B. Holmström, Nederkalix, 1926-1931

När jag är i Varberg går jag mycket vid havet, längs Lilla Apelviken, på Subbeberget och bort mot Stora Apelviken. Ibland går jag in bland husen till det som en gång var Kustsanatoriet, men som nu är ett fint hotell med spa och annat som är modernt. Sanatoriet grundades i början av 1900-talet och hit kom människor, ofta barn eller ungdomar, som hade olika former av tuberkulos. Det var havsluften som skulle göra dem friska. Men många blev inte det och en del kom aldrig härifrån. Ett litet stycke från det som en gång var sanatoriets huvudbyggnad finns en liten kyrkogård där en del av dem som dog på sanatoriet begravdes. De flesta som ligger här kom från avlägsna trakter och fattiga familjer; deras släktingar hade inte råd att ta hem dem.

Den lilla kyrkogården är omgärdad av en hög mur. Ibland går jag in genom den stora järngrinden, som brukar stå lite grann på glänt. Jag går längs gången mellan gravarna som ligger i raka rader, nästan som på en soldatkyrkogård. Stenarna har så gott som alla exakt samma form. Texten på gravstenarna är också mycket stereotyp: förnamn (ofta bara en initial), efternamn, hemort, födelseår, dödsår.

Barn, många barn ligger begravna här. Någon blev fjorton, någon annan sex. Hur levde de här? Visste de varför de kommit hit? Fick de någonsin besök hemifrån?

Jag stannar vid en grav. B. Holmström står det överst på stenen. Var B. en pojke eller en flicka? Nederkalix är långt borta. Bara fem år eller knappt det blev han eller hon.

grav

Mossringen

Det har regnat mycket här på sista tiden och dikena har fyllts nästan till randen. Det blir svårare och svårare att hoppa över dem:

dike

Och mossringen har blivit till en simring – en simring klädd med ljusgrön plysch!

simring

Vintern för två år sedan åkte jag skidor i nästan tre månader här med Londi skuttande efter mig i spåret. Så småningom blev mina skidspår fulla av märken från rådjur, rävar och harar som hellre ville springa där det var hårt och bärigt än pulsa omkring i den lösa djupsnön. Den här vintern vadar vi i stället, både djuren och jag.

Förgängelse

De små torpstugorna med sina uthus och skjul blir färre och färre här. Den faluröda färgen rinner bort i jorden och husen grånar, tegelpannorna hasar ner från taken, spisar och skorstenar rasar samman och väggar och tak böjer sig och sjunker ihop och multnar till jord.

sida

En gång – och det är egentligen inte länge sedan – bodde det folk här som gjorde sina dagsverken på familjen Haijs stora gård och som brukade sina små åkerlappar på den tid de fick över. I Hagatorpet, Brudarebacken, Herrmanstorp (som också kallades "Tutet"), Kasen, Furulund, Kaserna, Hovmanstorpet, Sandbäck, Överby och Vrån och här i Norge (det är ett konstigt namn, på en del kartor står det Norget, men det sista t:et är kanske en förkortning för ”torp”) och i alla de andra små torpen levde man som om detta var världens centrum eller i alla fall den viktigaste platsen på jorden. Det rykte ur skorstenarna, dörrar smällde igen eller öppnades, hönor skrockade, barn lekte…

fram

PS Jag är tillbaka här på onsdag.

Igår på tåget

På tåget mellan Vänersborg och Göteborg: Från fönstret ser jag en första strimma av älvens vatten. Jag har min bok – ”Ach Glück” av Monika Maron – uppslagen på sidan 37:

Er schob die letzten Krümel des Mohnkuchens mit dem Zeigefinger auf den Löffel, überlegte, ob er einen zweiten bestellen sollte oder vielleicht lieber Spiegeleier wie die karamellhäutige Schönheit vom Tisch gegenüber, die so anmutig die kleinen Eiweißläppchen zwischen ihre rosigen Lippen schob, als würde sie dabei für eine Hühnerei-Reklame gefilmt.

Plötsligt kastas jag ur min läsarvärld av en gräll, ljudstark röst. En person, det verkar vara en kvinna, fast jag ser henne inte, nå, personen är dold bakom ryggen på sätet framför – och ”sitter inte vid skrivbordet” men ”har samtidigt fyra ärenden att bolla med i luften”. Hon sänker rösten lite, men min uppmärksamhet är infångad: ”vi provar det här för första gången nu – orora dig inte – det är min erfarenhet att det brukar fungera”.

”Första gången, det brukar fungera”, tänker jag irriterat och ser ut genom fönstret. Göta älv flyter stilla och mäktig i den grå förmiddagen – förbi de små industrierna som ligger uppradade längs älvstranden. Ängarna vid vattnet är vintergula, ljuset är mörkvitt och tungt. Jag blundar och drömmer.

Jag öppnar ögonen igen och läser vidare.

Er legte seinen Arm auch manchmal um die Schulter einer Frau, freundschaftlich oder sogar als Zitat eines früheren Begehrens.

”Als Zitat eines früheren Begehrens”, fastnar jag i texten och låter blicken glida ut över älven än en gång…

bok

Järnek

Mitt första tydliga minne av en järnek är från en av min barndoms skolvägar. Alldeles vid staketet stod den där, alltid lika djupgrön med blanka liksom buktande blad med taggar längs kanterna. Jag minns inte om jag någonsin såg några röda bär på den här järneken, men jag vet att jag då och då plockade ett blad och tog med mig det hem och sedan låg det där på mitt smala skrivbord och torkade tills det blev alldeles sprött.

En gång berättade någon för mig att man gör schackpjäser av järnek, de vita figurerna alltså, men jag kunde bara tänka på bladen och de var ju så gröna.

När jag sedan bytte skola försvann järneken ur mitt medvetande och jag såg den under många år bara i stiliserad form som böljande girlander av taggiga mörkgröna blad med med små knippen av knallröda bär inplacerade med jämna avstånd – på julklappspapper eller julservetter.

Den här sommaren återsåg jag järneken eller egentligen träffade jag den för första gången på riktigt. Det var i Valle Brembana strax norr om Bergamo (ja, jag vet att jag redan pratat mycket om den dalen här). Under mina vandringar gick jag ofta genom skogar av agrifoglio (och äkta kastanj), så heter järneken på italienska, fast några säger ”aquifoglio” och när jag fann det latinska namnet, ”ilex aquifolium”, slog det mig att ”agrifoglio” nog måste vara ett exempel på en sådan där intressant folketymologisk omvandling som alla språk vimlar av. I järneksskogarna silar ljuset in på ett mycket speciellt sätt och blir till ett slags blänkande halvmörker för att bladen är så mörka, blanka och glänsande. Det är inte lätt att fotografera där, inte med min kamera i alla fall, så jag fick ta mina bilder på ställen där träden växte glesare:

agrifoglio

Eller så fick jag gå helt nära inpå dem:

närbild