De gamla regnrockarnas tid

Under hösten tittade jag ofta fascinerat på de jättelika bananplantorna i de små trädgårdarna här, trädgårdarna som nog kommer att överleva de långt senare tillkomna gråa socialistiska hyreskasernerna och som kommer att samexistera med de nya glänsande ultramoderna skyskraporna ännu ett tag. Jag funderade ibland på hur bananplantorna skulle se ut om vintern. Nu är det vinter här och bananplantornas bladmassor hänger ner från stammarna som gamla regnrockar som inte längre skyddar mot något regn. Så spröda, så urblekta…

Ja, vi tittar väl lite närmare:

Hur kommer de att se ut om våren? När kommer de nya bladen?

°°

PS Salongen har ännu inte gått in i vintervilan…

Öppet mot söder

Vintern har plötsligt släppt sitt iskalla grepp om Zagreb. Sedan någon dag blåser det ljumma sydvindar och luften är öppen mot söder. Männen från bygget strax intill sitter ute när de tar sitt morgonkaffe i baren på bottenvåningen här i huset. De sitter där i halvmörkret och de har jackorna på sig för det är ju ändå december, men de har knäppt upp dem och de sitter så där lite brett, som man gör när det inte finns någon kyla att hålla emot. Londi och jag sträcker ut dem tidiga morgonpromenaden för att det är så skönt att bara strosa omkring där i det ljumma luftdraget i gatlyktornas sken. De små butikerna behåller dörrarna öppna igen och bröddoften från bagerierna strömmar ut och blandar sig med lukten från soptunnorna. Fåglarna kvittrar som vore det vår och jag tänker att så här blir det när våren kommer och innan den är här kommer den under sydliga dagar att besöka oss då och då just på det här sättet.

Adventspromenad i stan

Det har varit isande kallt några dagar nu men det finns nästan ingen snö och faktiskt knappast några minusgrader heller. Det är kallt för att det blåser från ett nordligt håll. Igår eftermiddag tog Londi och jag spårvagnen in till stan – inga otrevliga intermezzon, inget prat om förbud för hundar den här gången, alla var vänliga. Ja, det betyder faktiskt något när jag säger ”alla var vänliga”, för människor här visar mycket mer vad det tycker, både om det de ogillar och det de gillar.

Jag var lite nyfiken på hur julpynt, julskyltning och julmarknader skulle se ut här. Pynt och skyltning visade sig vara ganska återhållna (men mer är säkert på väg, kanske redan idag). Det vildaste var väl adventskransen runt fontänen på det stora torget, Trg bana Jelačića:

Uppe i Gradec var det förstås stramt och smakfullt: lite granris kring ingången till kugghjulsbanans ”stationsbyggnad”:

Och en silvergran med enhetlig och sparsam silversmyckning framför Markuskyrkan:

Vinden bet i ansiktet och fingarna blev allt stelare för varje bild jag tog. Vi gick ner mot livligare delarna av staden igen och jag tog mig en mugg ”kuhano vino”, som jag först värmde händerna på.

Vi strövade lite bland marknadsstånden:

Och Londi kastade långa nosblickar efter korvarna som låg uppradade:

°°
PS I Salongen har jag just satt in en text om ett samtal mellan Joachim Fest och Hannah Arendt.

Tidigt i december

De har snöat lite lätt de senaste dagarna, men det mesta är borta igen. Ganska kallt är det ändå, särskilt tidigt på morgonen, när Londi och jag går vår morgonpromenad.

Vi har några favoritrundor som vi väljer emellan. Den här morgonen följde vi Kornatska fram mot den stora trafikleden Slavonska avenija (går man genom gångtunneln där, når man efter en knapp halvtimme ner till Sava):

Där svängde vi och gick lite på måfå i olika krokar längs några kvarblivna bygator

tills vi snuddade vid moderniteten igen:

Vid sjutiden, just när vi gick förbi Gorans café/bar, släcktes gatubelysningen. Även om hundar får komma in där, så lät vi det vara och gick de sista stegen hemåt, mot frukosten.

Vem bor här?

Naturområdet runt korvsjön Savica är mycket litet och kanske inte helt natur, men det är ändå ett slags oas, en egenhet. Runt om finns allehande fulheter: Savas enformiga lerslättskant, högspänningsledningar i flera riktningar, diverse stickspår med rostiga järnvägsvagnar och en fabrik som delvis tycks pulsera vidare i sitt fabriksliv, delvis verkar stå och vittra.

Bakom Savica, eller framför, det beror på var man har världens mitt, fick jag syn på något, när Londi och jag begav hemåt efter vandringen i våtmarken härom dagen. Intill fabriks- eller magasinsbyggnaderna såg jag en huslänga som verkade inrymma bostäder. Mellan de förvildade snåren kunde jag se fönster med tygförhängen, en och annan tänd lampa, paraboler och tvättlinor med tvättnypor. Det var nog tvättnyporna som till sist övertygade mig om att skjulen var bebodda. Vem bor här, tänkte jag.

När vi kom ut på vägen på andra sidan fabriksområdet, såg jag en grupp mycket bruna barn i olika åldrar med tunna och trasiga kläder kasta en säck med något i mellan sig under höga rop.