigt vet att han finns…”. Och jag vet ju att min dröm om Sarajevo bärs av hans röst och ord.
lånad bild
Och så kom tanken att jag nog verkligen bor och lever här nu. Nej, jag vet att detta inte är Bosnien eller Bosnien&Hercegovina, men detta är Balkan och här vet man vem Kemal Monteno var. Jag har nog blivit en del av tiden här. Trots allt, trots att jag fortfarande talar så konstigt och trots att jag inte kan läsa på riktigt. Och trots att jag ibland på ett nästan underbart sätt inte förstår vad man säger till mig.
Jag har en historia här och Kemal Monteno är en del av denna historia.
Egentligen hade jag tänkt fortsätta med ”Misantropiskt – del 3” idag, men nej, jag vill inte rota mer i den mänskliga förljugenheten, låtsade djärvheten och smiliga konformismen, inte idag. Dessutom är jag dödligt trött rent fysiskt av livet i influensan. Och jag vantrivs med att se mig själv äta frukost vid eftermiddagens början. Det här artar sig visst till ännu en ”patetisk sjukjournal”? Nej, inte det heller. Idag vill jag bara vila tanken vid detta att människan är en solens varelse. För efter dagar och dagar insvepta i grådaskighet, köldfukt och glashal lera så har solen kommit hit igen och människorna sitter vid kaféborden här tvärs över parkeringsplatsen och vänder ansiktena mot ljuset och pratar högt och glatt. Och gestalterna som passerar förbi på trottoaren eller genom parken ser plötsligt mycket rakare och mindre stela ut. En och annan går till och med med öppen rock. Och på taken till de små bondhusen här bakom fladdrar tvätten i solen.
