När jag var tre och ett halvt flyttade vi från Sverige till Tyskland. Jag minns något vagt om resan dit. Min bror Kudda, som kanske var två år, och jag låg skavfötters i mellanbädden i en sovvagns- eller liggvagnskupé. Jag hade en korg eller liten hylla vid huvudet, så det var svårt att hitta en bra sovställning. Pappa sov nog i överslafen, ja, det måste han ha gjort. I underslafen låg Mamma och bredvid henne låg Axel i en babykorg. Jag vet inte hur tydligt jag egentligen minns den här scenen, men jag tror att den var ungefär så. Och att jag ”minns” den för att detta var något helt nytt och annorlunda i mitt liv.
Det här var i slutet av 1950-talet. Staden vi flyttade till var Göttingen. Vi var fem i familjen då, för min lillasyster var inte född ännu. Mina bröder var mycket små. Pappa undervisade i svenska på universitetet och Mamma var hemma med oss barn. Snart talade Kudda och jag tyska med varandra och med Mamma.
Först bodde vi i en stadsdel som hette Nußanger (”Nußanga”). Jag tror det var lite lantligt med små hus längs en gata och ganska mycket buskar och träd. Vi bodde i ett litet hus med en trädgård på baksidan. Jag minns inget av hur det såg ut inne i huset och trädgården minns jag bara från fotografier. Ibland blandas de inre bilderna från den här trädgården ihop med en scen ur filmen Utvandrarna. Jag ser Kristina gunga i trädgården. Men det kanske är Mamma som gungar.
Medan vi ännu bodde på Nußanger – kanske bodde vi där ett par månader? – upplevde jag för första gången något som sedan skulle förfölja mig som en mörk underström. Det var den skamfyllda rädslan för alla krigsinvaliderna. I Sverige hade jag ju aldrig sett dessa män med tomma byxben eller med ärmar utan något i. Jag vet inte varför jag teg om min rädsla. Kanske för att jag skämdes för den. Ja, säkert var det därför, men ändå jag undrar varför jag var så sluten kring detta. Jag ”visste” att det var ”fel” att vara rädd, för det var ju svårt nog ändå för de här männen. Det räckte liksom utan att någon tittade förskräckt på dem. Och jag hade hört om kriget. Jag hittade ingen väg att berätta om min rädsla för mina föräldrar. Det var ju inte heller så att jag hela tiden tänkte på det, men då och då när jag såg en man gå förbi på kryckor med ett sådant där tomt byxben med silverspänne som höll ihop det, så stramades min uppmärksamhet till, fast jag försökte att inte se. Men samtidigt fylldes någonting på i mitt inre.
På Nußanger lekte jag ibland med en flicka som hette Adelheid. Hennes pappa hade bara en hand. Först hade jag inte märkt det, för det var verkligen bara handen som fattades, men så såg jag stumpen en gång. Egentligen blev jag inte skrämd då först. Jag blev lite ledsen, men det var först senare som jag blev rädd. Det hände när jag hade sett ”för många” utan ben och armar. Något hade ackumulerats i mig. Jag såg för många för att jag skulle kunna ta hand om upplevelserna och hantera dem. En brytpunkt inträffade en dag, när Mamma sa att vi skulle till Adelheid, kanske var det hennes födelsedag. Då hade min rädsla vuxit en tid i det fördolda. Jag insåg att jag inte kunde följa med. Samtidigt visste jag inte alls hur jag skulle förklara detta. Jag var väl inte ett särskilt öppet barn. Till sist valde jag en ”bakväg”. När de andra i familjen skulle gå iväg, ”försvann” jag och gömde mig långt inne i ett buskage. Jag satt där länge länge och jag undrar fortfarande hur det egentligen slutade. Hittade man mig? Kom vi iväg? Jag minns en scen från ett rum i Adelheids hus. Hon står vid en blank bordsskiva och har en fin klänning på sig. Bredvid henne står hennes pappa och jag ser en smal hand sticka fram ur den ena mörka kavajärmen och jag vet att ingenting stack fram ur den andra. Men kanske är denna scen hämtad från en annan gång…
(Jag har skrivit om det här förut, men då blev det en annan historia. Vad hände egentligen?)